Trending: RelationsproblemVänner för livetVår familjOtrohetLivet med en hund

När Eva fick diagnosen bipolär sjukdom vände allt

05 apr, 2019 
AvMattias Pernheim
Porträtt av Eva som tittar sig i spegeln.
För drygt tio år sedan fick Eva veta att hon 
har bipolär sjukdom. Då hade hon ett liv av depressioner och två självmordsförsök bakom sig. Med diagnosen ändrades allt. Nu har hon hittat sig själv och mår bra igen.
För att spara den här artiklen så måste du vara inloggadLogga in på ditt kontoellerSkapa ett konto
Annons

Eva Aagesen, 66, sitter tillbakalutad i fåtöljen hemma i trerummaren i Borås. Hon tror att många kan vara drabbade utan att veta om det, säger hon och häller upp rykande hett kaffe. Så var det för henne. Livet har varit en tuff kamp som började tidigt. Diagnosen bipolär sjukdom typ 2 har gjort att hon får må bra andra hälften av sitt liv.

– Det är synd att jag inte fick veta att jag är bipolär tidigare. Jag har mått dåligt så länge och aldrig förstått varför. Så ska ingen behöva ha det. Därför vill jag berätta så att andra med liknande bakgrund ska få hjälp och få en chans till ett bättre liv.

Få nyhetsbrev från Allas – helt gratis!

Få nyhetsbrev med massor av tips på rolig läsning, spännande nyheter inom hälsa och relationer, goda recept och mycket mer till din e-post varje vecka. Nyhetsbrevet är helt gratis!

Två självmordsförsök har hon bakom sig och så här i mogen ålder kan hon se att hennes otrygga uppväxt har satt djupa spår och förstärkt den sårbarhet hon burit på.

– Jag var så ful som barn, förstår du. Det var vad jag fick höra från mina föräldrar. Rödhårig med fräknar. De lade ett lakan över mitt ansikte i barnvagnen för att ingen skulle se mig. De hade också en idé om att barn skulle skrika sig till sömns. Jag var ensam och skrek hela nätterna. De kallade mig Yla och när de berättade det för mig när jag blev äldre var det som en rolig grej.

Annons

De lade ett lakan över mitt ansikte i barnvagnen för att ingen skulle se mig

Eva beskriver det som att hon växte upp med en känsla av att inte duga och att hon var värdelös. När hennes syster insjuknade i cancer och senare dog ifrågasatte hon sin egen existens.

– Det var ju jag som borde ha dött. Jag var ju ful och dum. Jag hade ju ingen framtid så varför skulle jag leva? Det var så jag kände det.

Eva sitter på en bänk
Att hennes sjukdom bara beror på upp- växten tror hon inte, men hon blir ledsen när hon tänker på bekräftelsen som uteblev. Nu ser Eva framåt och tar vara på livet. Foto: Cicci Jonson/Bilduppdraget

Reste till USA

Eva berättar att hon alltid varit nedstämd, även innan systern dog. Uppväxtmiljön var borgerlig med en pappa som var läkare och väl ansedd på orten där de bodde. Periodvis tog han jobb på båtar och var borta månader i sträck. Mamman följde med som läkarsekreterare. Eva var 15 år då föräldrarna började resa och fick klara sig på egen hand när de andra syskonen var på internatskola. När hon var 17 år reste hon till USA som utbytesstudent.

Annons

– Då vände det. I USA var jag någon. Då var jag inte längre ful och dum. Jag trivdes väldigt bra med familjen där. I Sverige hade jag utvecklat ätstörningar och jag vägde 45 kilo. Men allt föll på plats i USA och jag mådde bra.

Därför såg hon inte fram emot att komma hem till Sverige igen. Hennes pappa kom till USA och tillsammans tog de båten till Göteborg. Av någon anledning pratade han engelska med sin dotter och när hon inte uppfattade vad han sade började han kritisera henne.

– Han sade att mitt år i USA var fullständigt bortkastat. Jag hade ju inte lärt mig ett enda ord engelska. Då såg jag framför mig vad som väntade. Och jag ville inte tillbaka till att bli nedvärderad och förlöjligad. Inte igen, tänkte jag.

Eva var 18 år och gjorde sitt första självmordsförsök när hon kom tillbaka till Sverige.

Annons

– Jag tog sömntabletter men överlevde. Vi pratade aldrig om det hemma.

Gravid och livrädd

Det blev som ett uppvaknande för Eva. Hon tog tag i sitt liv och började plugga till sjuksköterska. Efter examen arbetade hon en tid på Gotland innan hon flyttade till Uppsala. Hon träffade en man och gifte sig och fick barn. Men mörkret var en ständig följeslagare. När hon väntade sitt första barn var hon livrädd.

– Jag tänkte många negativa tankar. Jag var rädd att det skulle vara något fel på barnet och att mina föräldrar skulle skuldbelägga mig eller se till att jag inte fick behålla det. Jag såg varje tänkbart skräckscenario framför mig. Det var liksom kolsvart.

När barnet var fött insjuknade Eva i en djup depression. Hon kände sig otillräcklig och tänkte att barnet skulle klara sig mycket bättre utan henne.

Annons

– Jag sov inte och tyckte inte att jag klarade någonting. Jag var djupt deprimerad och försökte hänga mig. Då var jag 30 och min dotter ett år.

Jag var djupt deprimerad och försökte hänga mig. Då var min dotter ett år

Småbarnsåren är inget hon minns med glädje.

Eva och brodern Bertil som små.
När systern dog I cancer tyckte Eva att det istället skulle ha varit hon som dog. Här med brodern Bertil. Foto: Privat

– Min dotter har berättat hur jag bara kunde ligga en hel dag, knappt nåbar. Usch, det var inte lätt för min dotter. Men jag har lovat mig själv att eftersom jag var en dålig mamma så ska jag vara en bra mormor istället. Det har jag sagt till min dotter och vi har en väldigt bra kontakt i dag.

När Eva var 40 hade äktenskapet knakat i fogarna sedan länge och skilsmässan var ett faktum. Hennes självmordsförsök sopades under mattan. När hon och maken separerade hade hon fött barn nummer två. Något av det sista hennes man sade till henne var:

Annons

– Om du inte förstår att du är manodepressiv så saknar du sjukdomsinsikt.

Då förstod inte Eva vad han menade. Med barn nummer två hade mycket ändrats. Hon var inte längre rädd för vad hennes pappa skulle säga. Barnen var hennes ansvar insåg hon och med den insikten blev hon tryggare. Men hennes nedstämdhet vilade som ett orosmoln över tillvaron och emellanåt föll hon djupt.

Fick medicin

Någon utredning gjordes aldrig på Eva fast hon uppsökte vården för sina depressioner. Men hon fick antidepressiva mediciner som höll symtomen i schack. Först när Eva träffade en ny man många år efter skilsmässan gick hon in i en mani för första gången. Hon var lycklig med den nye mannen och de bestämde sig för att tillbringa tre månader i Thailand tillsammans.

– Här behöver man inga mediciner, tänkte jag och slutade ta dem. Livet blomstrade i Thailand.

Annons

Jag har lovat mig själv att eftersom jag var en dålig mamma så ska jag vara en bra mormor istället

– Jag var jättelycklig. Men manin triggades igång utan mediciner så när vi kom hem blev jag förändrad. Jag gick upp i varv för varje dag. Du är ju speedad, sa en väninna. Och det stämde. Allt var fantastiskt. Såg jag en film så var det den bästa film jag sett någonsin. Jag sov inte, kunde inte svälja och gick ner i vikt.

Eva visar ett armband.
Eva har ett armband med namnen på barnbarnen och ögonstenarna Vincent, 4,5 år och Noel, 2 år. Foto: Cicci Jonson/Bilduppdraget

Uppe om nätterna

Men det blev värre. Arbetskamraterna och sambon reagerade också.

– Jag provade kläder en hel natt och min sambo kommenterade det och sa att jag hade gjort samma sak natten innan. Va, gjorde jag det? Det hade jag inte en aning om.

Annons

Jag var så uppvarvad. Eva hamnade inom psykiatrin så småningom. Hon hade fått en tid på öppenspyk men när hon blev mer manisk sökte hon akut och blev inlagd i tre veckor.

– Det var det bästa som kunde hända mig. Jag fick en diagnos och med den ändrades allt. Nu har jag kontroll över sjukdomen och ligger på en stabil nivå. Dessutom känner jag igen symtomen om de kommer.

Jag provade kläder en hel natt

Eva är pensionär men hoppar fortfarande in som sjuksköterska då och då. Relationen till barnen är bra. Dottern bor i närheten och sonen pluggar till brandman i Skåne. När hon kan hämtar hon barnbarnen på dagis.

Det är med viss sorg hon ser tillbaka på alla de år som hon mått dåligt och fått fel mediciner.

– Jag vill att andra ska veta att man inte behöver må dåligt och sjunka så djupt. Hade jag fått rätt mediciner tidigare hade jag sluppit allt det kolsvarta som varit i mitt liv.

Annons

Hon skiner upp.

– Nu tycker jag att det är roligt att leva och jag tycker det på riktigt. Jag är inte så ängslig och har lättare för att ta dagen som den kommer. Jag är mycket starkare och självständigare nu. Och det bästa är att det känns som att jag fått en andra chans i livet genom mina barnbarn. Nu kan jag ge en del av det som jag inte förmådde som mamma. Det är en fantastisk känsla.

Många varianter av bipolär sjukdom

Bipolär sjukdom typ 1

Kallades tidigare manodepressiv sjukdom. Diagnosen innebär att man omväxlande får kraftiga manier och svåra depressioner. Personen kan förlora omdömet och bli aggressiv och vid svår depression kan det finnas risk för självmord. Mellan perioderna av sjukdom kan man ofta må bra och leva som vanligt.

Bipolär sjukdom typ 2

Betyder att man har återkommande depressioner men också perioder med hypomanier med lindrigare maniska symtom som ökad energi, större kreativitet, ökad irritation eller allmänt glatt humör.

Annons

Ospecificerad – bipolär UNS

Betyder att depression och mani/hypomani förekommer och liknar bipolär sjukdom.

Cyklotymi

Upprepade episoder av hypomani och utöver det episoder av depressivitet, som inte uppnår kriterierna för depression. 15-50 % av patienter med cyklotymi utvecklar senare bipolär sjukdom.

Rapid cycling disorder

Snabba cykler eller rapid cycling disorder innebär att fyra affektiva episoder/år förekommer. Under ultrasnabba cykler svänger stämningsläget kraftigt flera gånger under ett dygn. Mellan episoderna finns inga symtom.

I en blandepisod förekommer symtom på mani/hypomani och depression samtidigt.

Källor: 1177 Vårdguiden, regionuppsala.se, psykiatristod.se

Läs också:

Så tacklar vi att Henrik är bipolär

Jill: Min väninna är bipolär – hur hjälper jag henne?

Ann-Sofie hade bipolära föräldrar: Nu vågar jag sätta gränser och ta emot kärlek

Annons