När Marie släktforskade upptäckte hon en okänd historia

Marie släktforskade och upptäckte en spännande historia
Hemlighetsmakeriet kring gammelmormor Anna väckte en nyfikenhet hos Marie redan när hon 
var barn. Som vuxen bestämde hon sig för att titta närmare på sin mormorsmors liv. Det visade sig finnas massor att forska kring.
Annons

När de vuxna sänkte rösten och pratade om mormorsmor Anna växte öronen på lilla Marie. Fragment av samtalen fastnade hos henne. Anna hade ”suttit på hispan”!

Mormorsmor med det vågiga håret och den strama uppsynen var inte den sortens mormorsmor som gullade med små barn, men hon bar uppenbarligen på en spännande historia. Hemlighetsmakeriet kring kvinnan som familjen besökte på ålderdomshemmet då och då väckte hennes nyfikenhet. Men det skulle dröja till vuxen ålder innan Marie Ramm, 47, på allvar börja forska i sin mormorsmors hemliga liv.

Annons

Marie brer ut kort, fotografier och dokument på det generösa köksbordet i familjens solgula kök i Stockholm, där Marie bor med maken David, 50, och barnen Julietta, 9, Aloysia, Carlotta och Carmilla, 7.

Bild av Maries gammelmormor Anna
Bilden av gammelmormor Anna togs på mentalsjukhuset.

Marie bläddrar i den fullspäckade pärmen hon lagt framför sig. Det här är en del av resultatet av 15 års forskning!

– Jag bestämde mig för att äntligen forska i min släkts kvinnohistoria när min mormor gick bort. Jag önskar att jag hade ställt fler frågor till mormor Solvig när hon levde. Nu har jag istället fått lägga pussel med hjälp av de dokument jag grävt fram, säger Marie.

Fader och moder okänd

Hon växte upp med mamma, pappa och två syskon i Malmö. Mormor och morfar bodde bara några kvarter bort och Marie cyklade ofta till sin älskade mormor efter skolan.

– Hos mormor fanns lugnet, en sorts vardagsbubbla, där jag alltid fick smörgås och kakor. Vi satt i hennes ombonade hem och löste korsorden i Allers. Jag klippte ut klippdockor ur tidningarna, minns

Marie och berättar att mormor Solvig var en mjuk och försiktig person som för det mesta varit hemmafru.

Nog visste jag att mormor vuxit upp hos en fosterfamilj men det är väl inte möjligt för en mor att vara okänd?

– Morfar drack för mycket och en stor del av hans lön gick till sprit. De hade inte det alltför fett genom åren och jag vet att mormor ibland drog in en liten slant genom att städa, mangla och rensa betor. Mormor hade det nog inte alltid så lätt. Min mor Ingrid har någon gång sagt att mormor var skör och svag i nerverna, men jag vet inget mer om det. Det har alltid varit för känsligt att prata om, men jag tänker att hon säkert var besviken på livet ibland, säger Marie, som hoppas att kunna forska mer om mormors liv framöver. Mormor Solvig som, enligt födelse- och dopboken, kom till jorden den 28 augusti 1917 med både fader OCH moder okänd!

Mormor Solvig och morfar Jöns flankeras av mormorsmor Anna och hennes fästman Petter.
Mormor Solvig och morfar Jöns flankeras av mormorsmor Anna och hennes fästman Petter.

Något som fick Marie att gnugga ögonen både en och två gånger.

– Nog visste jag att mormor vuxit upp hos en fosterfamilj men det är väl inte möjligt för en mor att vara okänd? Jag förstod ingenting! Dessutom var ju inte mormors biologiska mamma okänd. Till och med jag visste ju vem hon var – det var ju den kärva Anna, som vi drack kaffe med på ålderdomshemmet!

När Marie började rota i ämnet fick hon veta att Gustav den tredje faktiskt instiftat en lag som gjorde det möjligt att registrera en mor som okänd!

På 1700-talet begicks många barnamord när kvinnor blivit gravida utom äktenskapet. Barnmorskorna kunde tvinga den födande mamman att berätta vem fadern var och detta fick ödesdigra konsekvenser. Kvinnor tog sitt liv och spädbarn dödades.

Marie berättar att det var för att stävja detta som den nya lagen – Barnamordsplakatet – instiftades. Och det var tack vare den som Anna kunde föda sin enda dotter Solvig utan att registreras som hennes mamma.

Annons

– Allt började med att jag beställde hem gammelmormors sjukjournaler och det var så konstigt för i vissa av dem stod det att Anna hade en dotter och i andra stod ingenting om det. Min gammelmormor hade tillbringat 13 år på mentalsjukhus, hon blev inlagd vid 38 års ålder. Då var hon gift. Men hennes man begärde att giftermålet skulle ogiltigförklaras efter några år. Man kunde göra det när någon satt på mentalsjukhus, säger Marie och visar bilder på Anna och hennes man före sjukhustiden och en bild som tagits på Anna när hon vårdades på Sankt Lars mentalsjukhus.

Hittade kärleksfulla hälsningar

De nya uppgifterna om omständigheterna kring mormor Solvigs födelse väckte fler frågor än svar. Hur hade fosterbarnet Solvig lärt känna sin okända mamma?

Min gammelmormor hade tillbringat 13 år på mentalsjukhus

När Marie gick igenom mormors kvarlåtenskap och hittade drivor av kärleksfulla hälsningar på morsdagskort, julkort och påskkort skickade från Solvig till mamma Anna växte nyfikenheten ännu mer. Trots att mormor inte växte upp med sin biologiska mamma verkade de två ha skapat en god relation i vuxen ålder.

Mors dags-kort från Solvig till sin mamma
Solvig skickade många kärleksfulla hälsningar till sin mamma.

Mormor verkade inte bitter, trots att hon lämnats bort till ett ganska tufft liv.

Annons

Efter år av kontakter med allt ifrån Stadsarkivet och Skatteverket till studier av sjukjournaler och samtal med mamma och moster har Marie kunnat lägga pusselbit till pusselbit.

Anna blev gravid med en banktjänsteman från Ystad som var ganska mycket äldre än hon. Gissningsvis träffades de när Anna jobbade i Ystad som servitris. Kanske var det för att undvika skandal som hon åberopade rätten att vara anonym. Så fort Solvig föddes togs hon ifrån Anna.

– Det måste ha varit hemskt att inte ens få hålla i sitt nyfödda barn, som mamma är det lätt att föreställa sig smärtan och sorgen. Ett år efter att hon fött mormor reste Anna till Stockholm och Lidingö för att jobba som servitris. Hon fick inga fler barn. Mormor fick stanna hos barnmorskan tills hon placerades i ett fosterhem. Där bodde hon bara i åtta månader eftersom hon vanvårdades. Hon fick inte tillräckligt med mat. Vem som upptäckte det vet jag inte, men nu placerades hon hos en lantbrukarfamilj i mellersta Skåne. Kanske behövde de ett par extra händer i jordbruket. Här fick Solvig syskon och en god omvårdnad, men hon förblev alltid ”fosterbarnet”. Mormor var väldigt ledsen för det. Trots att hon skötte om sin gamla fosterfar fick hon exempelvis inte ärva föräldrarna när de dog. Hon bjöds inte ens till begravningen.

Annons

Marie berättar att hennes mormor så småningom sökte sig ut i livet. Hon gillade att dansa och cyklade två-tre mil för att komma till dansbanan. Där träffade hon sin blivande man och tillsammans bosatte de sig i Malmö, där Maries morfar Jöns fick jobb som billackerare.

Det måste ha varit hemskt att inte ens få hålla i sitt nyfödda barn, som mamma är det lätt att föreställa sig smärtan och sorgen

Mormor fick tre barn. Exakt när Solvig fick veta något som sin biologiska mamma vet inte Marie, men det var Solvigs mormor Emma som sökte upp henne.

– Hur Emma kunde hitta sitt barnbarn vet jag inte, men hon hade cyklat hem till mormor och presenterat sig som hennes mormor. Då var mormor i 25-årsåldern. Emma berättade också att Solvigs mamma satt på mentalsjukhus. När Anna skrevs ut 1945 började Solvig umgås med henne och de utvecklade en nära relation. När Anna skaffade sig en fästman umgicks de parvis, säger Marie och visar en bild på mormor Solvig och morfar Jöns med Anna och hennes Petter.

Annons

Petter ville så gärna gifta sig med sin Anna, men när de gjorde en hindersprövning kom det fram att hon suttit på mentalsjukhus och förhållandet sprack.

Vill inte att kvinnornas historia ska glömmas bort

Marie berättar att släktforskningen gjorde henne nyfiken på begreppet ”moder okänd” och vid sidan av sitt jobb som kommunikatör började Marie att plugga och skrev en master i sociologi om Allmänna barnhuset, som var ett hem i Stockholm som förmedlade fosterbarn runtom i landet, där mödrar från hela Sverige kunde ”lösa in” sina nyfödda.

Marie sitter på golvet med döttrarna Aloysia, Carmilla, Julietta och Carlotta.
Marie vill hålla kvinnohistorian levande även för kommande generationer. Här är Marie med döttrarna Aloysia, Carmilla, Julietta och Carlotta.

I samma veva kom Marie i kontakt med Anita Maria Karlsson, som skrivit en bok om kvinnor som behövde föda barn i hemlighet, Obemärkta kvinnor – okända män. Nu var hon i färd med att sammanställa berättelser till en uppföljning som skulle handla om vad som hände med kvinnorna efter att de lämnat bort sina barn. I boken Mödrar och mörkertal har Marie bidragit med sin släkts kvinnohistoria.

– Tillsammans har vi hjälpts åt att dokumentera en kvinnohistoria som varit på väg att glömmas bort. För mig var mormors och gammelmormors berättelser från barndomen nästan som en saga. Nu har jag fyllt i många av luckorna kring deras liv, säger Marie som uppmanar alla som ännu har den äldre generationen vid liv att ställa frågor, att anteckna och dokumentera. Anita Maria Karlsson välkomnar fler berättelser om mödrar som fött i hemlighet.

– Alla människor bär ju på berättelser och det känns viktigt att föra dem vidare. Jag har hållit föredrag om vår familjs historia och jag har berättat om den för mina barn Julietta och trillingarna Aloysia, Carlotta och Carmilla.

Finns fortfarande obesvarade frågor

Men ännu finns många obesvarade frågor. Hur kommer det sig att Solvig fick ärva Anna när hon dog? Det står ju inte att hon är hennes dotter någonstans? Vad menade mamma med att även mormor var klen i nerverna? Finns det ytterligare berättelser som tystades ner?

– Jag kommer aldrig ur den här storyn. Vänder man på en sten dyker nya frågor upp. Jag har forskat i 15 år, men jag har inte släppt det än. Mormor har alltid varit, och är ännu, en väldigt viktig person för mig. Det är därför den här forskningen betyder så mycket för mig. Det är ett sätt att hedra hennes minne!

Av Birgitta Lindvall Wiik

Foto: Birgitta Lindvall Wiik

Läs också:

Mer inspirerande innehåll från allas.se:

Dela på:

Annons

Laddar