Pappacampingen tar barnen från soffan till skogen: ”Det är sjukt viktigt att barnen får uppleva det här”

Cykling utan ålder: En glädjefylld utflykt för Barbro

Tioårige Cornelis sitter med ett vedträ i handen och en kniv i den andra.

– Täljer du en gubbe? frågar jag.

– Kallar du min pappa för en gubbe? svarar Cornelis förnärmat, eftersom jag borde ha förstått att han täljer ett porträtt av sin far, Victor Hellsén Sääv, 38, som en bit bort håller på att instruera ett annat barn i konsten att tända en brasa med ett tändstål.

Ett barn förolämpat. Perfekt. Det börjar bra när undertecknad – som första mamma någonsin – får tillträde till årets pappacamping i Björnö naturreservat på Ingarö utanför Stockholm.

Nästa sak som händer är att min egen hund Gösta, som en av två ”camphundar”, nästan stryper Ronja, 3, med sin spårlina när han skäller på en förbipasserande jycke.

Vad kan gå fel när pappacamparna ses för den årliga traditionen?

– Förra året delade vi ut 27 plåster, säger Pontus Billenman, 44, min man, som är initiativtagaren till pappacampingen.

– Då hade vi fokus på att tälja. En av papporna är sjukvårdsutbildad i försvaret och tjänstgör som det. Han plåstrade om folk hejvilt, fortsätter Pontus.

– En annan hade även med en hjärtstartare, som han hängde upp i ett träd, fyller Klas Dahlberg, 44, i.

Inspirerad av bekanta i norr

Säkerheten är A och O under pappacampingen. Den här gången är det inte lika många barn att hålla reda på. Som mest har de varit runt 15 pappor och över 30 barn, men när vi ses för det här reportaget är det bara fyra pappor och nio barn, en decimerad styrka. Anledningen är att de var tvungna att byta helg då det spöregnade helgen innan.

– Det ska inte vara en överlevnadsövning, utan kul, säger Pontus.

Pontus fick idén till att starta en pappacamping när en bekant berättade att han och ett kompisgäng brukar göra en liknande sak i Norrbotten.

– Vi var relativt nyinflyttade i Gustavsberg och jag kände knappt någon, så jag började fråga pappor som jag ville lära känna: ”Tja! Vill du följa med på pappacamping?”

Och det ville de. Nu är de inne på fjärde året som pappacampare.

I dag har de en chattgrupp i Whatsapp med 25 pappor som de kommunicerar i. Alla kan inte alltid följa med, om man inte heter Klas, som har deltagit i alla pappacampingar sedan starten. Ibland campar de två gånger per år.

Alla hjälps åt

Klas och Pontus lärde känna varandra för sju år sedan via ett Facebook-inlägg på den lokala sidan ”Värmdöbor”. Klas efterlyste Försvarsmaktens M90-byxor då han skulle i väg på militärövning och hade glömt sina i Arvidsjaur, där han kommer ifrån.

Jag såg inlägget och bad Pontus låna ut sina. De, som de två norrbottningar de är, fann varandra.

Det är många pappor med militär bakgrund på campingen, men också minst lika många utan.

– Ibland får jag samtal innan campingen från andra pappor: ”Vad ska jag med mig?” Men vi löser det ihop. Alla ska ju växa, både barnen och föräldrarna. Det är det jag tycker är så kul, säger Pontus.

Även om de hjälps åt ansvarar alla för att ta med egen utrustning och alla har sin personliga stil.

Kände ingen i gruppen

Michael Ewertson, 42, är den som sticker ut mest. Han har med sig ett helt kök på hjul med gasol och rinnande vatten, som han byggt själv.

På kvällen tänder han ljusslingor, som han hängt mellan träden, och discobelysning samt sätter på musik till barnen. Glamping är bara förnamnet.

Han är kanske modigast av alla som inte kände någon när han kom på sin första pappacamping.

– Det var min arbetsledare som bjöd in mig i gruppen, men ironiskt nog har han aldrig varit med någon gång när jag varit med, säger han.

Under fjolårets höstcamping dök Michael upp klockan 22 på kvällen med lilla Ronja, som då var två år, på armen. Det spöregnade och var becksvart ute, och dessutom hade det skett en olycka i Ronjas byxa.

– Då blir det som en övning att alla pappor verkligen får går ihop, säger Pontus.

– Det var magiskt vad det gäller gruppsamhörighet, minns Michael tillbaka. Två som jag aldrig träffat förut fällde upp mitt tält medan jag bytte blöja på ett liggunderlag i spöregn.

Inte heller Klas räds att campa med småbarn. Hans yngsta dotter Tuva var bara ett år första gången hon var med på pappacampingen.

– Det är alfa att ta med spädbarn, säger Michael skämtsamt, och man märker att det är en härlig jargong mellan papporna.

Längtar hela året

Klas berättar att hans tre döttrar pratar om pappacampingen och längtar hela året.

– De frågar ”när är det pappacamping nästa gång?”

Resten av gänget håller med, deras barn längtar precis lika mycket.

Vad är det bästa med pappacampingen?

– För mig är det att vi får komma ut och umgås med likasinnade. Man får se de här personerna som har allt och lite mer, glampingstil, medan en annan har ett gammalt tält från 90-talet, säger Victor och syftar på sig själv.

Han fortsätter:

– Men också att få ut ungarna från soffan, att komma ut i skogen och ta en kniv, hitta en pinne och tälja en gubbe. Visa hur man tänder en eld med tändstål. Hur bygger du en eld? Hur slår du upp ett tält? Vad ska du tänka på när du väljer tältplats? Alla de där grejerna. Det tycker jag är sjukt viktigt att barnen får uppleva. Och sedan älskar jag att vara i skogen. Det är njutbart rakt av!

Alla pappor håller med och Klas fyller i:

– Det är på det här sättet jag är uppvuxen i Norrbotten. Vi for ut på helgerna och tältade och fiskade, jag och farsan. Jag känner att barnen ska få lite av det jag har fått, och det får de ju inte i vardagen på samma sätt. Det är inte lika naturligt i dag.

Vad tycker mammorna som får vara hemma?

– Vissa mammor ses och dricker vin och äter dillchips. De tycker att det är bra, de får lite egentid, säger Pontus.

– Ja, jag frågade barnens mamma vad hon ska göra det här dygnet. Hon ska göra absolut ingenting. Hon klagar inte, hon har verkligen längtat efter det, säger Klas.

– Fruarna är glada, barnen är glada. Och papporna är glada, konstaterar Pontus men blir korrigerad av de andra:

– Papporna är gladast!