Pontus gjorde FN-tjänst i inbördeskrigets Kongo: ”Min blå basker betyder allt”

5 saker om Malala du inte visste

Det var äventyret som lockade när Pontus Billenman, i dag 43, från Boden blev heltidsanställd soldat efter lumpen. Hela tiden hade han siktet inställt på att göra en utlandsmission för FN.

Drömmen blev uppfylld 2003 när han först åkte på en så kallad ”för-rek”, en rekognoscering, i ett av världens fattigaste länder, Demokratiska republiken Kongo, och blev kvar i åtta månader.

22 år har passerat men minnet av när de landade i staden Kindu är starkt. Svenska soldater skulle sköta flygplatsen, som en del av FN:s fredsbevarande uppdrag.

– Vi hade blivit varnade innan att Goma-gerillan bar gummistövlar och det första som hände när vi landade var att vi möttes av en massa beväpnade män med gummistövlar. Man visste inte om de skulle skjuta oss eller inte.

Mötet gick bra, men sedan kom nästa motgång – de svenska soldaterna hade ingenstans att bo.

– FN hade sagt att de skulle bygga en camp till oss, men när vi väl kom på plats fanns det bara en grushög. Vi fick bo hos sydafrikanska förbanden i deras UN Guest House, som ett hotell för officerare. Vi fick bo där tills vi hade fått ordning på campen.

Blev svårt sjuk

När lägret, som fick namnet Camp Hammarskjöld, väl var klar bestod den av uppradade baracker. I varje barack bodde fem–sex soldater. Sängarna hade myggnät för att skydda från myggburna sjukdomar, giftiga spindlar och ormar. Ändå blev Pontus sjuk i malaria under vistelsen. Han drabbades också av amöbor i magen och körtelfeber som ledde till ansiktsförlamning.

– Jag har aldrig varit så sjuk i hela mitt liv, säger han.

Vad tyckte din familj om att du åkte?

– Jag kommer bara ihåg vad mamma sa: ”Det här är ett beslut du måste ta själv, jag kommer inte att lägga mig i det beslutet”. Det tyckte jag var jättejobbigt. Jag var bara 20 år när jag fick beskedet om att jag skulle åka, och 21 när jag åkte. Jag var van vid att mamma bestämde, säger han och fortsätter:

– Mamma var jätteorolig och rädd att jag skulle dö. Kongo är ju ett av världens stökigaste länder.

Innan truppen åkte ner fick de träffa en präst och prata om livet och det värsta scenariot: döden. De fick skriva testamenten och planera sina begravningar.

82 svenska soldater har avlidit under tjänstgöring i utlandet sedan 1956, enligt Försvarsmaktens siffror. 16 av dem dödades i strid.

Just Pontus förband FK01 hamnade aldrig i strid under tiden han var där, men för andra svenska förband var det annorlunda.

Många minns säkert även Kongokrisen i början av 1960-talet då 19 svenska militärer omkom. Dessutom kraschade FN:s generalsekreterare, svensken Dag Hammarskjöld och hans delegation med ett flygplan i djungeln 1961. Samtliga avled. Det är fortfarande oklart vilka orsaker som låg bakom dödskraschen men senare teorier pekar på mord.

Pontus var aldrig rädd för att dö, troligtvis för att han bara var 21 år och inte mentalt mogen, menar han.

– Jag trodde att jag var odödlig.

FN-dagen betyder mycket

Det han minns mest från Kongo är den extrema fattigdomen, men trots det var människor glada.

– De hade verkligen ingenting. Barn bodde i diken men var superglada ändå och tacksamma för livet. Vi här hemma kan vara deppiga för minsta motgång. De har noll och är svinglada för att de har varandra, en stark gemenskap.

Vad betyder den blå basken för dig?

– Allt! Den är den enda saken jag äger som är inlåst i en brandskyddad säkerhetsbox – det och mina militära medaljer. Det är det enda materiella jag tycker är värt något. Om det skulle börja brinna skulle jag ta med mig den.

Vad känner du inför FN-dagen?

– Jag blir stolt och vill ha på mig basken när jag går på stan. Jag tycker att FN är det finaste vi har!

Efter Pontus åtta månader i Demokratiska republiken Kongo var han på ännu en utlandsmission, i Liberia, där han blev kvar i sju månader. Han fortsatte som anställd inom Försvarsmakten fram till för ett år sedan.

Har du haft användning för någonting som du har lärt dig under missionerna?

– Ja, att världen inte alltid är som vi svenskar tror att den är. Vi tror att Sverige är facit på allt medan Sverige egentligen är ett pytteland. Det finns så mycket mer. Jag fick perspektiv på ett sätt som en pojke på 21 år från Boden inte hade.