Petra Douhane: ”Min son föddes som flicka”

Julle, som känner sig som en pojke, får en kram av mamma Petra
När Julle var åtta år tvingades han lämna sitt fotbollslag, det pojklag som var hans trygghet och glädje. Han är nämligen född som flicka. Många har läst om Julle och sett honom på tv 
– här kommer hans mamma Petra 
Douhanes berättelse.

När saker och ting inte följer normen, då kommer ofta rädslan. Då letar folk efter förklaringar. Kanske kommer det för nära dem själva? Jag blir fortfarande förvånad över hur de orkar: människor vi inte känner och aldrig har träffat som måste tycka och tänka, kränka och hata. Jag vet inte hur många orosanmälningar till socialen jag har fått. Personer som skriver att jag har tvingat in Julle i en annan identitet, att jag aldrig borde fått ha barn, att jag är sjuk i huvudet. Är det inte märkligt att när jag utgår från det som är min sons bästa, enligt min skyldighet som förälder, så straffas jag för det.

Annons

Jag vet att jag får mycket uppmuntran också, även här i vår lilla ort på landet. Men det finns stora geografiska skillnader och en öppnare inställning till transidentitet i större städer.

Julle berättade att han var kille som 3-åring

Julle var liten när han berättade att han var kille, knappt tre år gammal. Det är vanligt bland transpersoner att man berättar tidigt, ofta i fyraårsåldern. Han sa att han ville heta Simon. Då hette han Julia och ville aldrig ha de klänningar och glittergrejer som hans ett år äldre syster tjatade om. Jag tyckte att det var bekvämt att köpa samma till båda syskonen, men det var inte populärt. Julle, som han också kallade sig själv tidigt, ville helst ha spindelmannen-dräkt. På barnavårdscentralen sa de att han gick igenom en fas, att jag inte skulle uppmuntra det han sa att han kände, att många barn vill vara något annat ibland. Katter exempelvis…

Annons

Det var tufft i början. Jag tror att jag mest förträngde det. Och på ett sätt var det såklart en sorg att inse att jag förlorade min dotter. Men jag var tvungen att hitta ett förhållningssätt som Julle mådde bra av och som omgivningen kunde hantera. Jag hade mycket stöd från min familj och från Julles styvpappa och hans familj. Utifrån var det desto svårare att få hjälp.

Annons

Barnavårdscentralens tal om ”faser” ingav ju inte direkt känslan av att det här var något vi kunde prata öppet om. Men när jag själv väl hade hittat ett sätt att hantera och acceptera situationen var jag lugn i det. Därefter var det så svårt att förstå att om jag som mamma lyckades bemöta att Julia blev Julle, varför kunde då inte andra vuxna göra detsamma? Borde det inte vara som känsligast och svårast för mig?

Det var tufft i början. Jag tror att jag mest förträngde det

På förskolan ville inte Julle att det skulle stå Julia på hans plats i kapprummet, men så blev det i alla fall. Personalen brukade påpeka att det var synd att ”Julia fick gå i kläder hon ärvt av sin storebror” fast att jag förklarade att byxorna och skjortorna var hans egna. Och spindelmandräkten. Vi bytte förskola i samband med en flytt. På den nya var det okej med Julle på namnskylten.

Petra har kämpat hårt för att Julle ska få vara den han är – en pojke.
Petra har kämpat hårt för att Julle ska få vara den han är. Foto: Karin Oddner

Julle retades i skolan

Han och hans kompisar började spela fotboll i Veberöds AIF – den enda fotbollsklubben i området och en viktig mötesplats. Första säsongen spelade tjejer och killar i blandat lag. När det var dags att dela upp dem frågade tränaren Julle vilka han ville spela med. Han valde utan tvekan pojkarna. Men en dag, när han nyss hade fyllt åtta, blev han inte kallad till den cup han sett fram emot. Jag fick veta att tjejer skulle spela med tjejer, killar med killar. Jag försökte förklara vår situation, hur Julle kände, vilket vi också hade gjort redan när han började som femåring. Men styrelsen stod fast vid sitt beslut.

Julle var rotad i sitt lag, de hade blivit ett sammansvetsat litet kompisgäng. Han förstod ingenting. Det var som att klippa av allt som hans liv handlade om. Han andades fotboll. Föreningens syn på att han inte passade in spred sig dessutom. Han blev plötsligt retad i skolan, fick inte vara med och spela boll på skolgården längre och blev inte bjuden på kalas. Till slut blev det så tufft för honom att vi fick byta skola.

Många av våra vänner har såklart varit helt okej med situationen och funnits med oss hela tiden. Andra har vi fått bryta med.

Petra vet att hennes son är trygg i sin könsidentitet som pojke.
Petra vet att hennes son är trygg i sin könsidentitet. Foto: Karin Oddner

Stämde fotbollsklubben Veberöds AIF

Vi kontaktade Svenska Fotbollförbundet, men har inte fått något stöd därifrån, så tillsammans med föreningen Malmö mot Diskriminering stämde jag Veberöds AIF. Fotbollförbundets chefsjurist har inte gett någon konkret förklaring till varför man inte agerar när ett barn bli uteslutet. De gömmer sig bakom regeln att föreningarna själva får avgöra i dessa frågor, men i förbundets värdegrund står det att man ska visa respekt för alla människors lika värde och motverka varje form av diskriminering.

Sedan media uppmärksammat vad som hände, har han fått ett slags upprättelse. Det har stärkt honom jättemycket

Inte förrän vi gick ut i media och Julle var med i Nyhetsmorgon hände det saker. Bland annat hörde en spelare från Malmö FF av sig; backen Erik Larsson skrev ett långt meddelande och gav Julle ett par fotbollsskor när han fyllde år. Julle blev överlycklig. Men framför allt så ringde en mamma som sett reportaget och undrade om Julle ville spela i ett lag i Lund. Det ville han såklart. Det är drygt en timmes väg till träningen nu i stället för fem minuter, men han trivs bra och vi är såklart jätteglada.

Att vi bestämde oss för att prata om Julles upplevelser offentligt har självklart varit på både gott och ont. Julle är en stark och öppen kille. Han har alltid varit väldigt tydlig i vem han är och trygg i sig själv. Men åren efter att han blev tvingad att sluta i sitt lag har varit tuffa. Han har varit så ledsen. Sedan media uppmärksammat vad som hände, har han fått ett slags upprättelse. Det har stärkt honom jättemycket.

Julles fall har också tagits upp i TV4:s Kalla Fakta och därefter har Julle, efter mycket tjat, fått min tillåtelse att ha ett öppet instagramkonto med sitt riktiga namn. Han har fått massvis av positiva kommentarer, vilket är helt underbart! Både vuxna och barn skriver så fina saker, berömmer honom för hans mod och styrka. Han har blivit kompis med andra transbarn- och ungdomar, och flera som ännu inte kommit ut söker stöd i Julle. Han är så stärkt av detta. Själv har jag också fått många fina kommentarer, fler än de negativa, men tyvärr fastnar de negativa, de elaka.

Hoppas att andra slipper samma kamp kring könsidentiteten

Jag vet att min son är trygg i sin könsidentitet. Jag vet att han själv inser att detta inte är en fas. Ändå har vi alltid fått höra att han är för ung för att veta. Vi har blivit anmälda, hänvisade till terapeuter som velat behandla honom och genomgått utredningar.

Nu, efter fem års granskande, har socialförvaltningen tagit in en expert inom området transsexualitet. Julle får gå till en läkare som förstår honom och som kan det här. Det enda jag vill är att Julle ska få vara sig själv. Han har redan vid alldeles för ung ålder fått lära sig vad orättvisa betyder.

Min förhoppning är att vi snart ska få leva normalt och inte hela tiden bli ifrågasatta och granskade. Och kanske kan vår historia leda till att de som kommer efter oss i liknande fall inte ska behöva driva en sådan här kamp.

Berättat för: Louise Malmros Manfrinato

Vad är transsexualitet/transidentitet?

● Att pojkar beter sig uttalat flickaktigt och flickor pojkaktigt är vanligt bland yngre barn, något vanligare bland pojkar. Det är inte heller ovanligt att barn under perioder uttrycker att de vill vara det motsatta könet.

● Könsdysfori eller transidentitet är däremot ovanligt, men ökar i hela västvärlden, troligen i takt med ett allt öppnare samhälle och mer adekvat vård. Transidentitet definieras som en tydlig motsägelse mellan hur en person upplever/uttrycker sin könstillhörighet och den tilldelade könstillhörigheten rent fysiskt, samt en stark önskan att leva och bli accepterad som det motsatta könet.

● Det finns mottagningar för barn och ungdomar med könsdysfori i Alingsås, Linköping, Lund, Umeå och Uppsala samt vid Astrid Lindgrens barnsjukhus i Stockholm.

● Sverige var först i världen med att införa möjlighet till juridiskt könsbyte. I dag finns lagförslag på att ändringen ska kunna ske utan att sjukvården involveras, något som är möjligt i Danmark, Norge, Irland och Malta. I dagsläget utreds däremot inte införande av ett tredje kön i Sverige, vilket förekommer i flera länder (Australien, Indien, Nepal, Nya Zeeland, Pakistan, Sydafrika och Tyskland).

● Många ungdomar med transidentitet upplever psykisk ohälsa. Folkhälsomyndigheten arbetar med att ta fram ett kunskapsunderlag om effektiva metoder och insatser för att främja hbtq-personers förutsättningar för god hälsa.

Källa: Läkartidningen

Läs också:

Mer inspirerande innehåll från allas.se: