Petra: Min dåliga kvinnosyn kom från mamma och pappa – utlandsresan fick mig att blomma ut

5 Tips för ett lyckligt singelliv

Jag var 29 år när jag blev singel, just den situation jag hade fasat för. In i det längsta hade jag gjort vad jag kunnat för att slippa hamna där, men när jag till slut tvingades konfronteras med Kalles svekfulla sida kunde jag inte längre lura mig själv.

Kalle och jag hade varit tillsammans i två år och det var mitt tredje långa förhållande. Med alla tre hade jag trott att jag hittat den rätte, men av någon anledning hade jag sedan tvingats inse att de alla bedragit mig.

När jag började misstänka att Kalle hade någon annan försökte jag blunda. Jag intalade mig att jag var överkänslig på grund av det jag varit med om tidigare, men när sanningen kom fram blev det svårt att kunna fortsätta ljuga för sig själv …

Kunde inte stå på mig

Jag hade inte velat se varningstecknen eftersom jag inte orkade gå igenom ännu ett uppbrott. Men vad jag egentligen inte orkade var att leva med en egoist som bara såg till sina egna behov.

Fram till den dag jag lämnade Kalle var det alltid jag som gav mest i mina förhållanden. Inte för att någon annan begärde att det var jag som skulle göra uppoffringarna – tvärtom. Jag kunde varken stå på mig eller säga nej.

Jag insåg att det var något lärt mig hemma. Min mamma hade behandlats respektlöst av min pappa. De hade båda haft en dålig kvinnosyn och när jag började granska mitt eget inre insåg jag att den kvinnosynen hade förts över på mig. Jag lärde mina ­partners hur de kunde behandla mig, att andras prioriteringar gick före mina egna.

Bokade en resa till Grekland

Men även om jag var dålig på att sätta gränser så gav det inte någon rätten att bedra och svika mig som mina tre sambor hade gjort. Jag får ta mitt ansvar för att jag var rädd för att bli ensam och därför väntade in i det längsta med att se sanningen i vitögat, men ansvaret för själva otroheterna tänker jag inte ta. Jag tvingade ju ingen av dem att ha sex med andra kvinnor.

När jag så blev ensam efter Kalle kände jag ett stort behov av att komma bort från allt. Jag tog tjänstledigt och bokade en långresa till Grekland i tre månader. Jag mådde lite bättre för varje dag som gick och tomheten inom mig började värka ut. Och så träffade jag Stefano.

Stefano var helt annorlunda än de män jag träffat tidigare. Det är lätt att säga att det hade jag väl trott varenda gång förut också, men det här var inte samma sak. Och det berodde framför allt på mig.

Utmanade mig att tänka mer

Jag förstod att anledningen till att jag hamnat i samma ­situation gång på gång stod att finna hos mig själv. Jag upprepade ett mönster som jag lärt mig under ­barndomen.

Jag kanske sa att jag var lika mycket värd som mannen jag levde med, men inom mig trodde jag inte riktigt på det. Stefano utmanade mig att tänka mer. Han var mogen och stark, och hans livserfarenhet gjorde honom till en fantastisk människa. I hans sällskap blommade jag ut, som människa och kvinna, för första gången i livet.

När jag återvände hem kändes det som om jag började om på nytt. Mitt liv hade ett helt nytt värde och jag hade äntligen en genuin självrespekt. Stefano lärde mig att lita på mig själv och på män, och inte långt efteråt träffade jag Pär, som i dag är min make och far till vår dotter.

När jag reste ner till Medelhavet den där vintern gjorde jag något som inte var likt mig. Jag bröt gamla vanor och bytte miljö. Det gav mig en chans att reflektera och komma till insikt. Den vintern lärde jag mig att värdera mig själv, mitt liv och min tid på ett helt nytt sätt. Jag hade påbörjat processen när jag träffade Stefano, men det känns verkligen som om han gav mig livet tillbaka.