Pia: Jag var livrädd att ingen skulle dyka upp på min 60-årsdag – insåg hur få vänner jag hade

7 saker terapeuter gör när de känner sig ensamma

När jag i oktober blev uppsagd från jobbet som sekreterare kom det som en chock. Men nedskärningarna var ett faktum och jag fick helt enkelt ställa in mig på att stå arbetslös.

Det var jobbigt att söka nytt arbete, men jag var inte särskilt bekymrad. Jag fick ett fint betyg och sex månaders lön och även om jag inte är purung längre var jag säker på att jag skulle hitta en ny anställning.

Men det påverkade mig att förlora rutinerna. Jag har alltid varit en privat person och inte haft så stort behov av sociala kontakter utöver mina kollegor och min familj.

Men redan när jag blev avtackad på jobbet gick det upp för mig att jag skulle bli ganska isolerad. Jag skilde mig från min dotters far för åtta år sedan och levde ensam.

Höll mig borta från sociala medier

De första veckorna gick någorlunda. Jag sökte några kontorsjobb och försökte låtsas som om jag var på semester. Men det dröjde inte länge förrän jag kände mig överflödig. Dagarna var långa och jag saknade att dela stort och smått med mina kollegor. Men jag visste ju hur mycket de hade att göra och ville inte tränga mig på.

Min dotter Louise menade att jag måste vara mer socialt aktiv. Hon uppmanade mig att ta kontakt med folk på Facebook, men jag höll mig borta från sociala medier för det gjorde mig beklämd att se hur mycket andra hade omkring sig.

Under tiden närmade sig min 60-årsdag. Jag hade inte lust att fira den och beslöt att låta den passera i tysthet. Jag ville gärna bjuda Louise och hennes pojkvän på middag, men en stor fest orkade jag inte med.

Men min dotter var av en annan åsikt. Hon menade att under en svår period var det bra att bjuda hem folk. Jag tvekade, för det var ärligt talat svårt att föreställa sig. Hade jag bara haft ett nytt och spännnade jobb i sikte skulle jag ju kunna berätta om det, men i stället var jag på väg att tappa självförtroendet eftersom mina jobbansökningar inte gett en enda intervju.

Till sist övetalade Louise mig till att hålla öppet hus några timmar på min födelsedag så att alla som ville kunde komma förbi och hälsa på.

Kändes konstigt att ha fest för mig själv

Min dotter lovade att hjälpa mig att städa och ställa i ordning och tre veckor innan min födelsedag skickade jag en inbjudan över mail till de närmaste. Det kändes konstigt att hålla fest för mig själv, och vem kände jag egentligen som ville använda sin lördag på mig? Kanske borde jag ställa in det hela? Jag var livrädd för att ingen skulle dyka upp.

När dagen var inne kom min dotter redan på förmiddagen. Jag hade köpt några flaskor vin och bakat kakor, men när Louise dök upp hade hon fyra stora bärkassar med flaskor, frukt och choklad i händerna.

Jag var övertygad om att hon hade gjort en felbedömning. Det skulle sluta med att jag själv satt och åt kakor och choklad i flera veckor, tänkte jag.

Men jag hade fel. Redan klockan två på eftermiddagen när mitt öppet hus-arrangemang startade, stod de första gästerna i dörren. Det var ett stort gäng från mitt jobb. Jag blev så glad att se dem att jag började gråta.

Fick nytt mod att söka jobb

Till min förvåning fortsatte gäster att strömma in de kommande timmarna. Det var fler kollegor och vänner från skoltiden. Några hade med sig blommor, andra vin och när jag vände mig om var byrån i hallen full med presenter och vardagsrummet proppfullt av folk.

Det kom fler än jag bjudit. Jag förstod inte hur det hade gått till, men Louise berättade att hon fortsatt där jag slutat och bjudit fler kollegor och gamla kompisar.

Det blev en lycklig dag. Jag var långt ifrån bortglömd. Att mina arbetskamrater kom värmde och självföretroendet steg flera grader.

Efter den dagen fick jag nytt mod att söka jobb och jag är mer aktiv på Facebook, där jag nu njuter av att kunna följa mina gamla kollegor.