Annika: Jag längtade till pensionen – men istället gick allt utför

5 mest attraktiva länderna att pensionera sig i som svensk

De sista tio åren av arbetslivet längtade jag efter att gå i pension. Jag har alltid varit morgontrött och såg så mycket fram emot att få slippa höra den där jäkla väckarklockan som ringde varje morgon klockan 06. När jag gick i pension skulle jag sova så länge jag ville – kanske ändå ställa klockan på 06, bara för att kunna stänga av den och känna friheten i att kunna somna om!

När jag började närma mig 64 bestämde jag mig för att gå i tidig pension. Jag hade råd eftersom jag hade haft en bra lön som specialistsjuksköterska och barnen var utflugna. Jag var skild sedan många år men hade en särbo, så mina utgifter var heller inte så stora. Resa hade jag gjort mycket i min ungdom, både i Europa, Asien och Nordamerika, så att upptäcka världen var inget jag direkt längtade efter.

Nej, jag såg fram emot att bara få vara hemma, pyssla om mina blommor, läsa böcker, se alla de där tv-serierna jag aldrig hunnit med och att laga goda middagar tillsammans med min särbo. Kanske skaffa en liten kolonilott!

Äntligen började mitt nya liv som pensionär

Så kom min sista arbetsdag. Det var nog första gången under mitt arbetsliv som jag klev upp ur sängen på morgonen med lätta steg. Snart var jag fri! Under dagen blev jag avtackad av mina kollegor med tal, blommor, tårta och faktiskt en och annan tår. Vi var ett sammansvetsat arbetslag och tyckte bra om varandra, men jag måste erkänna att jag i stunden kände att jag inte skulle sakna dem särskilt mycket. Jag har aldrig varit särskilt social och trivdes i mitt eget sällskap.

Samma kväll ställde jag väckarklockan på 06 med ett leende på läpparna. Morgonen därpå stängde jag nöjt av den irriterande signalen och somnade om som en stock. Nu kunde pensionärslivet börja, som jag längtat.

De första veckorna unnade jag mig att ta det lugnt. Jag läste böcker, såg på tv-serier och planterade om mina krukväxter, precis som planerat. Min särbo var bara 60 och hade flera år kvar i arbetslivet, men vi sågs lite mer än vanligt på kvällar och helger, eftersom jag nu hade så mycket mer tid att lägga på att laga goda middagar.

Det tråkiga var bara att han inte orkade stanna uppe på kvällarna lika länge som jag, och tidigt på morgnarna ringde hans klocka och vips var han på väg till jobbet.

Fastnade i negativa tankar

Med tiden började jag känna mig alltmer rastlös. Eller snarare håglös. Jag tröttnade på att läsa böcker och det kändes som jag hade sett alla de tv-serier som jag var intresserad av. Jag insåg också att jag faktiskt aldrig haft någon hobby vid sidan av jobbet, och mina två nära vänner träffade jag ganska sällan.

Innan pensionen var jag nöjd med livet som det var, men nu började jag fatta att det kanske berodde just på att jag tillbringade så mycket tid på jobbet att jag njöt extra mycket av min egentid när jag väl var ledig. Nu hade jag plötsligt så mycket egentid att jag inte visste vad jag skulle göra av den.

Dagarna gick och jag fastnade i negativa tankar om att jag inte orkade ta mig för någonting. Efter frukosten blev jag trött och tog en tupplur. Vid lunch gick jag ibland en promenad och väl hemma igen försökte jag läsa en bok, men då slumrade jag ofta till och när jag vaknade till igen var det plötsligt mörkt ute. Min särbo ringde ofta och undrade om han kunde komma förbi efter jobbet, men nu hade jag inga idéer kvar på roliga recept och sa att det nog var bättre om han åkte hem till sig. Jag tappade till och med aptiten, var inte sugen på någonting.

När ett år hade gått var det så illa att jag knappt gick ur sängen på morgnarna. Min särbo hörde inte av sig lika ofta, jag var väl inte så rolig att umgås med helt enkelt, men han försökte uppmuntra mig att börja hitta på saker som jag mådde bra av. Men vad mådde jag egentligen bra av? Jag kände inte lust till någonting och började helt enkelt känna mig personlighetslös. Vem var jag? Varför ville jag gå i pension från första början? Jag mindes inte längre.

Allt tydde på att jag var deprimerad

När jag bara hade orkat träffa min särbo två gånger på en månad och legat på soffan under en filt resten av tiden, började jag googla på nätet. Jag skrev in ”deppig efter pensionen” och läste pigga tips om att börja odla ett nytt intresse, gå kurser, träffa vänner, åka på resor om man har råd, och så vidare. Visst hade jag råd, men jag hade ingen lust. Ville bara ligga på min soffa och låta tiden gå.

När jag läste vidare stod det att ”trötthet och håglöshet kan bero på depression”. Det är självklart ett begrepp jag känner till, men aldrig vetat hur det känns. Jag har väninnor som jag vet gått i terapi när de känt sig deppiga, särskilt under småbarnsåren och klimakteriet, men jag hade aldrig varit mycket för att prata om mina känslor med utomstående. Tyckte förresten att jag aldrig hade behövt det. Jag är den som bitit ihop när livet var lite kämpigt, men deprimerad hade jag nog aldrig varit.

Att ta sig till vårdcentralen och snurra in sig i någon vårdkedja kändes övermäktigt. Skulle de ens ta emot mig med mina ”världsliga” problem som att inte orka res sig från soffan? Det fanns nog andra som hade det värre och behövde vården bättre.

Men så frågade jag min särbo en dag. ”Tror du att jag är deprimerad?” Han skrattade rakt ut. ”Deprimerad? Hundra procent!” Han hade fattat det för längesedan men trott att jag skulle komma ur det om jag bara följde hans råd att hitta på saker jag mådde bra av. Han fattade inte hur svårt det är för en deprimerad person att ens orka leta upp kurser, hobbys eller annat som kunde få en på bättre humör. Och jag klandrar honom inte, jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur paralyserad man kan bli av en depression innan jag själv fick en.

Läste om psykologihjälp på nätet

En dag satt jag på bussen hem från affären och såg en reklamskylt om ett företag som erbjuder terapi via nätet. Högkostnadsskydd gällde och man kunde byta psykolog om man inte trivdes med den man blev tilldelad. På kvällen registrerade jag mig och fick svara på några frågor. Redan nästa dag fick jag en tid.

Psykologen på andra sidan skärmen gav ett bra intryck. Till att börja med sa han att de symptom jag skrivit in i frågeformuläret absolut tydde på depression, men eftersom den så tydligt hade uppkommit i samband med pensionen trodde han att det absolut skulle gå att behandla med hjälp av kognitiv beteendeterapi, och vi la upp en plan på tio veckor.

Jag ska inte gå in på allt tråkigt vi pratade om, men i dag, ett år senare, är jag så otroligt glad över att jag tog den där psykologkontakten. Han var så skicklig på att se mina tankemönster och dömde mig aldrig. Tillsammans benade vi ut varför jag tänkte och kände som jag gjorde, och han lärde mig hur jag kunde ”programmera om” mina tankemönster. Självklart var han skicklig på det han gjorde, men i efterhand har jag tänkt att det faktiskt var jag som satt på alla svaren. Det han gjorde var att ställa de rätta frågorna. Otroligt imponerande.

I övrigt ser mitt liv ganska likt ut som mitt första år som pensionär. Jag läser böcker, pysslar om mina krukväxter och tittar på tv-serier. Jag äter middagar med min särbo, går på bio ibland och drömmer fortfarande lite om att skaffa en kolonilott. Skillnaden är bara att jag gör det med lust. De negativa tankarna kommer smygande ibland, men nu vet jag hur jag ska tackla dem.

Psykologen fick mig också att inse mitt eget värde, att trivas i mitt eget sällskap igen och att man inte behöver vara någon annan än den man är. Och det är jag så otroligt tacksam för.