Linda: Jag fick veta att min man var otrogen – på nyårsafton

Vad gör man om ens kompis partner är otrogen?

Det var nyår och vår tur att vara värdar för våra vänner som vi alltid firade med. Vi var fem par som hade känt varandra mer eller mindre hela livet.

Nu var vi närmare 50 och de flesta av barnen hade flyttat hemifrån. Med andra ord befann vi oss i en fas i livet där vi hade fått mer tid för oss själva, men fortfarande energi nog att utvecklas i nya riktningar.

Jag hade exempelvis börjat plugga, Jessica hade öppnat en klädbutik, Per hade tagit över sin tidigare chefs företag, och Paul och Marianne hade köpt nytt hus.

Min man Tom var en av de få som inte hade förändrats särskilt mycket, vilket lett till en del slitningar mellan oss på sistone. Jag kände att han hade börjat dra sig undan, men när jag frågade om något var fel fräste han bara till svar.

Ofta kunde vi sitta en hel kväll utan att säga ett ord till varandra. Det var jobbigt. Därför såg jag extra mycket fram emot kvällen med lite liv och rörelse i huset.

Vi berättade våra mål inför nya året

En av våra fasta nyårstraditioner var ”rundan”. Den gick ut på att var och en berättade vad de förväntade sig av det kommande året – vilka mål man ville nå och hur man hoppades att livet skulle utveckla sig. De enda som det året inte hade något särskilt att berätta var Tom och Pers fru Monika.

Tom sa något i stil med att han inte hade några stora planer, det flöt ju på rätt bra som det gjorde. Den kommentaren förbryllade mig, för jag höll inte alls med, men okej. Det var inte läge att ta upp den diskussionen. Monika var ännu mer undvikande. Hon ryckte bara på axlarna och sa att hon inte riktigt visste.

Jag reagerade igen. Det såg jag att de andra också gjorde. Marianne och Jessica försökte lirka lite med henne, men kom ingenvart. Jag tänkte att det nog var något som bekymrade henne, något hon inte ville prata om inför alla, och det var förstås helt okej.

När tolvslaget började närma sig gick männen ut på terassen för att förbereda fyrverkerierna, och jag hade burit in champagne och glas i vardagsrummet. Det var fortfarande fem minuter kvar innan klockan slog tolv, så jag passade på att gå på toaletten. När jag kom ut i hallen fick jag en chock. Där stod Tom och Monika i en väldigt kärvänlig omfamning. Det gick inte att ta miste på vad som pågick.

De släppte varandra i ett ryck, men det spelade ingen roll – jag hade redan sett vad de höll på med.

Alldeles för bestört för att kunna säga något tog jag ett steg bakåt och stängde vardagsrumsdörren igen. Mitt hjärta bultade hårt. Det var som om marken försvann under mig. Jag hade ingen aning om vad jag skulle säga eller göra. Tom och Monika? Tillsammans?

– Linda, har ni någon tändare som fungerar? ropade Paul från den öppna altandörren.

– Eh … jo … det tror jag nog, svarade jag förvirrat och gick som i trans bort till byrån bredvid kaminen.

Han hade varit otrogen

Resten av festen var förstås förstörd för mig. Jag undvek Tom och Monika, vilket inte var så svårt, de undvek mig också. För de andras skull låtsades jag som ingenting, och vid det laget hade alla druckit så pass mycket att ingen märkte något.

När de sista gästerna hade åkt hem gick jag in och la mig i gästrummet. Jag ville inte prata med Tom den natten.

Stämningen var allt annat än trevlig när jag gick upp nästa morgon efter en nästan sömnlös natt. Tom höll på att städa upp på terrassen, men jag kunde inte förmå mig att ens säga god morgon. En stund senare kom han in.

– Det där i går, det var alltså ingenting … sa han och stannade upp utan att våga möta min blick.

– Det såg inte ut så, svarade jag.

– Men du … sa han och försökte lägga armarna om mig.

Jag backade undan.

– Hur länge har det pågått?

– Det har inte pågått. Det var bara …

Jag trodde honom inte. Plötsligt var det så mycket som föll på plats. Grälen den senaste tiden. Hans buttra avvisningar. Att varken han eller Monika hade haft något vettigt att säga om sina framtidsplaner under rundan i går. Och så förstås deras kyss.

Jag försökte få ögonkontakt med Tom, men han undvek den. Till slut vände jag ryggen åt honom och började tömma diskmaskinen.

Ingen av oss sa något under den nästan dryga timme vi gick omkring och städade. Först när vi inte längre kunde komma på fler undanflykter tog jag upp det igen.

– Vi kommer ingenstans så länge du ljuger, sa jag lugnt.

Tom drog häftigt efter andan. Ett ögonblick var jag rädd att han skulle gå sin väg, men plötsligt sjönk hans axlar och han drog en djup suck.

– Förlåt, mumlade han.

– Du måste berätta vad du ber om förlåtelse för. Jag vill veta allt, svarade jag.

Skamsen berättade han att han hade haft ett förhållande med Monika de senaste tre månaderna. Det var bara fysiskt sa han, men det sårade mig djupt.

Tom grät, jag grät. Jag skällde ut honom, han bad om ursäkt. Och sedan grät vi ännu mer. Jag frågade om han tänkte lämna mig. Nej, nej, nej. Det var ju mig han älskade.

– Om du säger det en gång till blir jag galen, sa jag, för det kändes som världens sämsta ursäkt.

Krävde att vi skulle gå i parterapi

Den första veckan på det nya året befann jag mig i ett känslomässigt kaos, där jag inte kunde få ordning på någonting. Det blev inte bättre av att Per ringde mig dagen efter – han behövde prata om våra respektive makars otrohet. Monika hade erkänt allt, eftersom hon räknade med att det bara var en tidsfråga innan jag skulle berätta det för honom.

Per var rasande, och efter att ha pratat med honom tre gånger var jag tvungen att säga att han fick hitta någon annan att lasta av sina känslor hos, för jag hade mer än nog med att hantera mina egna.

Efter ungefär en vecka började skolan igen, och jag började så smått få fötterna på jorden och kunde börja agera. Jag krävde att Tom och jag skulle gå i par­terapi. Det gick han motvilligt med på, och under de följande tre månaderna gick vi i terapi var fjortonde dag. Det gav många nya insikter och en större förståelse för varandra.

Tom hade fastnat i övergången från att vara en upptagen familjefar till att det bara var vi två kvar i huset. Dessutom hade han känt sig övergiven, ensam och bortvald när jag började plugga vidare, och det var där Monika kom in i bilden. Han ångrade sig bittert.

Terapin slutade med att jag, av hela mitt hjärta, faktiskt förlät Tom. Han insåg att det var alldeles för tidigt att slå sig till ro och vänta på pensionen, och att det fortfarande fanns nya möjligheter att ta vara på i vår ålder.

Per och Monika lyckades inte ta sig igenom krisen, så de skilde sig. Det gör mig ont för deras skull, men kanske hade det ändå blivit så? Det kan man ju aldrig veta.

Jag hade naturligtvis helst varit utan otroheten, men den utveckling som följde vill jag ändå inte vara utan. Vi lyckades verkligen skaka om vårt förhållande ordentligt, och det har gjort det så mycket bättre.

I år välkomnar vi det nya året hand i hand – bara vi två. Vi ska åka utomlands, där jag ser fram emot att höra vilka drömmar min man har för det kommande året, både för sig själv och för oss.