Gunilla: Min granne gjorde mig hel igen – är det bästa som hänt mig

Juridikexperten: Det här bör du tänka på vid en skilsmässa

När jag skilde mig från min man efter 18 år tillsammans kände jag mig som ett tomt skal. Skilsmässan var inte mitt val och jag kände mig ratad, förminskad – och blev väldigt ensam. ­Vardagen snurrade på – jag gick till ­jobbet, betalade ­räkningar, försökte vara en okej mamma – men inom mig fanns bara tomhet. Jag var 45 år, barnen började bli stora, och livet som tidigare varit så fullt av rutiner och sammanhang ­kändes plötsligt som en grå, utdragen paus.

Jag flyttade från det som hade varit vårt gemensamma hem, och som jag hade älskat att pyssla i, till en mindre ­lägenhet i ett ganska anonymt radhusområde i utkanten av stan. Ingen jag kände bodde där. Mina närmaste vänner försökte höra av sig, men jag orkade inte svara och ännu mindre ses.

Jag valde att handla på ­tider då det var som minst folk i butiken och låtsades prata i telefon i hissen om ­någon annan var där. Jag blev expert på att undvika samtal med andra människor. Och jag blev en expert på att ­förtränga mina egna känslor. Jag bara var. Fanns och ­levde, men utan att leva.

Men så började jag lägga märke till kvinnan i lägenheten bredvid. Hon hette Karin, var i 60-årsåldern och vattnade sina pelargoner på trappen varje morgon. Ibland hade hon en kaffekopp i handen, ibland en katt runt benen. Hon hälsade alltid med ett sådant där varmt, oförstört ”hej” som fick mig att känna mig sedd – fast jag inte ­ville bli det.

Min son ville hellre vara hos sin pappa

En dag när jag kom hem från jobbet stod jag och fumlade med nycklarna, bärandes på både matkassar och en överfull ryggsäck. Hon stod på sin trapp som vanligt och ropade över:

– Vill du ha en kopp kaffe? Jag har nybakat också.

Jag minns inte riktigt varför jag sa ja. Kanske för att jag inte orkade säga nej ­längre. Kanske för att jag faktiskt ville.

Det visade sig att Karin var änka sedan tio år tillbaka. Hon hade jobbat som bibliotekarie i hela sitt liv och kunde prata om böcker på ett sätt som fick mig att glömma tid och rum. Vi satt i hennes lilla kök, belamrat av blomkrukor och broderade dukar, och pratade i timmar. Det var som att öppna ett fönster i ett kvavt rum. Jag andades igen.

Våra fikastunder blev en vana. Hon lärde mig att baka bullar och jag hjälpte henne att förstå hennes nya mobil. Vi skrattade åt gamla filmer och började gå promenader tillsammans.

När jag en kväll började gråta mitt i en mening om min son som hellre ville vara hos pappa la Karin sin hand på min och sa:

– Du behöver inte vara stark hela tiden, vet du.

Det var nog det finaste ­någon någonsin sagt till mig.

Sakta började jag hitta ­tillbaka till mig själv. Jag tog kontakt med gamla vänner, började på yoga och tog mod till mig att skriva in mig på en kurs i kreativt skrivande – ­något jag alltid drömt om.

Karin och jag är fortfarande grannar – och mer än så. Hon är en vän, en extramamma, en spegel och ett stöd. När min dotter tog studenten stod Karin bredvid mig och klappade i händerna med ­tårar i ögonen. När hon ­fyllde 65 höll jag tal och kallade henne ”min livlina”.

Det är märkligt hur livet fungerar ibland. Det som kändes som slutet var bara början på något nytt.

Flytten till den lilla radhuslägenheten kändes som att ge upp. Men visade sig vara det bästa som kunde ha hända.

Tack vare Karin, min granne och vän, blev jag hel igen.