Psykologen Anne: ”Ena dagen vann jag pengar, nästa fick jag en cancerdiagnos”

Foto: Theresia Köhlin

Livskrisen som kom med cancerdiagnosen väckte många tankar om barndomens trauma, sjukdomens smärta och om liv och död. Psykologen och psykoterapeuten Anne Saari har stor kunskap om krisbearbetning, men nu var det hon som behövde hjälp. Ur smärtan föddes en bok: Vad vill du mig, liv?

Fostermammans kista utanför kapellet. Vinden blåser tag i Annes hår och hon funderar kring sorgen. Vad känner hon? Sörjer hon? Vad är det för sorg hon känner?

– Jag tror att min fostermor led av en depression. När hon dog var jag drygt 20 år och sörjde att hon aldrig fick leva det liv hon längtat efter, det som aldrig blev. Det var en sorts sorg, men första gången jag sörjde på riktigt, från djupet, var långt senare när min bästa vän tog sitt liv. Det är skillnad när man sörjer någon som man har haft en nära kontakt med.

När Anne Saari, 59, för några år sedan fick en cancerdiagnos och stod ansikte mot ansikte med sin dödlighet väcktes många tankar, känslor och minnen. Minnen som tar sin början efter att hon som tvååring omhändertagits från sin biologiska mamma och placerats i ett fosterhem i Småland.

Jag minns inga kramar, ingen värme eller hudkontakt.

– Jag har ett enda minne av närhet från min barndom. Det var när jag hade blivit vaccinerad och min fostermor höll mig i famnen för att hindra mig att pilla bort skorpan. Jag minns inga kramar, ingen värme eller hudkontakt. Första gången jag skulle få massage som 18-åring var jag stel som en pinne. Under hela min uppväxt hade jag varit på helspänn, tassat på tå, beredd på att fostermammas ilska kunde gå ut över mig. Min fosterfar var en skuggfigur, som mamma använde som hot. ”Gör du inte som jag säger så ska pappa få veta det”. Men det var hon som gav mig mest stryk.

Av sin första tid i livet har Anne inga minnen men hon vet att hennes biologiska mamma kom från norra Finland. Hon mötte kärleken i mannen som skulle bli Annes far och blev gravid.

Detta är Anne Saari

Ålder: 59

Yrke: psykolog, psykoterapeut, konstterapeut och psykodramatiker.

Bor: Vadstena.

Familj: Särbon Lasse och dottern Margona, 31.

Aktuell med: Boken Vad vill du mig, liv? (Lava förlag) som finns i handeln 5 februari. Kommer som ljudbok 10 mars.

– Mamma väntade på honom, att de skulle gifta sig. Hon fick ännu ett barn, min lillebror, men pappa spelade ett fult dubbelspel. Han hade en annan kvinna vid sidan om och det var henne han valde. Mamma blev schizofren och jag och min bror placerades i fosterhem på olika orter.

Blev slagen av sina fosterföräldrar

Den lilla, traumatiserade flickan försökte hitta sin plats i den nya familjen och bar på svåra känslor som ibland ledde till utbrott. Anne säger att hon säkert inte var helt lätt att tas med. Fosterfamiljen var inte förmögen att ge det lilla barnet vad hon behövde och Anne blev van vid att bli slagen. När hon kom hem från skolan hade hon alltid känselspröten ute. Anne försökte känna in fostermammans dagsform och gjorde allt för att inte förarga kvinnan som hon kallade sin mamma.

– Jag var alltid spänd i bröstrygg och axlar. Än idag är det där jag får ont när jag är stressad, säger Anne och berättar att fostermamman var hemmafru och hennes fosterfar jobbade i fabriken.

– De var enkla människor och i hemmet fanns inte en enda bok. Känslan av deras äktenskap var en sorts karghet och ödslighet, de var liksom inte så engagerade i själva livet.

Anne bestämde sig tidigt för att göra tvärtom. Hon läste böcker och visste tidigt att hon ville bli psykolog. Hon ville utforska det mänskliga på djupet!

Som för många andra som pluggar psykologi handlade det också om att jag behövde jobba med mig själv, för att bli en hel och stabil människa.

– Som för många andra som pluggar psykologi handlade det också om att jag behövde jobba med mig själv, för att bli en hel och stabil människa. Det var en viktig del av utbildningen att gå i egen terapi då jag fick erfarenhet av hur det är att vara klient.

Psykologutbildningen var en läkande erfarenhet på många plan. Tack vare lillebrors fosterföräldrar fick Anne en relation till sin biologiske bror och hon fick både tillbringa somrarna med dem i husvagnen och hälsa på hos dem.

– Det var mitt andningshål, där kunde jag slappna av. Jag och min bror hälsade också på hos vår biologiska mamma när jag var 18 år, men hon var sjuk, med ett mimikfattigt ansikte, och relaterade fortfarande till mig som den lilla flickan hon skiljts ifrån. Hon förde samtal med sina låtsasvänner. Vi kom bara att ha sporadisk kontakt med varandra, men efter det mötet stärktes jag i min dröm att bli psykolog. Jag ville lära mig och jag ville läka mig.

Bodde på internat

Anne flyttade hemifrån redan som 16-åring. Hon sökte sig till en lanthushållsskola, där man bodde på internat.

– Där kunde jag landa och det var välgörande för mig. Vi var ett gäng tjejer som lärde oss att sköta ett hushåll. Vi bodde tillsammans och hade jätteroligt. Jag hade inte förmågan att läsa in ett teoretiskt gymnasium just då. Jag hade fullt sjå med att hantera mitt inre och klarade inte av att fokusera på studier, säger Anne och berättar att hon redan då började gå i terapi.

När min fostermamma dog var det som att en tyngd inom mig släppte.

– När min fostermamma dog var det som att en tyngd inom mig släppte. Strax innan hon dog bad hon nästan om ursäkt. ”Jag har inte alltid varit så snäll med dig”, sa hon. Det var stort för mig och jag har en betydligt bättre relation till både henne och min fosterfar nu när de är döda. Jag har gjort om relationen till dem i mitt inre.

Efter fostermammans död läste Anne in gymnasiet på ett par år, med siktet inställt på psykologprogrammet. Det var under studieåren vid Umeå universitet som Anne mötte sin blivande man. Han var scenograf när hon och kamraterna i en amatörteaterförening satte upp en pjäs.

Anne Saari bär dottern Margona när hon är bebis på ryggen

Mor och dotter för många år sedan.

Foto: Privat

– Vi fick barn, min dotter Margona, 31, och efter studierna flyttade vi till Dalarna. När jag fick barn kunde jag trots allt sakna min fostermor. Jag har aldrig varit bitter över min uppväxt. Min fostermor var själv uppvuxen med barnaga, och mormors hantering upprepades i min fostermors behandling av mig. Det var ett mönster som jag medvetet jobbade med att bryta. Psykodrama, som jag utbildat mig inom, är ett effektivt redskap för att gestalta och bryta mönster.

Fick en cancerdiagnos

Anne levde familjeliv, startade företag, skilde sig och träffade en ny man. Hon hade en fin tillvaro när livet plötsligt tvärbromsade 2013. Efter en rutinmammografi kallades hon till ett återbesök, man ville undersöka hennes bröst lite mer. Det gjordes ultraljudsundersökningar och doktorn gjorde en finnålsbiopsi.

– Sedan fick jag åka hem och vänta. Då vann jag plötsligt 80 000 kronor på Postkodlotteriet. Ena dagen vann jag pengar, nästa dag fick jag en cancerdiagnos. När brevet med kallelse till återbesök kom förstod jag redan hur det var fatt. De bad mig att ta med någon till läkarbesöket.

Annes särbo Lasse var i Skåne, en kompis följde med henne istället.

– Trots att jag redan förstått så kunde jag inte ta in diagnosen och tänkte till en början bara på allt praktiskt. Jag måste slutföra ett ledarskapsprogram för en massa människor så jag styrde om den planerade operationen. Men när jag och min kompis fick gå in till bröstsköterskan brast det för mig. Jag grät och grät och min kompis fick ställa alla frågor.

Drabbades av aggressiv bröstcancer

Annes bröstcancer var en aggressiv HER 2-positiv, hormonberoende cancertyp. Det skulle bli operation, cellgiftsbehandling, strålning och Herceptinbehandling.

Anne Saari sitter i en säng på sjukhuset där hon behandlades för aggressiv bröstcancer.

Anne drabbades av aggressiv bröstcancer och genomgick tuff behandling.

Foto: Privat

– Jag tappade allt hår och blev så obeskrivligt trött. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur trött jag skulle bli. Världen krympte, men den var meningsfull och jag var påtagligt närvarande. Den vanliga karusellen stannade av. Lasse, som jag träffat via en dejtingsajt fem år tidigare, fanns med mig hela vägen som mitt största stöd. Min dotter flyttade in hos mig under en period och vi kom varandra extra nära. När jag tappade mitt hår grät jag i min dotters famn. Hon tröstade mig, som jag tröstat henne som liten.

Efter intensiva månader av behandling fick Anne åka till en klinik för rehabilitering. Något hon sett fram emot. Nu skulle hon få samtala med en terapeut och nu skulle hon vara med och forma sin rehabilitering.

Se också: Nettan opererade bort bröst och äggstockar – ”bar på en tickande bomb”

Nettan opererade bort bröst och äggstockar: ”Kändes om att jag bar på en tickande bomb”
4:53

Efter reklamen: Nettan opererade bort bröst och äggstockar: ”Kändes om att jag bar på en tickande bomb”

(4:53)

Slå på ljud

– Jag är psykolog och samtalsterapeut men kan inte vara min egen terapeut. Jag ville ha en professionell person att prata med under rehabiliteringen. Det jag varit med om pockade på uppmärksamhet. Jag är inte rädd för att vara sårbar och behövde processa alla tankar, behandlingar och all smärta jag upplevt. Det är många funderingar om liv och död som tumlar runt och jag ville ha hjälp att nysta i saker. Jag hade förväntat mig att, med hjälp, vara i en process med mig själv.

Anne bad om samtalsstöd, men det fanns ingen sådan. Hon önskade sig bildterapi men möttes med kalla handen.

– Jag fick veta att jag inte kunde få bildterapi eftersom jag själv jobbar med det och att vården minsann inte erbjöd ett smörgåsbord att välja och vraka bland. Mina tre veckors rehabilitering blev en besvikelse.

Margona håller om sin mamma Anne som berättar om hur det var när dottern flyttade hem till henne när hon drabbades av bröstcancer.

Dottern Margona flyttade in till Anne under den svåra tiden och de kom varandra extra nära.

Foto: Theresia Köhlin

Skrivandet blev terapi

Anne pratade med sin kurator på onkologen när hon kom hem. Och hon började skriva! Skrivandet blev en terapi i sig och från början var tanken inte alls att texterna skulle ges ut i bokform.

– Jag har skrivit och bearbetat texterna i flera år och i den processen växte det successivt fram något som kan ge andra människor stöd.Fem år efter bröstcancern upptäcktes cancerogena förändringar i Annes livmoder och både livmoder och äggstockar opererades bort.

Jag är den enda som kan hantera vad livet gör med mig och jag har en tro på någon högre kraft eller ordning

– Om jag blev rädd? Jag är bra på att resonera med mig själv när onödig oro pockar på och på så vis har jag hållit rädslan i schack. Jag är den enda som kan hantera vad livet gör med mig och jag har en tro på någon högre kraft eller ordning. Jag har upplevt själva essensen i tillvaron väldigt starkt en gång när jag i min förtvivlan satt i naturen och mediterade. Det var en upplevelse av att vara ett med alltet och en förvissning om att allt är som det ska, en stark känsla som jag har återkommit till och vilade i också när jag blev sjuk.

Anne säger att de existensiella frågorna också har en stor plats i hennes bok Vad vill du mig, liv?

– Målgruppen för boken är den som har eller haft cancer och den som står bredvid. Även de som arbetar i sammanhang där man möter människor i existentiella kriser. Ja, egentligen riktar den sig till alla som har funderingar kring livet, döden, meningen med allt och om livet är värt att leva.