Jag tänkte många gånger under ett anskådning att det här kan ju faktiskt vara så att det utvecklas till cancer och det är ganska stor risk.
Och det var ju min rädsla. Det var ju som en tickande bomb kändes det som.
När jag fick beskedet så var det ju min syster och jag som satt i rummet och hon fick veta att hon inte bar på det men jag gjorde det.
Och jag var ganska inställd på att behöver jag ta bort bröst och äggstockar så gör jag det.
När jag väl hade tagit bort äggstockarna så kändes det som en otrolig jättnad. Det var som en sten full.
Och bara så, nu är det över. Nu behöver jag inte oroa mig för det.
Det enda som var nackdelen var att man kom direkt in i klimakteriet.
Brösten var jag väl rätt säker på direkt att de kan jag ta. De behöver jag inte.
De vill jag inte alls ha. Det kändes verkligen som en tickande bomb att ha dem.
Då ville de ju kolla olika möjligheter att bygga upp nya bröst.
För de tyckte ju att jag var först. Jag behöver inga nya bröst.
Jag känner mig bekväm med det. Men då sa de du är ju faktiskt bara 40.
För att känna dig kvinnlig så tänkte jag att jag litar på er. Det är ni som kan det här.
Under tiden jag fick sitta i väntrummet så hann jag ju gråta en skvätt.
Nu har det kommit. Fast jag har velat ta bort dem och ingenting har hänt.
Och nu så blir det cancer.
Men då visade det sig att det bara var falskt alarm.
Och det var ju en otrolig lättnad.
Under de här åren man väntade eftersom man ville ta bort dem hela tiden.
Efterhand har jag insett hur psykiskt stressande det var.
Man har det i bakhuvudet hela tiden.
Och det har varit väldigt tröttsamt, stressande.
Man har liksom inte riktigt kunnat leva egentligen.
Hon hade ordnat läkar med BHR, skulle kasta boll och vattenballonger.
Så de skulle känna och gissa hur mycket mina bröst vägde.
Där var mammografi-kix.
Där var bröstmuffins.
Det var skitroligt.
Så då tog de bort brösten och byggde upp nya under en och samma operation.
Efter operationen hade jag föreställt mig att det skulle göra ont.
Men det gjorde inte det. Det gjorde riktigt ont.
Jag hade bara tänkt på att jag skulle få en kärlek.
Jag hade bara tänkt på att jag skulle få en kärlek.
Jag hade bara tänkt på att jag skulle få en kärlek.
Jag hade bara tänkt på att jag skulle få en kärlek.
Men det gav inte föreställelse. Det gjorde riktigt ont.
Jag hade drenage-slangar. Det hängde två slangar med blodpåsar på vardera sida.
Det spände. Det gjorde sjukt ont.
Man kunde inte gå, kunde inte röra armarna.
När de väl var borta så var det en otrolig...
Alltså det går knappt att beskriva med ord.
Det var som att man andades ut, fast psykiskt.
Det bara kom ur en, liksom lättnaden.
Även om det var förstadium, men det fanns ju där.
Så det hade ju utvecklats så småningom.
Och det gjorde mig tacksam igen.
Att de faktiskt tog dem när de tog dem.
Idag känner jag att det är mer en del av mig.
Jag har fortfarande inga bröstvårtor, men det ser lite konstigt ut.
Men jag har vant mig.
Den här tyngden som har legat i huvudet, psykiskt, den är borta.
Och det är otroligt skönt.
Och jag lever lite mer dag för dag.
Jag vågar ta tag i saker som jag kanske inte gjorde innan.
Vill jag någonting så gör jag varför inte.
Bara gör det, liksom.
Det är mitt motto idag.
Att fundera inte bara över det, utan gör det.
För man vet inte vad som händer.