Christina förlorade sin bästa vän: Hon levde livet in i det sista och träffade sitt livs kärlek

Ta kontroll över dina bröst - upptäck cancer tidigt

Vad tänker du på när du ser en nyckelpiga?

För Christina Bemmann är det självklart. Hon tänker på sin väninna Cecilia som gick bort i oktober . Dagen efter gick Christina en promenad i skogen vid kyrkogården när en nyckelpiga plötsligt landade på hennes bröst.

– Jag tänkte bara: ”I know”. Jag är säker på att Cille skickade nyckelpigan för att säga hej och muntra upp mig. Det var så hon var. Rolig och omsorgsfull, säger Christina.

Cecilia dog av bröstcancer för drygt ett och ett halvt år sedan, men Christina har en känsla av att det bara är Cecilias kropp som har lämnat den här världen.

– Jag pratade med Cille om vart hon skulle ta vägen när hon gick bort. Och vilka tecken hon skulle skicka mig därifrån. Nu är hon en själ, ett medvetande, som är energi, och som jag känner när jag behöver det.

Christina berättar också hur Cecilia, även på sin dödsbädd, var stark och oroade sig för sin väninna, som självklart var berörd.

– Det var inte så att jag eller andra anhöriga skulle bära Cille igenom det, eller att hon var ett offer. Hon var i nuet och bar både sig själv och andra.

Därför gav det också mening för Christina, när Cecilia kort efter sin död ”dök upp” i hennes trädgård en sen kväll.

– Jag behövde verkligen känna henne, och jag visste ju att hon inte skulle manifestera sig. ”Ge mig något lila”, tänkte jag. Cille var ett Prince-fan, och plötsligt i ögonvrån såg jag en lila horisontell ljusvåg på himlen. Jag sa till mig själv att jag bara såg det jag ville se, men ljuset försvann inte.

Ont i axeln – smärtan avtog inte

Christina och Cecilia har vuxit upp i samma område och har gemensamma vänner. Men de hittade först varandra på riktigt när de var i 20-årsåldern.

– Cille erbjöd mig ett rum i sin lägenhet i Köpenhamn. Jag var bostadslös och i kris, och hon blev ett enormt stöd för mig, säger Christina.

De två bodde tillsammans i ett år, och deras vänskap växte sig starkare i takt med att de blev äldre.

– I perioder sågs vi mindre, men vi har alltid hållit tät kontakt. Vi kunde prata i telefon i flera timmar, och det var alltid Cille jag gick till om jag hade det svårt, säger Christina.

Hon är massör och zonterapeut, och för fem år sedan bad Cecilia Christina att massera henne. Cecilia hade ont i axeln, och båda kvinnorna utgick från att det var en arbetsskada, eftersom Cecilia använde sin kropp för att stödja boende på det boende där hon arbetade.

Men smärtorna fortsatte och när Cecilia skulle få svar på en scanning följde Christina med till sjukhuset.

– Vi visste att något var fel. Vi visste bara inte hur allvarligt det var, säger Christina.

Cecilia fick diagnosen bröstcancer, som hade spridit sig till lymfkörtlar, skelett och lever.

– Jag var skakad, men försökte finnas där för Cille. Det var svårt. Det fanns ju inte en miljard lösningar, eller hur? Allt stod stilla.

Cecilia fick östrogenbehandling, började äta extra hälsosamt och skapade en Facebookgrupp så att en del av hennes stora nätverk kunde följa hennes behandling. Det var där Christina läste att Cecilia hade börjat med cellgiftsbehandling.

– Det var tre år efter att hon fick diagnosen, och därefter började hon må sämre.

Gav massage zonterapi

I mars 2024 firade Cecilia sin 53-årsdag. Vid den tidpunkten hade hon haft en pojkvän, Finn, i ett halvår, och före festen hade Christina inte sett sin väninna på ett par månader.

– Jag fick en chock. Cille hade blivit smalare, hade peruk på sig och rörde sig annorlunda, säger Christina.

Kort där efter, i april, fick Cecilia veta att hon inte hade lång tid kvar att leva, men det hindrade inte Finn från att fria till henne. Och snart flyttade paret ihop i hans hem, som bara ligger 10 minuter med bil från Christinas eget.

– Det var så härligt, också för mig, som ju fick möjlighet att vara mer med i Cilles liv.

Fram till bröllopet i maj hjälpte Christina Cecilia att välja klänning, de köpte underkläder tillsammans och hittade också en fin huvudbonad som Cecilia kunde ha på sig, så att det inte var lika tydligt att hon inte längre hade sitt hår.

– Cille var otroligt mycket levande, även som sjuk, och hon levde vidare med full kraft.

I september, en månad innan Cecilia dog, packade Christina och Cecilias andra nära väninna, Karoline, ihop Cecilias saker från lägenheten, eftersom hon inte hade krafter att göra det själv.

Allt eftersom fick Cecilia mer ont i kroppen. Som tur var förstod hon hur hon kunde lindra hennes smärtor och lugna hennes nervsystem.

– Cille älskade när jag masserade henne och gav henne zonterapi. Det var en kärleksförklaring att jag fick vara med hela vägen och fick röra vid henne. Det knöt oss samman.

De två kvinnorna skrev med varandra varje dag medan Cecilia var som sjukast, och Christina tillbringade dagar och nätter hos henne.

– Det var intensivt och livsbejakande. Vid ett tillfälle skrev jag till Cille och bad om ursäkt för att jag hade babblat på om mitt eget liv och allt jag såg fram emot. Då svarade hon att hon var så imponerad över att jag kunde vara i det. Vår vänskap blev mer ärlig.

Små signaler

En natt i oktober somnade Cecilia in. Christina hade sett och känt de kroppsliga tecknen på att det snart skulle ske, eftersom hon gav Cecilia massage och smorde in henne med kräm under dagarna innan och kvällen före. Ändå bröt Christina ihop när samtalet kom.

– Kanske hade jag föreställt mig att jag skulle vara där när Cille dog. När jag såg henne låg hon så fint med händerna under kinden. Det var som om hon inte var borta. Hon var så mycket närvarande i rummet.

Hon gråter när hon talar om sin väninna, men Christina känner faktiskt inte att deras särskilda förbindelse har brutits.

– När jag har en svacka känner jag att Cille kommer och rubbar mina tankar så att jag inte fastnar i självcirklar. Hon skickar en nyckelpiga, ett ljus eller blinkar med en lampa för att säga: ”Kom igen! Det har inte hänt något annat än att jag är här på ett nytt sätt”.