När Stina-Bodil Andersson var åtta år upptäcktes det att hon hade en ärftlig ögonsjukdom. I vuxen ålder blev hon helt blind. Genom livet har hon hittat glädje i stickningen. Garnernas färger ser hon inte längre, men skaparglädjen är densamma.
Snabbstickat #10 – Så stickar du på rundstickor
Vi möts i Synskadades Riksförbunds lokaler i Helsingborg. Här tillbringar Stina-Bodil Andersson, 73, mycket av sin tid, hon är nämligen vice ordförande i föreningen och dessutom ansvarig för planeringen av årets alla utflykter. När vi hälsat klart presenterar Stina-Bodil sin allt i allo Ulla Engström, 76, som ska vara med under intervjun.
– Ulla är min ledsagare, chaufför, hjälpreda och kompis. I alla väder finns hon som ett stöd, också för de andra i föreningen.
Ett samtal med Stina-Bodil visar sig innehålla många glada skratt och härliga historier. Hennes humor och livsglädje går inte att ta miste på. När hon berättar om sitt liv är det med glimten i ögat och en stor portion tacksamhet.
Det här är Stina-Bodil
Namn: Stina-Bodil Andersson.
Ålder: 73 år.
Familj: Äkta hälften Lasse, två barn, en svärson, två barnbarn.
Bor: I Starby, utanför Ängelholm.
Gör: Pensionär.
– Jag föddes i Norra Varalöv och eftersom min storasyster tidigt i sitt liv drabbades av den ärftliga ögonsjukdomen retinitis pigmentosa blev jag undersökt av läkare redan som åttaåring. Det konstaterades genast att jag gradvis skulle få försämrad syn, då sjukdomen innebär att näthinnans synceller förstörs och så småningom kan det för vissa leda till total blindhet.
Kompisen Ulla Engström hjälper Stina-Bodil med allt mellan himmel och jord. ”I alla väder finns hon som ett stöd.”Foto: Stefan Lindblom
Hann ta körkort innan synen försvann
Stina-Bodils mörkersyn försvann redan under högstadiet. Men envis som hon är bestämde hon sig för att läsa på folkhögskola, och fick som 17-åring dispens för dessa studier då ingen läkare kunde bedöma hur snabbt utvecklingen av hennes synnedsättning skulle komma att ske.
– Min syster såg ingenting vid 19 års ålder, men hur förloppet skulle bli för mig var det ingen som exakt visste då. Jag blev helt blind när jag var i 55-årsåldern. Fast när jag var 18 år fick jag till och med ta körkort, till skillnad från min syster som aldrig ens har sett ett trafikljus, de fanns inte överallt i Sverige på den tiden då hon fortfarande kunde se.
Måttband med fastnitade häftklamrar, gem och säkerhetsnålar kan förenkla stickningen för blinda.Foto: Stefan Lindblom
Strax innan Stina-Bodil skulle ta sitt körkort mötte hon sin stora kärlek på det legendariska dansstället Ekebo utanför Munka Ljungby i Skåne. På nyårsafton 1969 råkade hon av en slump hamna mitt i Lasses kompisgäng.
– Han bjöd minsann inte upp mig till dans. För dansa kan han inte, säger Stina-Bodil och skrattar glatt, men vi blev ett par i alla fall.
Och kärleken har hållit i sig.
– Strax före jul förra året firade vi guldbröllop. Alla viktiga händelser i vårt liv har vi tagit i tvåårs-kliv – vi förlovade oss 1971, flyttade ihop, 1973, gifte oss 1975, fick vårt första barn, Martin, 1977 och köpte hus 1979. Fast sedan gick det faktiskt bara ett år tills vi fick vår dotter Marianne!
Tog upp stickningen när hon blev gravid
Gradvis försämrades Stina-Bodils syn, med nattblindhet, ljuskänslighet, inskränkt synfält och svår synnedsättning. Som 21-åring fick hon jobb som växeltelefonist och arbetade som sådan i sex år, trots obekväma arbetstider och allt svårare med att klara av arbetsuppgifterna på grund av ögonsjukdomen.
Appen Be my eyes är framtagen som stöd för synskadade. För Stina-Bodil är den ett bra hjälpmedel när hon stickar.Foto: Stefan Lindblom
Tack vare en yrkesrehabilitering i Arbetsförmedlingens regi erhöll hon i stället en praktikplats vid en anpassad växel, och där blev hon kvar i flera år.
– Tyvärr pajade jag mina stämband i mitten av 90-talet. Jag hade ansträngt rösten för mycket i mitt arbete som telefonist. Gång efter annan fick jag stressutlöst laryngit, så det blev till sist nödvändigt att sjukpensionera mig.
Sängöverkastet virkade Stina-Bodil medan hon fortfarande såg färger. Numera stickar hon helst ben- och armvärmare, strumpor, mössor, sjalar, disktrasor och ponchos.Foto: Stefan Lindblom
På slöjdlektionerna i grundskolan hade Stina-Bodil fått lära sig sticka, något hon tyckte mycket om. När hon var gravid med sin son Martin tog hon upp stickningen igen och ett par sparkbyxor i grönt – hon visste nämligen inte vilket kön det skulle bli – blev nytändningen för det intresse som sedan dess är hennes stora glädjeämne.
– Som ung njöt jag av garner i starka färger och gillade spännande mönster och nya former. I dag vill jag gärna förmedla till andra att trots att ögonen sviker så kan skaparglädjen ändå blomstra.
Använder gem och säkerhetsnålar
Numera stickar hon med hjälp av små egenhändigt påhittade hjälpmedel. Ett måttband med häftklamrar som markerar varje centimeter är ett måste och säkerhetsnålar och gem som markörer för stopp. Men hon stickar aldrig några alster som behöver sys ihop.
När Stina-Bodil stickar släpper hon allt annat runt omkring och lägger allt fokus på skapandet.Foto: Stefan Lindblom
– Jag stickar alltid utan sömmar, helst sjalar, strumpor, ponchos, disktrasor, handleds- och benvärmare och mössor. Sängöverkastet som jag lagt här på bordet virkade jag medan jag såg färger, men det var länge sedan nu. När det gäller just färger kollar jag ibland med min man Lasse, som i bästa fall kan pricka in rätt färg, säger Stina-Bodil med ett skratt och fortsätter:
– Han har ganska lätt för att blanda ihop rosa med rött. När det behövs så anlitar jag min färgindikator, ett pistolliknande hjälpmedel som jag håller mot garnet och som då säger namnet på färgen högt.
Mår bra av lugnet
Något Stina-Bodil är stolt över är att hon kan konsten att lyssna på tv eller talböcker samtidigt som hon stickar.
– Det bästa med att sticka är att det ger mig ett fokus, att jag går in i stickandet och släpper allt annat. Jag blir lugn och mår bra.
Med en flätnål lyfter Stina-Bodil av maskor från den ena stickan. På det sättet blir det enklare att skapa vackra flätmönster.Foto: Stefan Lindblom
Medan vi pratas vid rör sig Stina-Bodils händer flinkt och snabbt med de röda stickorna. Hon räknar varv och maskor som på automatik. När hon tappar en maska letar hon kvickt upp den igen. Känsliga fingertoppar och händer vägleder henne rätt.
– Aviga maskor känns lägre, räta skapar kullar. Datorn har jag också stor nytta av, och AI som kan läsa upp mönster för mig högt. Och om ni undrar varför jag bär glasögon så beror det på att jag vill se bra ut, säger Stina-Bodil skrattande och förklarar sedan hur hon menar:
Det betyder allt för mig att kunna vara kreativ
– Jag skyddar mina ögon med glasögonen eftersom jag ibland går in i grenar och annat när jag är ute och går, och när jag är trött kan ögonen sticka iväg lite åt olika håll. Det döljer jag på bästa sätt med mina glasögon.
Hjälper synskadade
Kompisen Ulla nickar instämmande. Hennes engagemang för synskadade började med att hon tidigare i livet hade en kompis som var blind. Därför bestämde hon sig för att bli stödmedlem i SRF. Medlemskapet och gemenskapen ger henne ökad livskvalitet.
Stina-Bodil har hon känt i tre år och de två har blivit nära vänner. Två gånger i månaden träffas de när det är månadsmöte och styrelsemöte i SRF, och snart är det grötfest i föreningen. Då är det Stina-Bodil som kokar gröten och är festarrangör. Andra fester i föreningen ansvarar Ulla för.
Sticktips för synskadade
Stina-Bodil har utarbetat ett sätt som underlättar för henne att sticka som blind. Här är hennes bästa tips:
Ge dig inte på alltför stora och svåra projekt i början
Inled med att sticka en halsduk
Undvik att sticka i flera färger
Fiffiga hjälpmedel:
Håll koll på färgerna med hjälp av säkerhetsnålar och gem som hänger på garnet som löper från nystanet och följer med hela tiden.
Vid exempelvis tre färger har bottenfärgen ingen markör alls, medan färg två har en säkerhetsnål och färg tre har ett gem runt garntråden.
En flätnål används för att underlätta när en fläta görs, och i samband med ändringar av maskors position.
En säkerhetsnål sätts även fast i arbetet som markör för varven – dock bara för vissa varv, men alltid på det varv som en fläta finns.
Häftklamrar på ett måttband ger info om hur långt du stickat. Klamrarna anger varje centimeter på den första decimetern, därefter för var tionde centimeter. Mät med de släta sidorna av häftklamrarna mot arbetet så du inte repar upp garnet.
Appen Be my eyes är en ideell assistans som kan läsa upp text och identifiera föremål – användbar inte bara när det gäller stickning.
För snart 50 år sedan stickade Stina-Bodil sitt första alster som vuxen. Därefter var hon fast. När hennes syn sakta men säkert försämrades på grund av sjukdomen hon ärvt fortsatte hon idogt sticka.
– Det betyder allt för mig att kunna vara kreativ trots att jag inte ser. Jag är blind men inte hindrad. Stickningen ger mig både frihet och glädje. Med garn, stark vilja och fingrar som funkar går det fint att sticka utan syn.
