Renée stickar till hemlösa: ”Det känns som om jag gör något meningsfullt”

När Renée blev förtidspensionerad började hon sticka för att ha något att göra och berättar hur hon nu stickar vantar, mössor, halsdukar och strumpor till hemlösa

Foto: Stefan Lindblom

Stickningen blev räddningen för Renée när hon tvingades gå i förtidspension och ville ha något meningsfullt att göra. I vinter har hennes stickade plagg blivit räddningen för många hemlösa som sluppit att frysa.

Bord och bänkar i köket hemma hos Renée Wendel, 67, är täckta av tjocka, sköna halsdukar, ulliga mössor och rejäla strumpor.

Den som haft dem på sig när det har varit kallt ute har inte behövt frysa – det kan många hemlösa i Landskrona vittna om efter den här vintern.

– Jag kom på att jag ville sticka till de som har det svårt i samhället och som inte har råd att köpa dyra mössor och halsdukar när jag såg hur hemlösa köade utanför ett härbärge här i närheten, berättar hon.

Vi sitter i köket när vi hälsar på hemma hos Renée i hennes lägenhet i Landskrona några kvarter från hamnen. Det driver in fuktig luft från Öresund och några trutar skriar medan de våghalsigt flyger fram i kastvindarna mellan huskropparna.

Vintern gör sig fortfarande påmind, men i Renées kök är det varmt och hemtrevligt.

– Jag sitter helst här och stickar med min hund Nikki vid mina fötter, säger hon.

Framför sig på köksbordet har Renée högar med halsdukar i lila, vitt och grönt. En hög innehåller mössor som hon har stickat med grått garn och i en annan ligger lila mönstrade raggsockar.

Skänker stickade plagg till härbärget

Det är andra leveransen av värmande plagg till de hemlösa i staden som hon håller på att färdigställa. I höstas skänkte hon en säck med 61 olika stickade plagg.

Kristina har vävt ihop 100000 kronor till behövande barn

– I början var det lite svårt att hitta ett lämpligt sätt att skänka plaggen så att de kom till bäst nytta. Till slut kom mina döttrar Susanne och Maria på att de kunde ta med sig säcken till kommunens härbärge Kolet som ligger på Industrigatan.

Renée kunde tyvärr inte vara med själv vid överlämnandet, men hennes döttrar berättade att det satt några frusna personer utanför härbärget och väntade på att det skulle öppna när de kom dit.

– Härbärget skulle öppna en och en halv timme senare och de satt och väntade för att försäkra sig om en sängplats för natten. Mina döttrar berättade att de blev jätteglada när de såg att de kom med varma kläder.

Personalen på härbärget tog gärna emot säcken och berättade för Reneés döttrar att behovet är stort under vintern.

Detta är Reneé Wendel

Ålder: 67 år.

Yrke: Pensionär.

Familj: Hunden Nikki, 2, och katterna Diva och Dixie. Döttrarna Susanne, 47 och Maria, 37, och sönerna Göran, 45, och Lerrie, 31. Elva barnbarn.

Bor: Lägenhet i Landskrona.

Aktuell: Stickar värmande vinterplagg till de hemlösa i Landskrona.

– Det har motiverat mig att fortsätta sticka. Det känns som jag gör något meningsfullt, berättar Renée medan hon plockar fram en stickring som hon använder när hon stickar mössorna.

Snart är hon klar med ytterligare en säck med värmande plagg och den här gången tänker hon försöka vara med själv när den överlämnas till härbärget.

Det enda kravet jag har haft är att jag absolut inte vill ha något betalt för det jag gör.

– Det är en perfekt lösning när jag stickar mer än vad mina fyra barn och elva barnbarn behöver. Det enda kravet jag har haft är att jag absolut inte vill ha något betalt för det jag gör. Mina stickade plagg ska inte säljas, säger hon.

Måste gå i förtidspension

Renée började sticka i samband med att hon tvingades gå i pension för några år sedan.

– Kroppen började säga ifrån när jag kom upp i 60-årsåldern. Till slut gick det inte längre och när jag var 63 år var jag tvungen att gå i förtidspension. Då hade jag jobbat sedan jag var 16 år, alltså nästan 50 år, berättar hon.

Den övervägande delen av sitt arbetsliv jobbade Renée inom hotell- och restaurangbranschen. För många landskronabor blev hon genom åren ett känt ansikte.

– Jag jobbade på Hotell Öresund här i Landskrona i över 20 år. Där gjorde jag det mesta från att städa rummen till att vara frukostvärdinna. Det är ofta ett slitsamt jobb med tunga grytor och jag är ganska liten till växten så det kanske inte är så konstigt att jag fick förslitningsskador till slut.

På Renées bor ligger både färdigstickade vantar och strumpor i olika färger samt ett påbörjat handarbetsprojekt som inte är färdigt än

Det tar ett par timmar för Reneé att få en mössa färdig. En halsduk tar lite längre tid och ett par rejäla raggsockor kan ta upp till en dag att sticka.

Foto: Stefan Lindblom

På frågan om hur lång hon är svarar Renée med ett leende.

– Jag är bara 1,52 och jag väger inte mer än 29 kilo. Det spelar ingen roll hur mycket jag äter. Jag går ändå inte upp i vikt. En läkare sa till mig att det beror på att jag föddes två månader för tidigt.

– De enda gånger jag vägt över 40 kilo var när jag var gravid med mina fyra barn, tillägger hon sedan.

Pendlade till jobbet med båt

Trots sin ringa längd säger Renée att hon alltid kämpat på och inte försökt undvika de tunga arbetsuppgifterna. Det har snarare varit så att hon velat bevisa för sig själv och andra att hon klarat av dem.

Hon har även arbetat på anrika Mollbergs i Helsingborg och stod i kaféet på Landskrona Ridklubb i fem år.

Renée håller hunden Nikki i famnen och berättar att hunden gärna håller matte sällskap när hon stickar.

NIkki håller gärna matte sällskap när hon stickar.

Foto: Stefan Lindblom

– Men det absolut roligaste jobbet jag hade var på Turistgården och Hamnkrogen på Ven. Till det jobbet fick jag pendla med båt varje morgon. Det kunde vara lite tufft väder ibland, men det var också mysigt att sätta sig tidigt på morgnarna på båten.

Det passade Renée perfekt eftersom lägenheten hon bott i sedan 16 år bara ligger fem minuters promenad från båtarna till Ven.

– Men var man tvungen att jobba sent någon kväll kunde det hända att man inte kom med sista båten hem utan var tvungen att sova över.

– En enda gång under de fem år jag jobbade på Ven hände det att båten var inställd på grund av dåligt väder. Den gången stormade det så kraftigt att jag inte kunde ta mig ut till ön. Och det var samtidigt som det skulle vara julbord…

Tog upp hobbyn handarbete

Det var med sorg i hjärtat som Renée på grund av sina förslitningsskador och sin värk tvingades gå i pension från jobbet hon tyckte så mycket om. I det längsta hoppades hon att hon efter perioder med sjukskrivningar skulle kunna komma tillbaka till arbetslivet, men det visade sig vara omöjligt.

För att inte deppa ihop fullständigt av att bara sitta hemma tog hon upp sin gamla hobby handarbete.

Maggies projekt räddar människor och mat: "Kan man hjälpa ska man hjälpa"

– Virkning har jag alltid hållit på med. Det lärde min mormor mig. Jag var mycket hos henne på mina morföräldrars gård i Önnarp mellan Trelleborg och Ystad när jag var liten. De hade en liten gård med två kor och några höns.

Renée virkade mycket även när hennes barn var små.

Det har genom åren blivit många dukar, gardiner och sängöverkast, men av någon anledning blev det aldrig av att jag stickade

– Det har genom åren blivit många dukar, gardiner och sängöverkast, men av någon anledning blev det aldrig av att jag stickade. Det gjorde däremot min mamma.

När hon tvingades gå i pension bestämde hon sig för att lära sig sticka. Hon saknade ju inte precis någon att sticka till. Alltid var det något av hennes elva barnbarn som behövde en ny mössa eller en halsduk.

”Förkylningsblåsa” var cancer

Vid samma tid som det blev uppenbart för Renée att hennes kropp inte orkade med arbetet längre drabbades hon av ytterligare en motgång.

En dag upptäckte hon en envis blåsa i underläppen som inte försvann av sig själv.

Man opererade bort 27 av mina lymfkörtlar och jag gick igenom 32 strålningsbehandlingar

– Jag trodde det var en förkylningsblåsa, men det visade sig vara cancer. Jag gick igenom en omfattande behandling. Man opererade bort 27 av mina lymfkörtlar och jag gick igenom 32 strålningsbehandlingar.

Det var en tuff behandling, men den var framgångsrik.

– Jag har mått bra sedan dess. I april i år är det fem år sedan senaste behandlingen och då blir jag friskförklarad och behöver inte längre gå på regelbundna efterkontroller.

Renée gör en paus i intervjun eftersom hon plötslig blir distraherad. Det är inte hennes hund Nikki som vill ha hennes uppmärksamhet. Hon sitter lugnt kvar vid hennes fötter. Däremot har en av hennes båda katter Diva och Dixie fått tag i ett garnnystan.

Garnet jag använder när jag stickar till de hemlösa fick jag av en väninna

– Garnet jag använder när jag stickar till de hemlösa fick jag av en väninna vars mamma hade en garnaffär här i Landskrona. Hon frågade om jag ville ha och jag fick ganska mycket, men nu börjar det ta slut.

Stickar av restgarn

Det var tidigt förra hösten som hon kom på att garnet kunde användas till att värma några av de mest utsatta i samhället – de hemlösa.

– Eftersom det var överblivet garn blir det plagg i lite olika färger. Men jag stickar inte efter mönster utan bara rakt på. Det är inget svårt. Det är bara räta och aviga maskor, säger hon med ett leende.

Renée står i dörröppningen till sin lägenhet och har en stor papperskasse i famnen fylld med hemstickade vantar, mössor, halsdukar och strumpor i olika färger som hon ska skänka till hemlösa

Reneé stickar 3–4 timmar per dag.

Foto: Stefan Lindblom

Trots att hon inte använder något eget mönster är Renée övertygad om att hon skulle känna igen sina stickade mössor eller halsdukar om hon ser dem på någon hon möter.

– Det skulle jag säkert göra, men hittills har jag inte gjort det.

Renée beräknar att hon stickar cirka 3–4 timmar varje dag.

– Då bänkar jag mig vid köksbordet och sätter på radion. Jag har aldrig varit mycket för att sticka framför tv-n som jag vet att många andra gör.

Så nyttigt är det att sticka - 5 hälsoeffekter
1:39

Efter reklamen: Så nyttigt är det att sticka - 5 hälsoeffekter

(1:39)

Det tar ett par timmar för henne att få en mössa färdig. En halsduk tar lite längre tid och ett par rejäla raggsockor kan ta upp till en dag att sticka.

– Halsdukarna gör jag i lite olika längder, berättar hon.

För Renée har stickningen för de hemlösa i Landskrona betytt mycket.

Hemlösheten ökar i Sverige

Enligt Socialstyrelsen senaste sammanställning från 2017 beräknas antalet hemlösa i Sverige uppgå till cirka 33 000 personer.

Men mörkertalet antas vara stort, många faller utanför statistiken. Det som är gemensamt för de som räknas som hemlösa är att de befinner sig i mer eller mindre osäkra boendesituationer. Men omständigheterna kan vara olika. Här finns till exempel uteliggare eller de som bor på härbärgen, institution, jourboende, har andrahandskontrakt eller är inneboende. Här finns män och kvinnor i olika åldrar, unga vuxna och föräldrar, personer som har ekonomiskt bistånd och personer som inte har behov av något annat än en bostad. Det finns också personer med missbruk, personer med psykisk ohälsa och personer som inte vet var de ska sova kommande natt.

Hemlösheten i Sverige ökar. Enligt en kunskapsöversikt, Forskning i korthet: Hemlöshet, som gjorde 2020 av Forte (Forskningsrådet för hälsa, arbetsliv och välfärd) finns det bland annat tendenser att allt fler hemlösa inte har andra problem än att de saknar egen bostad, så kallad strukturell hemlöshet. En annan tendens är att andelen kvinnor samt andelen personer med utländsk bakgrund ökar. Även antalet barn som berörs av hemlöshet ökar.

Källor: Socialstyrelsen, Forte

– De har fått värmande plagg och jag har fått en meningsfull sysselsättning och känner att jag behövs, säger hon och tillägger sedan.

Jag har alltid varit inne på att man ska hjälpa andra om man kan

– Jag har alltid varit inne på att man ska hjälpa andra om man kan. Det är den linjen jag har levt efter.

Det kan dottern Susanne Ohlsson, som snart ska hjälpa sin mamma med en ny leverans till härbärget Kolet, intyga.

– Mamma har alltid ställt upp för andra även om hon inte haft så mycket själv, säger hon.