Rikkes stora glädje: ”Jag hittade min okända familj”

Rikke Östergaard.

Rikke var 21 år gammal, när hon hittade sin pappa i Australien, tillsammans med en okänd bror och bonusmamma. Hon togs emot med öppna armar och fick några härliga år med sin nya familj. Sedan följde tragedin, som Rikke har valt att hantera med ordet ”tack”.

Som barn hade Rikke Østergaard ett stort födelsemärke på halsen.

–Det är rödskinn, eftersom min pappa är en indian från Amazonas, förklarade hon för klasskamraterna i den jylländska staden Askov.

Det var en historia som dessutom besvarade en annan stor fråga bland de andra barnen: Varför hade inte Rikke någon pappa?

Se också: Irene lämnade sina barn för att hitta sig själv

I dag är Rikke 42 år gammal, och hennes födelsemärke är nästan helt borta. Det är myten om hennes indian-pappa också. Istället finns boken hon har skrivit, som håller sig till sanningen och har den korta titeln Tack. Boken handlar om hur man uppnår ett bättre liv genom att lära sig att känna tacksamhet. Även för de små sakerna.

Rikke i ett familjefoto med sin Australienska familj

Rikke blev mycket snabbt en del av kärnfamiljen när hon reste för att träffa sin pappa i Australien.
Foto: privat

Rikke i ett familjefoto med sin Australienska familj
Rikke i ett familjefoto med sin Australienska familj
Rikke i ett familjefoto med sin Australienska familj
Rikke i ett familjefoto med sin Australienska familj
Rikke i ett familjefoto med sin Australienska familj
Rikke i ett familjefoto med sin Australienska familj
Rikke i ett familjefoto med sin Australienska familj
Rikke i ett familjefoto med sin Australienska familj
Rikke i ett familjefoto med sin Australienska familj

Föreläser om tacksamhet

Rikke vet vad hon skriver om. Som sociolog håller hon kurser och föreläsningar i ämnet, och som person har hon alltid fokuserat på det som är positivt. Även under perioder i livet som varit så smärtsamma att de flesta antagligen hade känt det motsatta.

I skolan i danska Askov visste Rikke mycket väl att hennes pappa inte var indian, men hon hade många föreställningar om mannen hon aldrig träffat. Hon hade fått veta att han var kapten, och hon hade rotat i sin mammas lådor och hittat hans fulla namn och en adress i Australien.

Caroline möter förövarna på nätet: ”Hela världen har tillgång till våra barn”

Flera gånger skickade Rikke brev dit, men det kom aldrig något svar. Det kom inte heller några kort eller ens ett telefonsamtal, även om Rikke hoppades på det varje födelsedag.

Hon var 21 år gammal när hon tog modet till sig att pröva något helt annat. Rikke ringde till Utrikesdepartementet och fick tag på en man som hette Kurt, som bönhörde hennes önskan om att hitta sin pappa.

Hittade pappan i Australien

Bara några dagar senare kom Rikke hem till ett meddelande på sin telefonsvarare. Det var Kurt som hört av sig talat in ett meddelande där han uppgav pappans nya adress i Australien.

En bild av omslaget till Rikkes bok, "Tak!"

Rikke har gett ut boken Tak (Tack), eftersom just den känslan är den enklaste vägen till ett bättre liv. Ingenting är för litet för att inge tacksamhet. En varm kopp kaffe med en fin kollega, en vacker solnedgång, eller att mitt i en kris få tid över för ett bubbelbad. Forskning visar att tacksamhet är effektivt mot stress, sömnbesvär och nedstämdhet, och kan till och med leda till viktminskning och bättre tarmfunktion.

En bild av omslaget till Rikkes bok, "Tak!"
En bild av omslaget till Rikkes bok, "Tak!"
En bild av omslaget till Rikkes bok, "Tak!"
En bild av omslaget till Rikkes bok, "Tak!"
En bild av omslaget till Rikkes bok, "Tak!"
En bild av omslaget till Rikkes bok, "Tak!"
En bild av omslaget till Rikkes bok, "Tak!"
En bild av omslaget till Rikkes bok, "Tak!"
En bild av omslaget till Rikkes bok, "Tak!"

–Lycka till, avslutade han.

Kurts uppringning skulle bli enormt betydelsefullt för Rikkes framtid. Med den nya adressen skickade hon ännu ett brev till sin pappa. Och en tid senare trycktes ett kuvert med röda och blå ränder in genom Rikkes brevinkast. Det var ett brev som hade skickats med flygpost.

–Brevet var från min pappa. Jag började tjuta och kunde inte ta mig samman för att öppna det. När man har väntat på någonting hela sitt liv är det väldigt drabbande när det väl händer.

Mer än 20 år senare kan Rikke fortfarande bli känslosam när hon tänker tillbaka på det där brevet. Hennes pappa skrev att han alltid hade hoppats på att få höra ifrån henne, och att hon hade en familj i Australien. Den bestod av bonusmamman Deborah, lillebrodern Oscar och hunden Jack.

Ett rörande första möte i Sydney

Rikke brevväxlade med sin pappa i ett år, och till sist satte hon sig ombord på ett flygplan till Australien, med en mage full av fjärilar.

–Det är många som har frågat mig: ”Är du inte arg på din pappa över att han inte varit en del av ditt liv tidigare?” Så har det absolut inte varit. Innan jag träffade honom beslutade jag mig för att bara vara tacksam om jag hittade honom.

Rikke var förstås nervös när hon gick igenom Sydneys flygplats. Så nervös, att flygplatspersonalen satte tre narkotikahundar på henne. Till slut lät de henne passera, och om de följt med henne ut i ankomsthallen hade de blivit vittnen till en rörande scen: när Rikke mötte sin pappa för första gången.

–Jag blev så himla glad av att se honom. Och det var så konstigt att stå ansikte mot ansikte med en vuxen man som liknade mig, minns Rikke, som kort därpå satt i sin pappas fyrhjulsdrivna bil.

Satt där. Far och dotter. De körde igenom Sydney, över Sydney Harbour Bridge och vidare till familjens hus där Deborah, 10-åriga Oscar och en exalterad Jack väntade på dem.

Första gången med familjen

Familjesammankomsten gick över all förväntan.

–Det kändes snabbt naturligt, och jag började med att bo hos dem i två månader, säger Rikke, som senare flyttade ned till dem ett helt år medan hon studerade på universitetet.

Rikke Östgaard porträtt.

– Självklart är jag ledsen över att Oscar är död. Men jag är framför allt tacksam över att ha känt honom. Foto: Linda Johansen

Rikke Östgaard porträtt.
Rikke Östgaard porträtt.
Rikke Östgaard porträtt.
Rikke Östgaard porträtt.
Rikke Östgaard porträtt.

Redan från början kände Rikke sig som en del av familjen, inte minst tack vare Bonusmamman Deborah, som tog emot henne med öppna armar. Blixtsnabbt lät Deborah ta familjeporträtt av dem alla, som hon satte upp överallt i huset. På helger och lov tog de med Rikke på utflykter så att hon fick lära känna sitt nya land.

–Jag känner mig väldigt tacksam mot min bonusmamma. Det var hon som insisterade på att jag skulle bli en del av familjen. Hon hade alltid drömt om att få fler barn, så hon var glad över att hennes son fått ett syskon.

Luna är Sveriges minsta överlevande bebis: Vägde 269 gram

Oscar var stormförtjust i sin nya storasyster. När Rikke åt bläckfisk vid middagsbordet tog också han en portion, trots att han aldrig tidigare vågat röra vid dem. I hans ögon var Rikke den coolast som fanns, och i Rikkes ögon var Oscar den finaste.

–Han var så gullig. Och härlig och känslig. I Australien ska man helst vara en vinnare och gå på elitskola, men det fanns inte ett tävlingsinriktat ben i Oscar. Han ville bara att alla skulle ha det bra.

Ett familjefoto på en Oscar som barn, leendes tillsammans med en orange katt

Oscar var den sötaste/gulligaste lillebrodern. Rikke mötte honom för första gången när han var 10 år gammal, och de utvecklade snabbt ett starkt band.
Foto: Privat

Ett familjefoto på en Oscar som barn, leendes tillsammans med en orange katt
Ett familjefoto på en Oscar som barn, leendes tillsammans med en orange katt
Ett familjefoto på en Oscar som barn, leendes tillsammans med en orange katt
Ett familjefoto på en Oscar som barn, leendes tillsammans med en orange katt
Ett familjefoto på en Oscar som barn, leendes tillsammans med en orange katt
Ett familjefoto på en Oscar som barn, leendes tillsammans med en orange katt
Ett familjefoto på en Oscar som barn, leendes tillsammans med en orange katt
Ett familjefoto på en Oscar som barn, leendes tillsammans med en orange katt
Ett familjefoto på en Oscar som barn, leendes tillsammans med en orange katt

I övrigt hade Oscar goda förutsättningar. Han var intelligent, och eftersom föräldrarna hade en bra ekonomi gick han på en fin skola i ett av Sydneys dyra områden. Ingen hade i sin vildaste fantasi kunnat ana att just skolan skulle bli början på Oscars tragiska förfall.

Lillebror fick en ADHD-diagnos

Rikke var tillbaka i Danmark när hon började få bekymrande meddelanden från sin pappa och Deborah. Oscar hade börjat bete sig underligt. De hade tagit honom både till psykolog och psykiatriker och till sist fick han diagnosen ADHD och blev medicinerad.

Men det var ingen som förstod vad som faktiskt var fel med Oscar, för ingen hade kunnat föreställa sig att en 13-åring blev erbjuden droger på skolgården. Men så var det. Oscar hade inte ADHD – han hade blivit beroende av kokain.

Upptäckten blev starten för några påfrestande år för familjen där också Rikke försökte hjälpa sin bror ut ur missbruket. Flera gånger besökte han henne i Danmark, och pappans brorson Jesper tog honom på avvänjning på sin gård på Djursland.

Även Rikkes danska bonusbror Anders hjälpte till. Och Oscar lyckades faktiskt vänja sig av vid drogorna, men varje gång föll han tillbaka.

Missbrukare i 17 år

Oscar var missbrukare i 17 år. Under tiden blev Deborah diagnostiserad med en form av cancer som samtliga av hennes fyra syskon drabbats av. De hade alla blivit botade, men Deborah överlevde inte. Fyra år senare tog Oscar en dödlig överdos.

Ett familjefoto med Rikke, Oscar och en flicka

Även när Oscar var härjad av sitt missbruk insisterade hans mamma på att ta familjebilder som vanligt. Foto: Privat

Ett familjefoto med Rikke, Oscar och en flicka
Ett familjefoto med Rikke, Oscar och en flicka
Ett familjefoto med Rikke, Oscar och en flicka
Ett familjefoto med Rikke, Oscar och en flicka
Ett familjefoto med Rikke, Oscar och en flicka
Ett familjefoto med Rikke, Oscar och en flicka
Ett familjefoto med Rikke, Oscar och en flicka
Ett familjefoto med Rikke, Oscar och en flicka
Ett familjefoto med Rikke, Oscar och en flicka

–Han kunde inte stå ut längre. Jag grät faktiskt inte dagen då pappa ringde för att berätta vad som hänt. Antagligen därför att jag redan sörjt så mycket. Även om jag älskade honom högt var det på sätt och vis en lättnad, säger Rikke.

Sorgen över sin bonusmammas och brors död har Rikke valt att hantera genom att hålla fast vid tacksamheten.

–Självklart var jag ledsen, men framför allt var jag tacksam för den tid jag fått med dem. Den största gåva jag hade kunnat ge Oscar är att hålla fast i de fina minnena, säger Rikke.

–Tacksamheten var min överlevnadsstrategi. Utan den tror jag att sorgen och frustrationen hade ätit mig levande.

I dag har Rikke bara sin pappa kvar från familjen i Australien, och de håller fortfarande stadig kontakt. Och trots att Rikke var vuxen när hon lärde känna honom har hon lärt mycket av honom.

–Min pappa är en stolt och intelligent man som vet enormt mycket om historia, politik, psykologi och allt möjligt. När jag flyttade ner till honom började han i princip ge mig hemundervisning i flera ämnen. Fast lektionerna i aktieinvestering var lite tråkiga, säger Rikke som är imponerad över hur väl pappan tagit sig vidare efter tragedierna i hans liv.

–Han har träffat en fantastisk ny fru, och han simmar i havet varje morgon och är dessutom livräddare på Manley Beach i Sydney, trots att han är 70 år gammal, säger Rikke.

Hon har aldrig förebrått honom att han inte var en del av hennes barndom.

–Jag är bara tacksam för de 19 år vi redan har fått tillsammans.

Översättning: Caroline Helén Olovsson

Åsas föräldrar har gift sig tre gånger – och skilt sig däremellan

Mer intressant innehåll hos allas.se: