Ronny föddes med klumpfötter: ”Cyklingen räddade mitt liv”
Han började cykla – och upptäckte att de svåra smärtor han levt med på grund sitt medfödda handikapp, klumpfötter, försvann.
När Ronny Jansson förra sommaren cyklade runt hembygden för att samla in pengar till Hjärt- och lungfonden var det både ett segerlopp och ett sorgelopp. Seger för att han numera klarade en så krävande tur - han cyklade i 16 timmar, varav 6 på natten - och sorg eftersom han cyklade för mamma Irene som i maj hastigt avlidit i en hjärtinfarkt.
– Det var en känslomässig cykeltur, tårarna rann när mammas vänner stod längs vägen och hejade på mig. Jag kände hennes närvaro hela tiden, hon hade varit stolt. Målet var 24 timmar, men efter 16 timmar fick jag så ont i en axel att jag fick bryta, säger Ronny, som ändå samlade in 15 000 kronor.
Född med grav klumpfot på båda fötterna
Han berättar att saknaden efter mamma är enorm. Inte minst för att det är hon som pushat honom att tänja sina gränser och inte ge upp när livet har sett som mörkast ut. Hon har aldrig daltat med honom utan var från början tydlig med att allt går bara man kämpar.
Ronny föddes med grav klumpfot på båda fötter och har genomgått fler operationer än han kan räkna. Periodvis har han suttit i rullstol. 15 år gammal fick han en rysk stålställning som tvingar foten att bli rak genom att skruva åt den lite varje dag. Målet var att få ner foten på trampytan.
– Efter det kände jag att det fick räcka. Jag ville inte vara mer handikappad än jag är och ville delta i allt precis som mina kompisar. Så jag spelade fotboll, även om det innebar att jag fick så ont att jag fick krypa hem. Jag tror att många inte förstod att jag hade klumpfötter, jag blev bra på att bita ihop och inte visa mig svag, säger Ronny med ett leende och tillägger att han aldrig har skämts för sitt handikapp, men han har vägrat att låta det definiera honom.
Han beskriver sig själv som envis och en fajter ut i fingerspetsarna. Självförtroendet har hjälpt honom framåt.
Efter gymnasiet fick han jobb på ett behandlingshem och där har han blivit kvar. En anledning är att han gillar att jobba med människor. En annan är att han arbetar några nattpass i veckan, vilket ger honom sammanhängande ledigheter.
Ronny kämpade med sina smärtor som bara blev värre allteftersom åren gick. Han stelopererades, men det hjälpte föga mot smärtorna. Till slut var de så allvarliga att han hade svårt att klara av vardagen. Och hans humör gick ut över familjen.
– Ibland hade han jätteont i en hel vecka, det är klart att hela familjen påverkades. Det värsta var att inte kunna hjälpa, att inte kunna göra något, säger Annelie och tittar ömt på sin åtta år yngre make.
Han nickar instämmande.
Som hemsk molande tandvärk i fötterna
– Jag låg bara i soffan och kollade på teve och orkade knappt svara Annelie eller barnen. Jag blev irriterad och fåordig, jag hade fullt upp med att hantera värken som kan beskrivas som en hemsk, molande tandvärk i fötterna. Smärtstillande hjälpte inte, konstaterar Ronny, som av läkarna erbjöds att amputera höger fot.
– När man lever med den vidrigaste värken är man beredd att göra vad som helst för att bli fri från den…
Men när läkarna förklarade att han troligen skulle behöva amputera även vänster fot efter en tid så sa Ronny nej. Det är han tacksam över.
Han låter blicken vandra ut mot den behändiga tomten utanför enplansvillan i Alunda. I dag klarar han att skotta snö, duka och städa hemma. Han går kortare sträckor med specialanpassade skor och slipper – framför allt – de våldsamma smärtorna. Han genomgick nyligen ytterligare en operation som gjorde honom hyfsat smärtfri.
– Ja nu är du dig själv igen, säger Annelie glatt. Hon har just förevisat huset som hon beskriver som ”lagom stort” för familjens behov; tre sovrum, två badrum samt kök och vardagsrum i öppen planlösning. Med Ronnys funktionsnedsättning är trappor uteslutna. Det ska vara enkelt att bo här. Därför är också trädgården liten och lättskött.
Annelie och Ronny träffades för snart tjugo år sedan på den lokala puben. Bägge är från Alunda. När Ronny visade intresse viftade hon bort honom.
– Jag tyckte att han var alldeles för ung. Vad såg han hos mig som var över trettio? Men han envisades och ja, till slut föll jag. Jag visste att han hade klumpfötter, vi kände till varandra sedan innan, men det var inget jag fäste mig vid. Han var som vem som helst och man blir ju kär i en person, säger Annelie och ler mot maken.
Ronny beskriver sin hustru som familjens klippa. Utan henne vid sin sida skulle han inte ha orkat eller nått dit han är i dag.
– Du är en så positiv, ljus och social person, ditt stöd är ovärderligt. Själv är jag mer folkskygg och kan fastna i mörka tankar, säger Ronny och återvänder i minnet till de där tunga åren i soffläge då han knappt orkade träffa folk, tröståt sig till 121 kilo, rökte och tyckte allmänt synd om sig själv.
121 kilo – då tog han ett beslut
Tills den dag då han inte ens klarade att knyta sina skosnören utan att svettas. Han hade nått sin botten. Nu måste han skärpa sig.
– Jag hade en treväxlad gubbcykel i garaget och tvingade mig iväg på en kort cykeltur. När jag kom hem märkte jag att jag inte hade ont längre.
– Nästa dag cyklade jag lite längre och efter det har jag bara fortsatt. Jag började tappa vikt, åt sundare och slutade röka. Jag cyklade hundra mil på den där cykeln innan jag till min 40-årsdag önskade mig pengar till en bättre racercykel, säger Ronny, som har omvandlat delar av garaget till cykelverkstad. Bland annat har han bytt ut pedalerna mot bredare varianter så att fötterna inte halkar av när han cyklar.
Han har cyklat Vätternrundan på 30 mil och har kommit i kontakt med en massa nya människor i cykelvärlden.
Cyklingen har räddat mitt liv.
– Tack vare att jag har berättat om min resa från handikappad soffpotatis till vältränad cyklist på sociala medier blev jag uppmärksammad och sponsrad med tröjor. Flera hundra personer stod längs sträckan och vinkade. Det var maffigt! Annelie var inte på plats, men kunde följa mig via en app.
Ronny har valt att inte gå med i någon cykelklubb.
– Nej jag cyklar helst själv. Det är skönt att vara ensam, man tar in naturen på ett annat sätt än om man cyklar i grupp. Jag bryr mig heller inte om hur fort jag cyklar, det är själva upplevelsen jag vill åt, säger han.
– Cyklingen har räddat mitt liv. Utan den hade jag fortfarande legat kvar i soffan…
Det händer att Annelie cyklar till butiken där hon jobbar. Annars är promenader mer hennes grej. Det är tyvärr inte ett intresse de kan dela - Ronny kan inte promenera eller ens strosa i butiker utan att få ont – men det tar båda med ro.
– Du mår ju så bra av att cykla, jag skulle aldrig säga till dig att du ska cykla mindre för min eller familjens skull, säger Annelie.
Kändis i cykelkretsar
– Nej jag vet. Men visst drömmer jag om att kunna ta en långpromenad med min fru, inflikar Ronny.
Se också: 9 träningsformer för maximal förbränning
Han är fortfarande häpen över att han, en lantis från Alunda, numera är något av en kändis i cykelkretsar. Cycling Plus Magazine i England har skrivit om honom liksom flera lokal- och cykeltidningar. Företaget Stolen Goat, som gör kläder för cyklister, har uppkallat en tröja efter Ronny.
– Jag begriper ju att jag är en förebild. Jag har bevisat för mig själv att allt är möjligt om man bara är beredd att kämpa hårt och att ett handikapp inte behöver vara ett hinder, säger Ronny.
Detta är Ronny Jansson
Ålder: 44 år.
Familj: Annelie, 51 år, barnen Erica, 13 och Adam, 16.
Bor: I Alunda i Uppland.
Gör: Behandlingsassistent.
Följ Ronny på Instagram @cyklarforlivet