Rosorna blev vänner för livet

Från vänster: Sevim ”Mutti” Timucin, Margareta ”Maggie” Åkesson, Zdenka Skara, Tatjana "Tanja" Ristovski, Jaka Sjöö-Nizic

Louise Malmros Manfrinato

Rosorna. Fem barndomsvänner uppvuxna på Rosengård i Malmö. Fem kvinnor – karismatiska, målmedvetna och öppensinnade. Mutti, Maggie och Zdenka, Tanja och Jaka.
TV: Är du en bra vän? – vi listar de viktigaste egenskaperna
0:51

Efter reklamen: TV: Är du en bra vän? – vi listar de viktigaste egenskaperna

(0:51)

De har nära till leenden och spontana gapskratt och man riktigt känner den starka sammanhållningen dem emellan. Rosorna. Fem barndomsvänner uppvuxna på Rosengård i Malmö. Fem kvinnor – karismatiska, målmedvetna och öppensinnade. Mutti, Maggie och Zdenka. Tanja och Jaka.

– Kommer man utifrån tror jag att man känner vår kärlek och gemenskap direkt. Vi är som syskon.Vi träffas ofta, både planerat och spontant. Våra män är allt lite avundsjuka, men de får vara med ibland, skrattar Tanja.

Med åren har de fem blivit dubbelt så många. En sammansvetsad grupp på tio kvinnor som träffas en gång per månad. De äter, dricker, dansar och pratar. Ibland bjuds en föreläsare in. Ibland åker de till ett spa eller gör utlandsresor ihop. Mer spontant blir det många after work och power walks hemma i Malmö.

Det var de fem från Rosengård som lade grunden, och de är de som träffas mest. I dag har de känt varandra i snart 50 år och har alla lämnat Rosengård sedan länge. De beskriver det som om de växte upp i en bubbla. Men det var deras bubbla och vyerna vidgades i takt med åldern.

– Har man vuxit upp på en sådan här plats, skapar man sig också en viss identitet och känner sig hemma i den, säger Jaka.

Zdenka fortsätter:

– Ja, vi var starka tillsammans här, men när vi kom in till stan och gymnasiet var det väldigt tydligt att vi stack ut, att vi kom från förorten. Lärarna hintade direkt att våra kunskaper inte riktigt dög och man fick jobba hårdare. Jag minns att en gymnasielärare redan första dagen frågade mig om jag verkligen trodde att jag hade förtjänat de betyg som jag hade fått från Rosengård. En annan lärare sa ”Ja, ni är ju välkomna, ni också…”

Samhörighet och respekt

Vi går en sväng i solen på Värner Rydén-skolans cementbelagda skolgård, där tjejerna alla gått i mellan- och högstadiet ihop. De förstod tidigt att deras skola inte höll samma nivå som skolorna inne i stan. Men de trivdes.

Quiz: Vilken slags vän är du?

De minns lärare som inspirerat dem för livet, andra som var mindre engagerade. Fritidsledaren som kallade dem för åsnor, men som alla hade respekt för och egentligen gillade. De pekar på trappan ner till fritidsgården, på gårdarna runt omkring skolan, då ständigt fulla av lekande barn och där nästan alla familjer kände varandra.

– Det fanns en samhörighet på gårdarna. Och det kändes som om någon vuxen alltid var närvarande för att ta hand om egna och andras barn. Alla kom från olika kulturer, och det respekterade man, men för oss barn var svenskan det gemensamma språket och det band oss samman, förklarar Mutti.

Jaka lyssnar och funderar. Hon kommer ihåg en händelse som får henne att le.

– Jag minns att vi hade ett band i gymnasiet. Vi kallade oss för ”The Immigrants” och skulle vara förband på Stortorget inne i stan, till artisten Dan Tillberg som var stor då. Halva Rosengård kom och kollade. Vi hade större publik än Tillberg! Det fanns en lojalitet mellan oss Rosengårdsbor. Man stöttade varandra och här ute fanns definitivt ingen jantelag.

Rosorna - fem sammansvetsade väninnor

Sevim ”Mutti” Timucin. 56 år. Entreprenör. Har tillsammans med maken Mustafa startat flera krogar, kaféer och nattklubbar i Malmö. Gift, fyra barn.

Väninnorna om Mutti: Kärleksfull, busig, ”spillevinken” i gänget.

Margareta ”Maggie” Åkesson. 56 år. Marknadschef inom fastighets- och bostadsutveckling. Gift, två döttrar.

Väninnorna om Maggie: Trofast, kreativ.

Zdenka Skara. 53 år. Ekonom, på finansavdelningen, Ikano bank. Gift, tre söner.

Väninnorna om Zdenka: En klippa som vän.

Tatjana ”Tanja” Ristovski. 53 år. Entreprenör och verksamhetsansvarig för Internationella kvinnoföreningen i Malmö. Fick pris för årets bästa Malmöambassadör av Malmö Stad 2020. Gift, en son.

Väninnorna om Tatjana: Positiv, inspirerande, ledare.

Jaka Sjöö-Nizic. 53 år. F d lärare som i dag designar och tillverkar exklusiva arbetskläder i det egna företaget Work&Clothes. Gift, bonusbarn.

Väninnorna om Jaka: Reflekterande, filosofisk, målmedveten.

Men det fanns andra aspekter av att leva i den redan då omskrivna förorten.

– Jag spelade basket och mötte lag från många olika områden. Man kände skillnaden. Att jag kom från Rosengård var var inget jag pratade om. Jag försökte gärna dölja att jag kom härifrån. Det fanns – och finns – så mycket fördomar. Stigman. Men också fakta. När mina föräldrar till sist köpte hus i ett annat område var jag överlycklig, säger Tanja.

Kärlek och bus

Skinnet på näsan, ett jäklar anamma och förmågan att plocka det bästa ur olika kulturer, har gett dem målmedvetenhet och en härlig öppenhet. I dag är de alla framgångsrika inom sina respektive yrken och trivs med livet, på olika olika adresser i Malmö. De har kommit långt och deras liv skiljer sig en hel del ifrån föräldrarnas.

– De som bodde på Rosengård på 60-talet kom i de allra flesta fall som arbetskraftsinvandrare och var inställda på att tjäna pengar för att sedan flytta tillbaka. De flesta jobbade inom industrin; på Kockumsvarvet eller i fabrik. De stannade, mycket för vår skull. Själva har vi fått möjlighet att göra helt andra saker i livet, säger Maggie.

Rosorna väninnor från Rosengård

Sammanhållningen är stark och gänget ses ofta, både spontant och planerat.

Foto: Louise Malmros Manfrinato

Det finns en självklar och naturlig kemi mellan Rosorna. Deras personligheter klickar, helt enkelt. Men uppväxten på just Rosengård har också svetsat dem samman lite extra. Att växa upp i en mångkulturell förort, som redan på 80-talet hade dåligt rykte, gjorde dem både starka och utsatta.

– Vi hade samma bakgrund, förstod varandra och litade på varandra, och det gör vi än i dag. Vi fattade tidigt var vi kom ifrån, det var lite vi mot dem då. Om någon kritiserade Rosengård, var jag där direkt och försvarade. Än i dag finns ingen missunnsamhet mellan oss tjejer, inget skitprat. Men mycket av direkthet, kärlek och bus, förklarar Mutti.

Föräldrarna offrade mycket

På Rosengård kände de sig hemma. Olika kulturer, olika religioner och modersmål. Men ofta med samma förutsättningar och sammanhang. Föräldrar som offrat mycket för att ge sina barn en tryggare framtid och som höll fast vid sina traditioner, samtidigt som barnen anpassade sig till det svenska, tolkade till sina föräldrar men lärde sig själva flytande svenska. Fick med sig två kulturer under uppväxten.

Här är kändisarna som är bästisar med sina ex

– När jag tänker efter är de människor som står mig närmast i dag och som förstår mig allra bäst också de som vuxit upp i Sverige men har invandrarbakgrund, precis som jag. Efter gymnasiet stack jag till Balkan och mina föräldrars hemtrakter för att plugga på universitetet där. Men där kände jag mig inte helt hemma. Bland helsvenskar hade jag inte heller hittat mig själv. Det var ett identitetssökande som i dag landat i att jag anpassar mig lätt och känner mig hemma lite överallt, funderar Tanja med ett leende.

Det är en lugn, tidig kväll i centrala Rosengård. Vi tar en promenad över gårdarna. Solen silar in mellan höghus med slitna fasader. Gårdarna är luftiga och fulla av träd och gröna ytor. Barn i alla åldrar cyklar och leker. Rosorna pekar till höger och vänster. ”Där bodde jag de första åren!” ”Där var min balkong!” Maggie visar var hennes föräldrar har sin lägenhet än i dag.

– Min styvpappa, som jag vuxit upp med, är svensk. Han vägrar flytta härifrån. Trivs fortfarande bra här. Mamma också.

Maggie arbetar sedan många år med bostadsutveckling i Malmö och minns hur svårt det var för henne att, med adress på Rosengård, få visningar och hyreskontrakt i stan.

Vivi och Victors vänskap blev till kärlek och pizza

– Jag hade precis träffat min blivande man och jag ville bara lämna Rosengård, men jag hade verkligen svårt att få lägenhetsvisningar, jag var liksom fast. Utanförskapet är nog värre i dag. Vårt språk på gårdarna och i skolan var svenska. Och våra föräldrar hade alla jobb. I dag är det tuffare.

Dörrar behöver öppnas

Vi är många Malmöbor boende i de östra villa- och radhusområdena som dagligen cyklar igenom Rosengård för att komma till centrum. Malmö är en cykelstad och förorterna ligger nära city, till skillnad från i de flesta andra svenska städer.

Det tar bara runt sju minuter att promenera in till ett av Malmös centrala torg från Amfiteatern och Zlatan Court där vi slagit oss ner i gräset för att fortsätta prata. Ändå är livet i förorterna exkluderande, menar Tatjana som jobbar med integration som verksamhetsledare på Internationella kvinnoföreningen i Malmö.

– Det blir lite av en inlåsningseffekt här. Alla är såklart stolta över sina ursprung, men det behövs fler svenskar här. Man pratar inte längre svenska i området och all media hittar man på sina modersmål, vilket är förståeligt men det försvårar integrationen.Vi behöver nätverka och öppna dörrar för varandra.

Rosorna väninnor från Rosengård

Fem vänner som har känt varandra i 50 år.

Foto: Louise Malmros Manfrinato

Mutti, busungen i gänget, börjar skratta åt något minne, de andra hänger på och snart är det svårt att hänga med. De pratar mycket med varandra, om allt mellan himmel och jord, dock sällan om sina jobb men är väldigt noga med att hjälpa och stötta varandra även professionellt när det behövs. Privat har de män och barn som gillar varandra och som alltså bara får vara med ibland, i det multikulturella systerskapet.

– Vi väninnor och våra familjer har valt det bästa ur flera kulturer. Det blir en bra blandning och fattar du hur kul det är med alla olika högtider och traditioner från olika kulturer vi firar!? säger Mutti.

Förstår varandra fullt ut

Några roliga minnen kommer upp. Zdenka berättar om när en bekant från Balkan kom på besök.

– Hennes syster ville visa hur ordningsamt och välorganiserat det var i Sverige och tog henne till kyrkogården. Imponerad gick systern omkring mellan gravarna, men stelnade till när hon såg ett litet svenskt begravningssällskap. Så sorgligt och skamfyllt att inte ha fler sörjande, tänkte släktingen och tvingade med systern att ta plats vid graven för att gråta med inlevelse. Det hela uppskattades inte.

Tatjana kontrar med en historia när hon var riktigt liten och antalet svenskar var fler på Rosengård.

– Tjejen var en av få invandrare i klassen och ville så gärna passa in och få vänner. Hon bjöd hela klassen på kalas och lurade i sin mamma att i Sverige gav man minsann alla inbjudna pengar innan de skulle gå hem. Mamman gjorde vad hon trodde krävdes, och tjejen blev populär. Bara några år senare var det elever med invandrarbakgrund som skrev på protestlistor när det skulle komma fler svenskar i klassen…

Skratten är hjärtliga. Ett gäng som vågar driva med sig själva och med den verklighet de vuxit upp med och fortfarande, i lite olika grad, identifierar sig med.

Rosorna promenerar vidare tillsammans i solen. Tätt ihop. Diskuterar om de ska ta en falafel tillsammans i närheten eller ett glas vin i stan? Ett ständigt pågående samtal mellan ett gäng kvinnor som förstår varandra, på många olika plan.

TV: Här är 12 tecken på att du funnit riktig vänskap
1:26

Efter reklamen: TV: Här är 12 tecken på att du funnit riktig vänskap

(1:26)

Relaterade artiklar

Eva har varit på äventyr runtom i hela världen

Författaren Viveca Sten: Jag sommarjobbade som dykare på Sandhamn