Så förstod jag att min häst var deprimerad – lärde mig egentligen redan som barn

Att tolka och läsa in känslor i våra fyrbenta vänner är något jag många gånger tyckt att vi människor gör i lite för hög grad. Självklart har djuren känslor. Om det råder inget tvivel. Det går inte att ta miste på glädjerus i en hage, eller ren rädsla hos en häst. Men allt för ofta hör jag häst- och hundkompisar tolka sitt djurs känslor i sådan detalj att jag undrar om det kanske inte är en spegling av ägarens egna känslor. Att ha denna ventil, som djuren ger fyller absolut sin funktion. En fristad där det mänskliga kritiska ögat inte helt får råda, där man fritt får ventilera och tolka känslor kan och är helande. I mitt djurliv har jag medvetet alltid sorterat mina egna känslor och min hästs behov. Men hästens läkande kraft har jag inte för en sekund tvivlat på.

Häst som terapi

Jag brukar halvt på skämt och halvt på allvar säga att mina hästar genom livet har sparat mig många timmar hos psykolog. Sen vet vi alla som har häst att den notan är hög – motvilligt gjorde jag en uträkning vad det kostade mig att ha häst för något år sedan. En uträkning jag bestämde mig för att glömma direkt.

Närvaron och koncentrationen som en häst kräver är så helande och läkande. Stress, sorg, oro, nedstämdhet – allt rinner av. Det måste rinna av när jag hänger med hästen. För där står ett muskelpaket, vars egentliga instinkt är flykt, bättre fly än illa fäkta. Så här gäller det att bygga förtroende i varje liten detalj i vår relation. Inget slarv, inga genvägar. Hon läser av mig, minsta rörelse, och jag bygger tillit i dem samma.

En vildhäst från Portugal

Så kom det sig att jag för några år sedan köpte en häst jag bara sett en kort sekvens utav på film. Det var en film med en flock i stort sett vilda vita hästar i Portugal. De hade fått gå i enorma hagar och leva drömlivet för en häst. Nu var det dags för det ljuva hästlivet att ta en ny form. Ägaren och uppfödaren är känd för sin fina avel, och detta var sista chansen för mig att få en häst från henne. Hennes avel var med dessa hästar den sista i hennes över hundra år långa avelslinje.

Att köpa en otämjd 6-årigt sto var kanske inte vad jag hade planerat. Men som vanligt med hästar blir det inte som man planerat.

Hästviskarens magi

Hästen fick lämna sitt hagparadis och bekanta sig med sin första människoflock. Harpa, som min häst heter, fick komma till en av de finaste hästpersoner jag träffat i hela mitt liv. En riktig hästviskare (om det nu finns sådana). Med sin instinkt, lika vaken som hästen, fasta och kärleksfull hand – fick han henne att med glädje och nyfikenhet följa varje steg han tog och lyda vartenda litet tecken. Små subtila rörelser och visslingar. Harpa älskade André som han hette. För hästar har känslor. Jag älskade André för hans magiska hand med henne.

Sen blir det ju som sagt inte alltid som man vill när det kommer till djuren. Planen var att André och Harpa skulle få fler år ihop. Och med små steg ta henne från en vildhäst till min ridhäst. Otroligt sorgligt gick André ur tiden i en olycka. Vi var alla förkrossade och jag fick hux flux tänka om. Det blev att lasta Harpa på en trailer och välkomna henne till Sverige.

Allt var rosenrött i början

Här i Sverige var det vargavinter – hon landade i minus 19 grader och undrade helt klart vad snö var. Tack vare Andrés kärleksfulla hand hade hon lärt sig att lita på och faktiskt på riktigt gilla människor.

Våra första månader var rosenröda, hon anpassade sig fint, fick bo ute dygnet runt, leka med människor samtidigt som hon lärde sig det vi ville att hon skulle lära sig.

Hennes tillit, nyfikenhet och glädje att lära sig gick inte att ta miste på. Hon tyckte det var kul. Alltid glad och så samarbetsvillig inför vartenda nytt steg i utbildningen.

Våren kom och hagarna började bli gröna, underbart i hästlivet. Men där någon gång hände det som jag, som försöker att inte övertolka min häst, senare förstod var att hon blev deprimerad.

Hästdepression – en ny diagnos

Från att strosa lyckligt i hagen stod hon och hängde håglöst i ett hörn. Från att med spänst och glädje trava runt blev hela hennes rörelsemönster hackigt. Min första tanka var såklart att det var någon form av fysiskt fel. Jag började därför med hästnaprapaten. Han kikade och sa för första och enda gången i vår långa hästrelation:

– Något är det men jag kan inte sätta fingret på vad.

Med de orden blev det ett besök till veterinär. Otroligt många och långa undersökningar. Inget tydde på någon som helt fysiks åkomma. Efter någon månads sökande och genomgång, konstaterade både jag och veterinären (dock valde hon inte samma ord):

– Hon är deprimerad.

Mycket hade hänt på kort tid i hennes liv. Allt var kul i början. Men precis som för en människa var allt det där nya inte lika roligt längre. En trötthet hade flyttat in i hennes kropp.

Mot depressionen ordinerades, väldigt likt det vi råd vi tvåbenta får:

Ut på mysiga kravlösa promenader i skog och mark. Hoppa över en stubbe om du känner för det, men bara för att det är kul, inga måsten. Spring för snabbt för att det vad benen vill eller gå bara långsamt och njut av omgivningen.

Så allt kom på skam, det där med djur och mänskliga känslor. Och egentligen lärde jag mig ju det för länge, länge sedan – i Fablernas värd:

Här står vad djuren gör och tänker, djur har också mänskors känslor, djuren är väl också mänskor. Ja, det är just vad dom är: I fablernas värld, i fablernas värld