Min häst Emil dog av hjärtesorg – lärde mig något för livet

5 svenska kändisar som älskar sina husdjur

Min första häst, mini shetlandsponnyn Emil, levde sina sista 14 år hos min familj. De sista fem åren delade han med sin bästa vän – islandshästen Snaelda. De två livliga pensionärerna utvecklade ett starkt band till varandra.

Min första häst – Emil

Jag var endast ett år gammal när Emil flyttade hem till mig och min familj. Det var min hästälskande morfar som hade köpt Emil i samråd med mina föräldrar. Han tyckte nämligen att det var dags för mig att ha en egen häst, jag bodde ju trots allt på en hästgård.

Emil var 21 år när han flyttade hem till oss. Han föddes 1980 och hade redan levt ett långt liv när jag stiftade bekantskap med honom. Han var endast 71 centimeter hög och hade en vacker teckning, han var en så kallad skäck. Jag var helt tagen av honom och blev snabbt en riktig liten hästtjej.

Jag lärde mig rida på Emil men också att kör häst och vagn. Han hade nämligen en liten droska som var i perfekt storlek för honom och mig. Det blev ofta åkturer där jag och mina kusiner och senare lillasyster åkte runt i vagnen med Emil.

Hans nya bästa vän

När jag var 9 år gammal fick jag och min syster en islandshäst vid namn Snaelda. Hon var 19 år gammal och hade tidigare varit en ståtlig tävlingshäst på hög nivå och hade de senaste åren ”jobbat” som verksamhetshäst på Örnäs gård utanför Stockholm. Hon tröttnade på det livet och flyttade hem till min familj för att få leva sina sista år som en älskad barnhäst och pensionär.

Snaelda flyttade in i Emils hage – båda var nämligen till åren och behövde lite lugn och ro samt mindre med mat än de yngre hästarna. De blev snabbt bästa vänner och man såg dem ofta stå och klia varandra och sova tätt ihop. Men även leka, trots deras höga åldrar.

I och med att Emil var så liten så brukade han krypa under tråden i hagen och rymma ut på de öppna fälten för att käka. Det var inte ovanligt att Snaelda då stod och tittade på med en avundsjuk blick.

Ett tag delade de hage med ett gäng andra hästar. Två av dem fick för sig att börja bråka om Emil (de trodde att han var ett föl) och då gick Snaelda snabbt in och skyddade sin vän. Hon var hög i rang och tog snabbt kommando över hela flocken, med Emil tätt intill sig.

Snaelda blev senare endast min systers häst. Jag fick nämligen islandshästen Kolur som jag började tävla med. Vid denna tid var Emil 30 år gammal och var inte längre i form för ridning, han var därför pensionär på heltid. Men han var ändå pigg som en lärka och följde gärna med ut på tur, som sällskap utan ryttare.

Dödsfallet som ändrade allt

2014 var ett tufft år, vi hade ett stort tragiskt dödsfall i familjen och flera allvarliga sjukdomsfall. Hästarna och stallet blev då en trygg plats som jag kunde vända mig till för att söka tröst. Men lite visste jag då att mina två barndomshästar skulle somna in och lämna jordelivet.

Under våren det året började Snaelda må dåligt. Åldern gjorde sig påmind och det blev allt mindre med ridning för hennes del. Till slut tog min mamma beslutet i samråd med veterinär att hon skulle få somna in.

Hon avlivades fridfullt ute på fältet bakom stallet. Hon fick äta oändligt med morötter och äpplen. Tårarna sprutade hos både mig och min mamma som var med vid avslutet. Emil var kvar i deras hage tillsammans med deras flock, ovetandes vad som precis hade hänt.

När Snaelda somnade in försvann gnistan i Emils ögon och han var aldrig mer sig lik.

Emil såg deppig ut. Han hade aldrig varit ifrån Snaelda så länge och det påverkade honom uppenbarligen mycket. Deras anknytning var starkare än vad vi hade kunnat ana.

När sommaren gjorde intåg beslutade vi oss för att Emil skulle få flytta hem till en god vän som själv hade en äldre häst som behövde sällskap. Vi trodde att det skulle göra honom gott. Det gjorde det säkert också till viss del.

Men en tidig sommarmorgon hittade vännen Emil livlös i hans box. Han låg fridfullt i sitt morgonhö. Han somnade in medan han åt frukost, till följd av ett brustet hjärta, det är iallafall vad jag väljer att tro. Hans saknad av Snaelda var så tydlig så jag är övertygad om att han inte ville leva längre. De är trots allt flockdjur och de knyter an till varandra på ett sätt som vi människor nog har svårt att förstå.

Emil blev 34 år och Snaelda 25 år gammal. Väldigt höga åldrar för hästar.

I dag tänker jag tillbaka på både Emil och Snaelda med glädje. Emil var min första häst och lärde mig grunderna i allt som har att göra med hästar. Han var en envis liten herre men han gav sitt allt för att en ung liten flicka som jag skulle få ha den bästa första hästen.