Svenska hästrasen kan försvinna helt – rekordfå kvar: ”Då går det åt skogen”

Så viker du IKEA-kassen på rätt sätt – sparar massor av plats

På gården Berga strax utanför Uppsala skiner solen som lämnar ett glittrande hav av snö efter sig. Den snötäckta marken är full av bastanta fotsteg från hovar. Här bor nämligen nio stora nordsvenska brukshästar.

Cecilia Hamilton, 67 år, och hennes man Dick Ferguson har bott på gården sedan 1999 och har sedan dess avlat på den historiska svenska hästrasen. Cecilia är en av alla de svenskar som kämpar för rasens bevarande. Den nordsvenska brukshästen är nämligen en så kallad hotad ras, alltså en ras som riskerar att dö ut.

– Vi har fått i uppdrag (Föreningen nordsvenska hästen reds anm.) av Jordbruksverket och Bryssel att bevara den nordsvenska brukshästen som är en av våra moderlandsraser, den har ju sitt ursprung här. Det är alltså vi som har ansvaret för att den här hästen fortlever som ras, förklarar Cecilia medan hon ryktar en av de unga valackerna inne i det gamla stallet.

Nordsvenskens historia

I dag finns det totalt cirka 3 000 till 4 000 nordsvenska brukshästar, vilket med historiska mått mätt är extremt få. Av dessa är ungefär 1 500 betäckningsbara ston, men endast cirka 400 av dem betäcks varje år. Vilket leder till att väldigt få nya generationer av föl föds.

– Går vi tillbaka till 1960-talet så betäcktes 4 000 ston och 1937 var det ungefär 17 000 ston. Då behövde de många nya hästar varje år som kunde gå in i skogs- och bergindustrin för att skjutsa grejer, det fanns inga andra sätt att transportera saker på då, säger Cecilia.

Den nordsvenska brukshästen är en av våra tre moderlandsraser, de andra två är gotlandsruss och svenska ardennern. Dessa tre raser är inhemska och har ett stort kulturarv som tillordnade föreningar försöker bevara genom avel. Föreningen nordsvenska hästen är den som har uppdraget att bevara och främja den nordsvenska brukshästen.

Rasen har sitt ursprung i lanthästen, en svensk brukshäst som har existerat i tusentals år och använts främst för lantbruk.

– Om man tittar tillbaka ett antal hundra år så fanns det lanthästar ute på nästan alla gårdar och de såg lite olika ut i olika delar av landet, förklarar Cecilia.

Lanthästen hade nämligen lite olika attribut beroende på vilken del av landet den föddes upp i.

Spolar man fram bandet till 1800-talet så förändrades lanthästen väldigt mycket. Flera sektorer i samhället ville ha en större häst som kunde arbeta i industrierna och gruvnäringen.

– Under 1800-talet tog man in alla möjliga sorters hästar, så som Clydesdales för att försöka korsa med lantrasstona för att få fram en större häst. Man man hade ju inte riktigt den här avelskunskapen som vi har i dag, så ibland blev det bra och ibland ganska dåligt, berättar Cecilia samtidigt som hon klappar på 20-åriga hingsten Halvar, en av hennes uppfödningar som är en del av hennes avelsverksamhet.

Det var i denna veva som ardennerna kom till Sverige från Belgien, som med tiden har utvecklats till en egen ras här i Sverige.

I slutet av 1800-talet var det en grupp med människor i Dalarna och Värmland som började varna om att lanthästen höll på att försvinna och därför försökte stoppa korsningarna med andra raser. I samma veva förbjöds därför alla korsningar förutom med den nära besläktade rasen norsk dölehäst.

– Alla kvaliteter som lanthästen hade började försvinna, så som lättföddhet och terrängfärdigheten, utmärkande drag för nordsvenskarna, säger Cecilia.

Strax efter detta ändrades rasens namn.

– De såg till att leta rätt på de lantrasston som fanns kvar och samlade in dem och det tog många år, men år 1900 då användes namnet nordsvensk för första gången. Innan kallades de för Hälsingehäst och Dalahäst för de var ju lokalanpassade, men efter detta började man stammboksföra dem under namnet nordsvensk, förklarar Cecilia.

I mitten av 1900-talet delade man upp den nordsvenska rasen i två delar, till det som i dag heter nordsvensk brukshäst och till den lättare varianten kallblodstravare.

Den nordsvenska brukshästen har under århundraden använts till att dra tunga maskiner inom lantbruket, skjutsa människor i droskor, släpa tunga lass med järnmalm och frakta timmer. Men den har också fungerat som ridhäst.

I Astrid Lindgrens historier om Emil i Lönneberga och Barnen i Bullerbyn så har den nordsvenska brukshästen en central roll. Emils alldeles egen häst Lukas är nämligen en nordsvensk och hästen som drar vagnen med alla barnen genom Bullerbyn är även den en nordsvensk. Historierna speglar det gamla lantsamhället och hästens kulturella vikt för denna tid.

Bevarandearbetet

Rasen har alltså stått inför risken att försvinna två gånger, och även denna gång är man fast beslut om att bevara den.

Cecilia har fött upp ett 30-tal nordsvenskar de senaste 27 åren.

– Vi tar ett eller två föl om året, så det är ingen jätteverksamhet. Det finns endast en handfull som har fler än fyra föl per år och någon enstaka som har tio, förklarar Cecilia och kliar på ett av de två fjolårsfölen som går i en stor snötäckt hage tillsammans med sina mammor.

Även i år, 2026, planerar Cecilia en fölning till sommaren.

– Det andra stoet behagar sig inte bli dräktigt, det var meningen att hon också skulle vara det, säger Cecilia och pekar ut vilken av de sagolika hästarna som bär på ett föl.

Det stora bevarandearbetet som Cecilia och resterande medlemmar i FNH gör resulterar i ungefär 240 föl per år. I och med att det är så få föl som föds varje år och att populationen överlag är såpass liten kan inavel bli ett problem.

– Risk finns det ju, men vi försöker hantera det och vi ligger stabilt, så det är ingen katastrof den biten, säger Cecilia.

Hon förklarar vidare:

– Men det finns alldeles för få hästar, det som är viktigt när man har en sådan här lite population är att man verkligen försöker hålla uppe antalet betäckta ston och det andra är att man har många hingstar i avel.

Strategin inom föreningen är just att öka avelsmöjligheterna men det är många ägare till rasen som inte har intresset av att avla.

– Det är ju massor av folk som har ett sto och inte betäcker det, av olika skäl. Så där försöker vi mobilisera olika lösningar, förklarar Cecilia.

Ofta handlar det om pengar och tid. Många vill inte ställa av hästen till följd av en dräcktighet och risken att stoet skadas under förlossning finns alltid, vilket kan oroa många. Sedan är det en hel del som är oroliga att få unga hingstar.

– Många är rädda att de inte ska bli av med dem, så vi försöker hitta ställen som kan ta in sådana. Helst att de köper och sedan säljer vidare, så att de kan betäcka ston senare i livet, säger Cecilia.

En utbildad nordsvensk brukar landa på runt 100 000 kronor, medan en ung outbildad brukar gå för ett lite mer förmånligt pris på runt 30 000 kronor.

Ökat intresse för rasen

Trots den relativt stora prislappen för hästen så har intresset ökat, men den lilla populationen sätter käpparna i hjulet för många köpare.

– Vi behöver verkligen bli fler, men det finns en efterfrågan på hästen, det gör det. Det gäller bara att se till att det finns hästar, säger Cecilia och förklarar att hon själv sålde fyra stycken nordsvenskar förra året.

Många som egentligen kanske hade velat köpa en nordsvensk får ibland vända sig till andra kallblodsraser, så som grannlandets Islands enda hästras islandshästen.

– Jag hoppas vi kan ta marknadsandelar på islandshästen och irländska importer. Jag önskar att folk ska göra klokare val, välja en häst som är mer lämpad för dem. Vi behöver det för att rädda kvar rasen, säger Cecilia.

Cecilia själv är en stor förespråkare för körning med häst. Alltså att hästen drar en vagn eller släde. Ett användningsområde som den nordsvenska brukshästen har haft stor betydelse i för människan.

– Att köra i skogen är det roligaste man kan göra. Att göra någonting produktivt med hästen är en häftig grej, som att tillexempel åka ut och ta hem veden. Det är fantastiskt roligt, säger Cecilia.

Än i dag används de nordsvenska hästarna i mindre skogsbruk och i parker, där de kan ta sig fram lättare än bökiga maskiner. Föreningen nordsvenska hästen anordnar även flera tillställningar och tävlingar med rasen.

Om moderlandsrasen skulle försvinna in i glömska så skulle det betyda att Sverige förlorar en betydande del av sitt kulturella arv.

– Om föreningen nordsvenska hästen av någon anledning skulle tappa sugen, då går det åt skogen. Så länge vi håller igång stamboken och ser till att det avlas på nordsvensken och att den inte korsas bort så kommer den finnas kvar. Så vi får jobba hårt, avslutar Cecilia.

Källa: HästSverige, Föreningen nordsvenska hästen, Hästnäringens nationella stiftelse, Agria