Marita lever sin dröm i naturen – bytte bana mitt i livet

6 kroppsliga tecken på att du bör byta arbetsplats

En flock renar tittar nyfiket fram när sällskapet närmar sig hagen där snön glittrar i det bleka vinterljuset. Päri, Ville, Sötnos och de andra renarna har sitt hägn i skogen alldeles intill det stora tipi-tältet, eller lávvun – som det heter på samiska.

Elden sprakar och värmer inne i lávvun dit Marita Sikku, 45, välkomnar sina besökare för en pratstund. Sittande på renfällar runt elden får gästerna smaka på traditionellt samiskt tunnbröd, gahkku, med både torkat renkött och hjortron till. I kåsorna serveras varm lingondricka och kaffe som kokats över den öppna elden.

– I ett sådant här tält bodde jag med mina mor- och farföräldrar under barndomens somrar när vi vistades i fjällen. De vuxna arbetade med kalvmärkning. Vi barn lekte mest. Men vi fick också lära oss att kasta lasso för att fånga in renarna, och de som hade renmärke fick öva på att märka sina kalvar med snitt i öronen.

Marita berättar att tältet var uppdelat i olika avdelningar. Här fanns sovdel, umgängesdel och matlagningsdel. Köket låg längst in och där fick ingen vistas.

Renmärket går i arv

Marita Sikku är uppvuxen i en renskötande samefamilj men fick själv sitt renmärke först i vuxen ålder. Ett renmärke går vanligtvis i arv inom släkten och Marita växte upp med en bonuspappa. Hennes biologiske far tillhörde en annan sameby.

Som barn tänkte hon inte på att det inte var hennes renar hon växte upp med.

– Senare, i ungdomen när jag förstod, började det kännas ledsamt då renmärket kopplas till både identitet och tillhörighet. Anledningen till att mitt renmärke dröjde ända till jag var 27 var för att jag inte växte upp med min biologiska far. Jag träffade honom bara hos farmor.

När hon väl skulle få märket tvekade hon först.

– I dag är jag glad att jag tog emot märket. Nu har jag i min tur kunnat ge renmärken till mina barn, så att de slapp känna det utanförskap som jag kände som liten.

Marita tillbringade mycket tid på fjället, där fantasivärldar växte fram i det karga landskapet.

– Jag älskar fjällen och var tidigt intresserad av olika fjällväxter. Min mamma köpte en fjällflora till mig. Jag minns att jag drömde om att en dag arbeta som stugvärd i fjällen. Jag ville bo där!

När Marita blev äldre utbildade hon sig till fjälledare och tillbringade all ledig tid på sin favoritplats.

– Jag har bestigit Kebnekaise många gånger, jobbat på fjällstationen och även i bland annat Åre och Riksgränsen. Men när jag och Per-Martin bildade familj fungerade inte det kringflackande livet längre, och jag fick jobb som gymnasielärare på Hotell- och turismprogrammet.

Utbildade sig inom turism

Marita och Per-Martin träffades 2002. Första gången deras blickar möttes var i ett rengärde.

– Han hade kommit dit för att köpa renar och han var det finaste jag sett. Vi var 22 år när vi blev ett par och några år senare fick vi barn. Per-Martin har hela tiden jobbat i renskogen och jag har haft ett arbete utanför hemmet, en uppdelning som är vanlig i renskötarfamiljer.

Marita utbildade sig till lärare parallellt med tjänsten på turismprogrammet och säger att hon hade tio roliga år, även om hon alltid närt en dröm om att en dag driva ett eget företag med sina renar.

Chansen uppenbarade sig när Marita och dottern Ella flyttade från Kiruna till Luleå.

– Ella har en stor talang och intresse för musik. Hon skulle ha bättre chanser att få utlopp för intresset i Luleå. Vi bestämde oss för att pröva. Det var ett par år sedan och nu har vi vårt liv både i Luleå och Kiruna, säger Marita.

Per-Martin och sonen Johan bor kvar i radhuset i Kiruna, men hälsar på i Luleå så ofta de kan. Även Marita och Ella åker till Kiruna minst en gång i månaden. Ella tycker också mycket om att jobba med renarna och tar varje chans att följa med pappa och lillebror till gärdet.

– Visst får vi frågor om hur det funkar att dela upp familjen på två ställen, som vi gör. För oss har det varit toppen, det har stärkt oss som familj att alla får chansen att satsa på det de vill. Vi får det bästa av två världar och för mig gick drömmen om ett eget företag i uppfyllelse denna vinter.

Efter flytten till Luleå jobbade Marita till en början som lärare.

– Efter att ha gjort en liten marknadsundersökning visade det sig att min affärsidé om ett turistföretag med samiskt tema höll. Jag bestämde mig för att testa om vingarna bar.

Ingen lätt match att tämja renar

Per-Martin stöttade Maritas idé helt och fullt. Branschorganisationer och andra turistföretagare hejade också på henne. Alla pusselbitar föll på plats när Marita erbjöds att ha sina renar på ett naturskönt område vid campingen i Karlsvik, strax utanför Luleå. Här omges renhagen av skog, och bara en kort vandring bort flödar Luleälven, som för dagen är täckt av snö och is.

– Min verksamhet är fokuserad till vinterhalvåret och företaget heter Dálvvas – som betyder ”över vintern”. Det är då renarna naturligt flyttas på bete till skogslandet i öster. Till våren flyttar vi renarna tillbaka till de grönskande och svalkande sommarfjällen. Då flyttar jag och Ella med norrut igen, säger Marita.

Det var förra vintern som Marita drog igång sitt nya turistföretag. Under senhösten tog hon och Per-Martin med sex skogsrenar till Maritas nya hägn strax utanför Luleå.

– Vi tog också hit tamrenen Päri, som är min guddotters ren. Han är nästan som en hund – jag tar honom ut på promenader med turisterna, något som verkligen uppskattas. Det är mycket jobb med att tämja en ren så att man sedan kan sätta en grimma på den och ta med den på en promenad.

Framöver ska Marita tämja fler renar.

– Man ser vilka som lämpar sig för det. Ville är en liten ren som har börjat följa mig vart jag än går. Honom ska jag börja tämja – vi har en spännande resa framför oss!

Marita säger att det gäller att vistas mycket bland renarna så att de vänjer sig vid en, och Marita vistas mer än gärna i renhagen.

– Det blev precis som jag drömde om. Min arbetsplats är under den öppna himlen, omgiven av naturen och renarnas lugna närvaro. När jag är i renhagen och mockar, och ser till att renarna har tillräckligt med färsk snö som ger dem vätska, känner jag mig så otroligt lycklig. Att få vara utomhus, röra på mig och tillbringa tid med renarna fyller mig med en djup känsla av välbefinnande. De iakttar mig nyfiket, och vi känner samhörighet.

Jojkar och kastar lasso

Marita brinner också för att sprida kunskap om den samiska kulturen och traditionerna. Det gör hon både genom sina berättelser och sin egen uppenbarelse. På fötterna har Marita nuhtagat, traditionella bällingskor som är både bekväma och varma, och på överkroppen bär hon ett samiskt klädesplagg. För besökarna, som kommer från jordens alla hörn, berättar Marita om sin barndom och om livet i renskogen. Hon bjuder på jojk och lär gästerna att kasta lasso på renhorn.

I framtiden drömmer Marita om att utveckla företaget. Kanske ska hon förädla renköttet? Hon inspireras av den norske hotellmagnaten Petter Stordalens ord om att ”sälja de jordgubbar man har”, att göra det bästa av sina förutsättningar.

Vad är det bästa med ditt jobb?

– Det är att jobba med djur, natur och människor. Att möta besökare från hela världen är så mycket mer än bara ett jobb – det är en chans till fantastiska möten där vi upptäcker hur lika vi egentligen är, trots våra olika bakgrunder. Det finns en nyfikenhet och ett stort intresse för den samiska kulturen och jag brinner för att berätta om den, säger Marita och avslutar:

– Efter en dag fylld av rörelse, frisk luft och mänskliga möten känner jag mig tacksam och glad. Jag är precis där jag vill vara, och jag njuter av varje ögonblick!