Britta Marakatt-Labbas konst på Moderna Museet: ”Jag är född till kamp”

Efter reklamen: Så kommer du igång med punch needle-broderi

Britta Marakatt-Labbas konst liknar ingen annans. Hon skildrar samisk historia och vardag, men också det som sker i världen just nu.

Konsttidningen ArtNews har utsett ett av hennes verk till ett av 2000-talets främsta. Hennes enorma skulptur ”Urmodern” visas nu i New York. Hennes konst har ställts ut på Venedigbiennalen, i Tyskland, i Kanada … Listan kan göras lång.

Nu är det dags för Stockholm. Utställningen heter Där varje stygn andas och pågår till den 9 november.

Allas.se får en lång pratstund med Britta om pappans död, utsatthet och kampvilja.

– Under åren har det hänt att jag undrat ”för vem gör jag det här egentligen?” och jag har fortfarande inte riktigt landat i allt som hänt. Jag försöker att inte tänka på det för mycket, för då skulle jag bli helt vimmelkantig. I stället tar jag dagen som den kommer, säger Britta Marakatt-Labba lugnt.

Hennes konstform nummer ett är broderi. ”Långsamhetens estetik” som hon själv uttrycker det. Hon färgar till och med in garner och tyger själv. Arbetet får ta tid.

När hon startade undrade hon om hon någonsin skulle kunna leva på sin konst.

– Jag visste bara att jag ville göra det jag brinner för. Nu tror jag att publiken förstår att jag vill förmedla något med bilderna. Kanske kan man kalla mina verk folkliga också.

När vi ses pågår en utställning på Galleri Helle Knudsen i Stockholm, som representerar Britta. Det har kommit över 25 000 besökare, ett sanslöst rekord. En av dem var prins Daniel, som fick en egen visning.

Britta är lätt att prata med, hon är varm, har nära till skratt och kan framstå som genomsnäll. Men skenet bedrar – hon är också fylld av kampvilja. En röd tråd i hennes konst är just kamp. Stygn för stygn skapar hon protester mot överheten, mot rasism, mot klimatförändringarna.

– Jag har alltid varit en rebell, säger hon. Jag är född till kamp, till att överleva genom kamp. Mamma sa ibland: ”Lyssna på Britta, hon säger vad hon tycker.”

Pappans död påverkade

En händelse som påverkat hennes livsbana inträffade en vinterdag när Britta var fem år. Hennes pappa skulle ge sig ut på skidor till renarna när han upptäckte att han glömt snusdosan. Han vände om. Just då, sällsynt nog, kom en bil körande på vägen. Pappan blev påkörd så svårt att han avled.

– Jag var liten då, men jag har kvar minnesfragment av pappa, när vi åkte skidor och att han köpte godis åt mig. Och så plötsligt var han borta. Jag var ett väldigt känsligt barn som stod bakom knuten och grät många gånger. Mitt sätt att bearbeta sorgen blev att börja tänka i bilder.

Precis som syskonen var Britta ett kreativt barn, och efter pappans död satte hon igång med att teckna på allvar.

– Om inte det där tragiska hade hänt kanske jag inte hade blivit bildkonstnär.

Hon minns hur hon och syskonen tog alla chanser att få tag i papper för att rita.

– När det var någon stor begravning i Tornedalen åts det många tårtor, då tog vi hem tårtkartongerna och använde dem att teckna på. Vi vände på dem hit och dit för att utnyttja alla ytor, berättar hon och ler åt minnet.

Så mycket är varje centimeter av tavlan värd!

antikt och loppisCarl Larssons sista färdiga akvarell såldes för miljonbelopp

Efter pappans död blev mamman ensam med tio barn, samtidigt som hon arbetade med renskötsel. Britta pratar med värme om henne.

– Hon jobbade hårt och oroade sig säkert mycket, men hon berättade långt efteråt att hon hade bestämt sig för att vara trygg inför oss barn. Hon ville att vi skulle få leka och vara glada, få vara barn. Jag tror att det räddade oss.

Något som också präglat Britta starkt är hur samerna behandlades på 50-talet när hon växte upp. Hon och de andra barnen i samebyn skickades till nomadskolan, som var ett internat flera månader per år. Britta minns fortfarande hur hemskt det var att ta farväl av sin mamma.

I nomadskolan skulle samebarnen tvingas att assimileras och prata svenska. Ibland fick de inte ens åka med skolbussen – och om de fick skjuts fick just de betala två kronor. Det var en vardag med ständig och helt ohöljd rasism.

– Jag tänkte att det är väl ingen skillnad på oss bara för att vi är samer? Vi är väl alla människor och lika mycket värda, varför tycker de sämre om oss? Jag vet att det var olika för alla, men i mitt fall var det så att jag blev stark. Till slut orkade jag inte lyssna till det där ”lappjävel” varenda dag, så jag stängde av. Jag tänkte att jag ska minsann visa er!

Och det har hon definitivt gjort.

– Jo, jag tycker att jag öppnat många människors ögon för det jag vill berätta.

Efter att ha gått Högskolan för design och konsthantverk i Göteborg i slutet av 70-talet har Britta oförtrutet arbetat på och utvecklat sitt konstnärsskap. Efter nästan 40 år fick hon ett stort genombrott 2017 under Documenta, världens största utställning för samtida konst. Verket som visades är den 24 meter långa Historjá, en både vacker och skrämmande bild om samernas historia.

– Den tog fem år att göra, men då höll jag inte på varje dag, förklarar Britta.

Från början avbildade hon vardagliga händelser från sin hemby, som slakt och när renskinnen garvades. Hon har gjort bilder av dagen då pappan dog, och av protesterna när Altaälven skulle byggas ut 1981 – flera hundra poliser skickades ut mot de demonstrerande samerna.

Ilon Wikland fyller 95 år

nöjeHittade inspiration till Astrids figurer – utanför systemet

Mycket av inspirationen kommer också från barndomens muntliga berättande kring eldstaden i kåtan.

– Att jag fick den skatten med mig är jag väldigt tacksam för. Jag brukar säga att jag inte läst på om samisk tro eller mytologi – jag fick den med modersmjölken! Jag har levt med berättelserna om de underjordiska, att man ska värna naturen annars slår de underjordiska tillbaka. Naturen talar till oss, men vi moderna människor har glömt bort att lyssna.

Brittas ansikte lyser upp när hon pratar om vad naturen betyder för henne, och har gjort i hela hennes liv. Det syns tydligt i hennes konst hur hon står på naturens sida, med fiskar som förgiftas, renar och människor som jagas bort av industrier. Hennes verk är en speciell blandning av politik och magi.

En som lyssnade till naturen var hennes mamma, och inte bara till den. Britta återkommer till henne flera gånger under intervjun, hur klok hon var.

– Mamma hade en speciell lyhördhet. Någon söndag kunde hon säga ”Sätt på kaffe, för snart kommer de här två”. Så gick det någon timma, och så kom just de två hon sagt och hälsade på. Hur funkade det där? undrade jag. Hon hade någon sorts dörr som hon öppnade, hon kände på sig saker. Hon kunde säga ”De som är borta och döda sitter bland oss, men alla har inte möjlighet att se dem.”

I Brittas egen släkt var kvinnorna starka matriarker. Likadant var det för hennes man, som också är av renskötarsläkt. Det är ingen slump att hon ofta avbildar samekvinnor med röda mössor med ett litet horn där fram – mössan betydde stolthet och upphöjdhet, men förbjöds när kristendomen kom till Sápmi.

– Min man brukar säga till mig att det är jag som får bestämma, för det är så han blev uppfostrad, med starka kvinnor, säger Britta och skrattar.

Var rädd för att skaffa barn

När hon var 41 fick de sonen John-Isak, efter att hon varit tveksam till att skaffa barn.

– Jag hade varit väldigt rädd för det, det är ju en hel människa man ska uppfostra och klara av. Jag kan be om ursäkt till honom om jag kan verka kall – jag växte ju inte upp med kramar eftersom jag var tvungen att skiljas från mamma flera månader om året när jag gick på nomadskolan.

John-Isak har följt i sin pappas fotspår och blivit renskötare, och dessutom byggnadssnickare. De hinner ses även om Britta är ute och far med sin konst i världen berättar hon.

Har du förändrats sedan du nått sådan berömmelse?

– Nej, jag är samma Britta som jag var för 10-20 år sedan. Men det som är lite jobbigt är att bli så igenkänd, jag märker att jag går och tittar ner ibland. Jag har en syster som jag är väldigt lik, och när de tror att hon är jag förklarar hon att hon inte är det. Så nu har jag börjat säga ”Nej, jag är inte Britta, jag är hennes syster”.

Och där kom det mjuka skrattet igen.