Sanna: Jag firar högtider ensam – står inte och faller med familjen

8 tips för att bli mer bekväm med att göra saker helt ensam

Jag växte upp som ensambarn och mina föräldrar var ganska till åren komna när jag föddes, mamma närmade sig redan fyrtio när jag såg dagens ljus, och pappa var fem år äldre. Trots det kände jag aldrig av mina föräldrars ålder, de var ungdomliga i sinnet och var verkligen de mest fantastiska föräldrar någon kunde ha.

Och särskilt härligt hade vi det när påskhelgen närmade sig. Mamma älskade påsken, när hon fick pynta med fjädrar och björkris och kvällarna blev längre och ljusare. Hon bakade kakor och matbröd och gjorde jättegoda äggrätter och som kronan på verket serverade hon alltid en lammstek.

Vi gav också varandra påskägg. ”För det är väl inte bara barn som tycker om godis!”, sa mamma. Den traditionen älskade jag.

Pappa tillhörde den där generationen där män inte fick lära sig laga mat, men sill det kunde han lägga in, och han gjorde det med den äran. Jag minns att jag fick följa med honom till fiskaffären och köpa feta islandssillar direkt från tunnan och sedan la han in flera olika slags sillar.

Ett hårt slag när mina föräldrar dog

Själv fick jag aldrig någon egen familj. Jag längtade verkligen efter man och barn, men det blev helt enkelt inte så. Det fanns en period när jag var lite bitter över mitt öde, men med tiden accepterade jag det, och insåg att jag hade det ganska bra ändå. Ett bra jobb, en fin lägenhet, två underbara katter, massor med givande intressen.

När jag var i trettioårsåldern gick mina föräldrar bort med bara några veckors mellanrum. Det var ett hårt slag för mig, allra mest som jag var ensam och inte hade någon egen familj.

Men livet gick vidare och jag kände trots allt en oerhörd tacksamhet över att jag hade haft dem i mitt liv – det var värt all den sorg jag nu kände.

Och även om de första storhelgerna efter mina föräldrars bortgång var svåra så vägrade jag att ge efter för sorgen. I stället valde jag att bejaka livet.

Ger ett påskägg till mig själv

Jag bakade kakor och matbröd efter mammas gamla recept, och jag gick till fiskaffären och köpte sill precis som pappa och jag gjort under min uppväxt, och jag gjorde en härlig lammstek med alla tillbehör. Och så pyntade jag precis som förr och gav mig själv ett påskägg.

Visst, det var barnsligt, men det kändes mysigt och på något sätt fick det mig att känna att mamma och pappa fortfarande var med mig.

Så har jag fortsatt. Och så här års, när påsken kommer med löften om vår, fyller jag min våning med björkris och påskliljor, bakar och lagar mat. Och belönar mig själv med ett påskägg med allt det godis jag tycker mest om.

En del av mina väninnor frågar mig ibland om jag verkligen tycker att det är någon mening med att fira påsk när jag inte har någon familj, men det skrattar jag bara åt. Påsken står inte och faller med familjen, det gör inga storhelger. De står för sig själv, och det är upp till var och en vad man vill göra av den.