Sanna: Jag skäms över mitt beroende – men min man säger att det är hittepå

Maria drack en bag-in-box om dagen: "Alkoholen var min bästa vän."

Efter reklamen: Maria drack en bag-in-box om dagen: "Alkoholen var min bästa vän."

Vi flyttade in i ett nybyggt hus för ett par år sedan. Jag fick rita hur jag ville att det skulle se ut, givetvis i samråd med min man och arkitekten.

– Jag vill ha en stor walk in closet! Så jag slipper trycka in kläder i en trång garderob, sa jag och fick min önskan uppfylld.

De första månaderna var det fantastiskt att ha ett helt rum på 20 kvadratmeter att bara ha kläder, skor och väskor i. Jag hade en sådan ordning och så mycket plats.

Men så efter ett tag började en röst i mitt huvud viska – ska du inte fylla den här hyllan med lite mer, och den här ...

På nätterna satt jag och nätshoppade nya jeans och nya tröjor, underkläder, jag tyckte att jag ändå behövde uppdatera min garderob för att jag hade gått upp lite i vikt efter min förra graviditet, många kläder satt inte bra på kroppen.

Min man hade förståelse för detta och betalade för mina nya kläder, tills han en dag sa åt mig att pengarna började ta slut.

– Har du någon aning om hur mycket du shoppat för? sa han och skrattade men menade ändå allvar.

Jag ville inte ens veta, jag förstod att det verkligen hade gått överstyr och när jag såg mig runt i min walk in closet var det bara kaos.

Plötsligt från att ha varit mitt favoritrum var det nu det värsta rummet i huset. Jag mådde dåligt att vara där och det kändes som om kläderna förökade sig. Varje gång jag stack in huvudet var det fler och fler kläder.

Ändå tyckte jag att jag saknade saker att ha på mig och i smyg började jag handla mer, men nu från mitt eget kort.

Eftersom jag inte jobbar var det inte mycket pengar på kontot och pengarna där tog snabbt slut. Då hände det att jag handlade på avbetalning och ljög för min man att swisha mig för pengar till barnens fritidsaktiviteter eller mat.

Ju mer jag handlade, desto sämre mådde jag och för att må bra igen handlade jag ännu mer. Det var en ond spiral. Och det snurrade så snabbt.

Terapin fick mig att förstå

En dag när jag kom hem från padelträningen satt min man och väntade på mig i köket. Han hade hittat mina kvitton från Klarna och det hade också kommit hem ett par betalningspåminnelser från shopping jag glömt.

– Vad är det som händer? sa han och såg upprörd ut.

Jag bröt ihop och började gråta, och sa att jag inte visste vad som var fel på mig men att jag misstänkte att jag var shoppingberoende.

– Shoppingberoende, det var det larvigaste jag hört, sa han och fnös.

– Det finns på riktigt, sa jag och skakade på stolen, både av sorg men av skam. Att han inte trodde mig gjorde allt bara ännu värre. Att inte få stöttning, liksom.

– Du är bara en bortskämd hemmafru, jag har skämt bort dig men det är slut med det nu.

Jag blev iskall. Min mans ögon var mörka. Jag hade aldrig sett honom sån innan, han kände sig så sviken, och jag också, att han inte kunde förstå mig, samtidigt tvivlade jag på mig själv, kanske jag inte hade ett problem, kanske hade han rätt. Varför kunde jag inte sluta shoppa?

Jag bestämde för att börja gå i terapi och det ledde inte bara till att jag fick bukt på mitt beroende utan även att jag insåg att jag och min man skulle skiljas.

På ett sätt var shoppingberoendet det bästa som kunde hända mig för i dag lever jag ett mycket enklare liv, men ett mycket lyckligare sådant.