Evy: Jag tappade fotfästet – min granne blev min räddning

Efter reklamen: Mia lever utan barn: "Jag skämdes för att jag inte blev gravid"

Jag träffade min man Johan när jag var nitton och han tjugotvå. Egentligen hade vi känt varandra redan tidigare för Johan var kompis till en av mina äldre bröder, men det var först då vi blev förälskade i varandra.

Sedan gick allt snabbt. Vi visste båda att vi ville leva tillsammans resten av livet och förlovade oss efter bara ett halvår. Två år senare gifte vi oss och köpte en vacker våning mitt i stan.

Har det bättre än någonsin

relationerAnna: Jag och min man hittade tillbaka till varandra

Både Johan och jag längtade efter barn och försökte i flera år. Men ödet ville annorlunda och när vi till sist sökte specialisthjälp fick vi veta att jag inte kunde bli gravid. Det gjorde mig oerhört nedslagen, inte bara för min egen skull utan minst lika mycket för Johans.

Jag upplevde att jag hindrade honom från att leva det liv han drömde om och jag gick in i en svår och långvarig depression. Men Johan fanns där hela tiden, alltid vid min sida.

Till slut övertalade han mig att söka hjälp och det gjorde jag och med hjälp av samtalsterapi lyckades jag till sist komma ur depressionen och komma ut på andra sidan.

Slutade svara på sms

Vi pratade en tid om adoption men i slutänden bestämde vi oss för att acceptera vår lott och leva i vår lilla familj i stället. Och under många år levde vi lyckliga, utan större problem. Tills Johan rycktes ifrån mig strax efter sin 45-årsdag.

Hjärtinfarkten kom plötsligt och oväntat – ena sekunden satt han där, i soffan, och såg sitt favoritlag spela i Allsvenskan och i nästa sekund flämtade han till och var död. Och jag förstod ingenting. Jag ville inte förstå. Min Johan, min livskamrat, min bäste vän, mannen jag älskade över allt på jorden ... Nu fanns han inte mer.

När Johan dog tappade jag allt och jag försvann in i en dimma. Jag slutade svara på sms och telefonsamtal, slutade äta, låg i sängen mest hela dagarna. Jag orkade inte ens ta tag i Johans begravning – till sist var det hans bror som ordnade den.

Min svärdotter förstår ingenting

relationerAnna-Karin: Jag hatar mitt nyfödda barnbarns namn

Persiennerna höll jag neddragna – jag orkade inte se ut på gården, orkade inte se människor som gick där på trottoaren utanför som om ingenting hade hänt. Överallt såg jag Johan, hela tiden med den bittra vetskapen att jag aldrig mer skulle få se honom.

Minsta ljud utifrån kunde få mig att brista i gråt. Människor som samtalade, barn som lekte, hundar som skällde. Jag ville inte ta in världen för världen var grym och otäck. Och det var så min granne Karin hittade mig, två månader efter Johans hastiga bortgång.

Karin vägrade ge upp

Karin bodde i lägenheten mittemot vår och var några år äldre än jag. Hon hade flyttat in något år tidigare och även om vi hälsade och brukade byta några ord när vi möttes så kände jag henne inte särskilt väl. Och när hon ringde på dörren tänkte jag inte öppna överhuvudtaget.

Men hon gav sig inte. Hon ropade i brev­lådan, högre och högre, tills jag inte tyckte att jag hade något annat val än att hasa mig upp ur sängen och öppna dörren.

– Det passar inte så bra just nu ... mumlade jag men hon lät sig inte bekomma. Hon mer eller mindre trängde sig in och med sig hade hon både en kaffe­termos och ett fat med smörgåsar.

– Jag förstår att du känner så, sa hon med värme i rösten, men du får ursäkta att jag inte tänker respektera det. Inte just i dag. Kom, vi går ut i ditt kök. Du måste äta något.

Tecknen fanns alltid där

relationerKatja: Min mamma är narcissist – då förstod jag

Jag följde håglöst med. Inte för att jag skulle kunna äta något, tänkte jag, men när Karin dukade fram så insåg jag plötsligt att jag var helt utsvulten. Jag slukade den ena smörgåsen efter den andra och kaffet smakade bättre än jag kunnat föreställa mig.

Även hennes man hade gått bort

Vi satt där vid köksbordet, utan att prata särskilt mycket, men tystnaden var mjuk och behaglig. Jag kände hur mina livsandar långsamt började återvända och när vi skildes åt hörde jag mig själv fråga om hon ville komma tillbaka dagen därpå.

– I morgon och alla andra dagar, så länge det behövs. Du måste komma tillbaka till livet, Evy. Jag vet att det är svårt, att det nästan känns omöjligt för dig just nu, men du kommer att klara det.

Hon höll sitt löfte och kom tillbaka varje dag. Och varje dag hade hon med sig något att äta. Smörgåsar, en skål med sallad, en gryta med rykande het pasta. Och för varje gång hon kom blev jag lite mer mig själv, lite mindre nere, lite mer levande.

Jag började bädda sängen. Jag började göra frukost. Drack te på kvällen. Drog upp persiennerna och vädrade.

Vi lärde känna varandra bättre och bättre under de första veckorna och jag fick veta att även Karin blivit änka hastigt och oväntat. Hon kände igen sig i mig, sa hon, för även hon hade brutit samman och tappat livsglädjen när henne Einar gick bort. Men hennes syster hade funnits vid hennes sida, berättade hon, och det hade hjälpt henne tillbaka till livet.

– Precis som du har hjälpt mig, sa jag och hon log.

Nu har det gått flera år sedan Johans död. Jag saknar honom fortfarande men jag sörjer inte längre. Jag har gått vidare och har ett liv jag trivs med. Tack vare min granne. Hon blev min räddning – och sedan blev hon min bästa vän. Och nu­mera är det lika ofta jag som knackar på med en nybakad kaka, eller något annat gott, och så sitter vi i Karins kök och pratar om allt mellan himmel och jord.