Sara blev påkörd av en bil: Nära kosta mig livet

Sara, som blev påkörd och svårt skadad, ser eftertänksam ut.

”Olyckan har lärt mig att inte grotta ner mig småproblem”, säger Sara Ingemarsson.

Foto: Peter Ericsson

Sara såg bilen komma men trodde att hon skulle hinna över vägen om hon sprang. Det gjorde hon inte. Hon blev påkörd, mycket svårt skadad och hamnade i respirator på sjukhuset.

Om det finns skyddsänglar som tittar till oss människor, måste de haft Sara Ingemarsson under särskild uppsikt den 23 januari 2007. Då blev hon påkörd av en bil och olyckan var nära att kosta henne livet.

Men hon ett klarade sig som genom ett under, dock inte helt utan men.

– Man kan inte gå igenom en traumatisk händelse och sedan fortsätta som om inget hade hänt, säger hon eftertänksamt. Olyckan har lärt mig att inte grotta ner mig småproblem, utan att i stället njuta av stunden och ta tillvara på livet.

Sara Ingemarsson fick tillbringa fem veckor på sjukhus efter att hon blivit påkörd av bilen.

Sara tillbringade fem veckor på Universitetssjukhuset i Linköping.

Foto: Privat

Sara är i dag en ung kvinna på 28 år och lever ett lugnt familjeliv med Jimmy, sambon sedan tre år tillbaka, och två bonusbarn.

Hon är född och uppvuxen i östgötska Korskrog, och där har hon blivit kvar. Och olycksplatsen ser hon varje dag, då hon bor bara ett stenkast ifrån den plats där allt hade kunnat ta slut.

Men hennes livsvilja var stark, och sedan den segrade har hon funnit sin väg.

Flög in i en stolpe

Det var en kall, hal och snöig januaridag. Hon var 14 år och gick på högstadiet i åttonde klass och åkte som vanligt skolbuss hem. Efter skolan skulle hon träffa en kompis och klev av bussen, och gick sedan ut bakom bussen.

Hennes minne är kristallklart, hon har inga som helst minnesluckor och kommer ihåg allt i minsta detalj.

– Jag såg en bil komma från höger, men bestämde mig snabbt för att småspringa över vägen. Jag trodde att jag skulle hinna.Men det gjorde hon inte. Föraren försökte bromsa, men fick sladd på bilen och körde på henne.

Sara flög in i en stolpe och blev medvetslös, och för en stund blev allt svart.

När hon vakande upp var det kaos på olycksplatsen och hon förstod inte vad det var som hände. Folk hade samlats och de skrek, samtidigt som hon hörde någon ropa efter hennes mammas telefonnummer. En annan person larmade 112 och hon uppfattade bilen som hade kört på henne.

Hon såg den chockade föraren, och hon blev tillsagd att ligga still i väntan på ambulans. Hon ville helst av allt gå hem, men förstod att hon måste föras till sjukhus.

Och väntan på ambulansen kändes evighetslång.

– Egentligen handlade det inte om så lång tid, men jag låg där jag låg och fick inte röra mig, minns hon. Och när ambulans och polis kom, fick jag nya tillsägelser om att ligga stilla – trots att jag ville resa mig och gå.

Sara fick träna mycket och lära sig gå på nytt efter olyckan.

Sara fick träna mycket och lära sig gå igen efter olyckan.

Foto: Privat

Försökte lugna sin pappa

Men ambulanspersonalen insåg snabbt att detta kunde vara mycket allvarligt och satte en krage på henne. Hon hade ont i ena axeln och fick klart för sig att hon hamnat mellan två stolpar. Försiktigt, försiktigt lades hon på bår och lyftes in i ambulansen, varpå blåljusen slogs på.

Hon kommer också ihåg när ambulansen stannade till för att hämta upp hennes pappa, som bodde i närheten av olycksplatsen. Han var chockad och hyperventilerade och Sara försökte lugna honom – det var nog inte så farligt.

Men han hade fog för sin oro. Sara var mycket svårt skadad och fördes till Universitetssjukhuset i Linköping, där hon omedelbart fick genomgå en skiftröntgen. Sedan svimmade hon och vad som därefter hände har hon fått höra genom mamma Marie, pappa Mats och sjukvårdspersonalen.

– Jag var nära att förblöda, säger hon allvarligt. Ena stolpen hade träffat mig i magen och skadat levern och tarmen. Jag hade tappat tre liter blod och hade väldigt lite blod kvar i kroppen.

Sövdes ner med öppen buk

Sara sövdes ner och fick ligga med öppen buk fyra dagar, då läkarna kämpade för att laga hennes lever. Hennes mamma fanns hela tiden vid hennes sida, så också när läkarna försökte väcka henne efter sex dygn. Men då kollapsade ena lungan och hon sövdes snabbt ner.

– Det enda jag minns, är hur jag försökte säga att jag ville åka hem, berättar hon och skakar på huvudet.

Sara fick lära sig gå igen

Men någon hemresa var det inte tal om. Hon kunde inte börja andas själv och lades i respirator i en och en halv vecka. Och återigen fick hon visa prov på sin starka livsvilja – andningen kom igång, och när hon fick lämna respiratorn kunde hon så smått börja röra på sig.

Men hjärnan stötte på motstånd. Hjärnan visste hur den skulle göra, men kroppen var inte med på noterna. För Sara var det som att lära sig gå för andra gången, men med envishet, vilja och mammans stöd återtog hon herraväldet över sin egen kropp.

– Efter fem veckor fick jag äntligen lämna sjukhuset, och kom hem lagom till sportlovet, minns hon.

Hon bestämde sig tidigt för att vara öppen och prata om olyckan. För henne blev det som någon form av egenterapi, och hon ville absolut inte att kompisarna skulle titta ner på henne eller tycka synd om henne.

Hon stod upp för det hon hade tvingats gå igenom och hämtade kraft i en ungdomsgrupp inom kyrkan.

Allt såg bra ut och hon återhämtade sig. Minnet av olyckan bar hon förstås med sig, men det tog på intet sätt överhanden. Hon var levnadsglad och blickade framåt, när nästa smäll kom.

Ny operation

– Det var sommaren 2011, när jag var 18 år, säger hon. Jag befann mig på ett läger på Öland, när jag fick akuta magsmärtor. Jag bara kräktes och kräktes och fick åka till vårdcentralen.

Men på vårdcentralen kunde man inget göra, utan skickade henne vidare till akuten på sjukhuset i Kalmar. Hon röntgades och undersökningarna visade att det var sammanväxningar i tarmen. Detta var en följd av olyckan, och snabbt lades hon på operationsbordet.

– Då kom mamma direkt, minns hon och ler vid minnet.Mamman fanns där, och när Sara skrevs ut var detta lagom till mammans 50-årsdag. Sara var med och firade, om än trött och dämpad.

I början skämdes hon över ärret på magen – det var hårt för en tonåring – men bestämde sig snart för att inte grubbla över det. Hon såg ut så här och hade inget att dölja.

Till slut insåg jag att jag måste släppa oron

Värre var det när hon fick ont i magen, vilket hände ibland. Då trodde hon att hon var nära döden och blev fruktansvärt rädd.

– Till slut insåg jag måste släppa det, säger hon mycket bestämt. Man kan inte gå omkring och vara rädd hela tiden, och sedan jag bestämde mig för det har jag mått bra.

Mamman, och även pappan, har stöttat henne genom åren och tyckte också det var en bra idé när hon bestämde sig för att gå på Bibelskola efter gymnasiet. Det ledde henne framåt och resulterade i att hon började jobba mer i församlingen, och idag arbetar hon som församlingsassistent inom Svenska kyrkan i Borensbergs pastorat.

Se också: Katten Bonus simmade sig i form

0:42

Efter reklamen: Katten Bonus simmade sig i form – se bilderna

(0:42)

Hon har också två äldre bröder som funnits där, även om de hade svårt för att ta till sig hur nära döden hon hade varit. Men ju äldre de har blivit, desto mer har de förstått.

– I vår familj har vi alltid kunnat prata om det svåra. Särskilt mamma och jag står varandra oerhört nära och kan prata om allt, säger Sara med ett varmt leende.

På något vis känns det som jag är en del av olyckan

I dag njuter hon av livet. Hon är inte den som gräver ner sig, eller hänger upp sig på bagateller. Hon trivs bäst när hon får vistas ute i naturen, där hon hämtar kraft, när hon läser en bra bok eller bara slappar i tv-soffan. Och hon älskar att träffa sina vänner.

Sara, som blev illa påkörd, lever ett lugnt familjeliv med sambon Jimmy.

Sara lever ett lugnt familjeliv med sambon Jimmy och två bonusbarn.

Foto: Peter Ericsson

Hon lever som många andra och olyckan känns avlägsen, samtidigt som den hela tiden gör sig påmind. Om detta vittnar den nedsatta lungkapaciteten som gör att hon inte kan konditionsträna, liksom ärret på magen som alltid kommer att finnas där.

– På något vis känns det som jag är en del av olyckan, funderar hon. Jag var 14 när den inträffade och i dag är jag 28 – jag har levt lika länge med olyckan, som utan den.

Kristin efter svåra olyckan: ”Ville ha tillbaka mitt liv”