Sara: Han skrattade åt mig – efter att min hund gått bort

Så kan du hjälpa någon i sorg eller kris

Varje dag i fjorton år hade han mött mig när jag kom hem. Jag kunde ha haft en urusel dag på jobbet, men det var som att allt försvann när jag såg honom och hans viftande svans.

Jag hade skaffat Bosse, en liten bestämd dvärgschnauzer, innan jag träffade min man och vi fick barn. Han var en självklar del av mitt liv.

Den första dagen han inte stod där innanför ytterdörren och välkomnade mig hem högg det till i hjärtat.

Jag visste ju att Bosse var gammal, och jag visste ju att det hade varit en del problem med hans hälsa de sista åren. Men jag kunde liksom inte tänka mig ett liv utan honom.

Att ta beslutet att låta honom somna in var ett av de värsta beslut jag tagit. Hela den natten fick han sova i vår säng. Bosse som vanligtvis brukade ligga vid mina fötter måste ha anat att något var fel när jag inte kunde sluta gråta. Den natten lade han sig tillrätta vid mitt bröst. Som att han ville trösta mig genom att vara nära. Jag har hört att hundar kan känna sånt.

Efter att Bosse gått bort var jag otröstlig i flera dagar. Smärtan var så direkt. Jag förstod ju att jag tagit ett rationellt beslut, men det kändes ändå som att jag svikit Bosse.

Blev helt ställd av kollegans ord

Någon vecka senare satt jag i fikarummet på mitt jobb. Jag och ett par kvinnliga kollegor pratade om Bosse, och sorgen det innebär att förlora ett husdjur.

Plötsligt hör jag en manlig kollega som satt vid bordet bredvid, säga:

”Men det var ju bara ett djur”.

Inte nog med det. Han skrattade till. Som om min sorg inte var på riktigt och inte behövde tas på allvar.

Min spontana känsla var att drämma en kaffekopp i skallen på honom. Hur kunde man vara så okänslig?

Tack och lov sa mina andra kollegor ifrån. Men jag kunde inte släppa det.

Jag förstår att det finns djurmänniskor och de som inte är det. Men att förlora ett husdjur är inget man bara rycker på axlarna åt. Det är en individ, en familjemedlem. Visst, tyck gärna att jag är irrationell, men välj i så fall att vara tyst.

Jag läste någonstans att sorgen efter att ens husdjur gått bort behöver bearbetas på samma sätt som vilket dödsfall som helst.

Och precis så är det. Bosse var inte bara ett djur, han var min bästa vän.