Den nya företagsledningen förändrade kulturen på hela företaget. Plötsligt dög ingenting jag gjorde.
Anna sökte 270 jobb – dottern blev anställd direkt
Jag började på företagets postavdelning på 60-talet när jag var 15 år gammal. På den tiden fanns det många enklare arbetsuppgifter och många kunde få jobb och en egen ekonomi, och det var vanligt att företagets olika avdelningar rekryterade personal från den egna interna posten.
Efter något år fick jag flytta till en avdelning där jag fick hjälpa till i arkivet. Tillsammans med en äldre dam sorterade jag in avtal i hyllor och skåp och höll ordning och reda bland dem.
Arkivjobbet passade mig bra eftersom den äldre damen höll ett vakande öga över jobbet och hade både överseende och tålamod med mina brister och egenheter.
Jobben rationaliserades bort
Åren lunkade på utan någon större dramatik. Skrivmaskiner och teleprintrar smattrade under sekreterarnas flitiga fingrar. Ett flertal vaktmästare samlade in och delade ut post och var allmänt hjälpsamma.
Så kom datorerna. De förändrade och rationaliserade hela företaget och många jobb försvann.
Tjänstemännen fick egen dator och kunde sköta sitt skrivande själva. Sin kommunikation skötte de via e-mejl och sekreterare behövdes inte längre.
När det blev mindre post att hantera behövdes inte heller lika många vaktmästare. Snart tyckte företagsledningen att den ”administrativa kostymen var för stor” och dyr i drift. Den behövde anpassas för nya förhållanden. Det gjordes bland annat genom förtidspensioneringar.
Arkiven lades också över på data och centraliserades. Mina och den äldre damens uppgifter rationaliserades bort. Damen fick förtidspension från företaget, medan jag fick en annan arbetsuppgift inom avdelningen. Men arbetsuppgifterna var för svåra för mig. Felen hopade sig och situationen blev ohållbar.
Karg chef med hårda nypor
Min gruppchef Berta visade både tålamod och fördragsamhet med mina brister, men det hände att hon suckade uppgivet.
En dag fick hon skulden för ett misstag som hade begåtts på avdelningen och ledningen tvingade henne också att gå i förtidspension. Därmed försvann hennes beskyddande vingar från mig och jag var nu tvungen att försöka klara mina för svåra arbetsuppgifter utan hennes stöd.
Gruppen fick i stället en ny kvinnlig chef. Hon visade sig snart vara ganska karg och hade hårda nypor och en bister uppsyn. Hon var helt enkelt utvecklad och förankrad i en annan företagskultur.
Vid ett blixtinkallat möte med mig, facket och personalavdelningen kastade hon brutalt ur sig att jag var ”inkompetent och ingenting kunde utan bara var en belastning … Ja, en ren katastrof.”
Fick ingen förtidspension
Det framkom att klagomålen hade varit många och att cheferna nu tyckte att måttet var rågat. Chefen ville sparka mig med omedelbar verkan, men tvingades backa så att jag fick stanna uppsägningstiden ut och sedan sluta med tre årslöner i avgångsvederlag. Men utan förtidspension, trots 38 år inom företaget.
Jag kom storgråtande ut från mötet, chockad och tillintetgjord av chefens grymma ord som mest liknade en avrättning. Några arbetskamrater försökte trösta mig. De var också omskakade över vanmakten som bredde ut sig på företaget och som kuvade personalen till underkastelse.
Vi som alltid känt oss trygga med företagets ledning och personalpolitik, förvandlades med de nya ägarnas företagskultur till något helt annat.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.Vill du berätta din?
