Schamanen Sacha känner sin döde sons närvaro

Porträtt av Sacha som förlorade sin son
Mitt i skogen har Sacha hittat sin plats i livet. Här lever hon nära naturen och djuren – och här stöttar hon människor som vill blicka inåt. Och här känner hon sig nära sin son David som inte längre är i livet.

Med moder jord som närmsta vän och djuren som sina grannar, lever Sacha Hansson ett stillsamt liv. Ett liv där hon följer sitt hjärtas röst och gör det hon älskar att göra.

Och när saknaden efter sin döde son kommer – då väljer hon att dansa.

Luften är kall, och det blåser kyliga vindar. Ljudet från ett vindspel hörs och tillsammans med vinden skapar det en vacker melodi. Den lilla röda hälsingestugan ligger inbäddad och omgiven av berg, skog och vatten. På gården rör sig hönsen och tuppen fritt. Katten MissMi sitter på en sten och spanar efter möss att fånga.

Annons
Sacha, en äldre kvinna i långt grått hår, sitter i grönskan framför ett rött hus.
I den gamla släktgården startade Sacha ett nytt liv.

Långsamt öppnas dörren och där står Sacha Hansson, 70, med sitt långa gråa hår, klarblå ögon och ett varmt leende. Hon sprider energi runt omkring sig och utstrålar trygghet.

– Välkomna in i min kreativa verkstad, det är kallt i dag och det kan nog börja regna när som helst, säger hon.

Inredningen i stugan är precis sådär som man kunde förvänta sig redan när Sacha öppnade dörren och hälsade välkommen. Alla skulpturer, konsten på väggarna och sydda kreationer vittnar om att här bor en kreativ konstnärssjäl.

Annons

– Jag har alltid haft en kreativ sida, som jag tyvärr låtit sova under många år. Men sedan jag fick problem med min höft 2013 har jag låtit skapandet ta plats igen.

Sacha klappar sig på höften och säger skämtsamt att hon är tacksam över att den börjat krångla, att hon fick en knuff i rätt riktning, annars hade hon inte haft ro att sitta still och skapa.

Hjälper människor

Men hur hamnade hon här? Alldeles ensam i skogen, med djuren som sina närmaste grannar? När hon hör ordet “ensam”, är Sacha snabb att svara:

– Jag är inte ensam, jag har ju både djuren och Moder jord nära mig, varje dag. Jag kan känna mig mer ensam med människor, svarar Sacha med lugn och säkerhet i rösten.

Jag ville att mina barn skulle ha en mamma som är sann mot sig själv

Sacha är shaman, eller som hon beskriver det, medskapare och medvandrare. Hon hjälper människor som behöver hitta sin inre glöd. Det är inte någonting hon marknadsför, men de som verkligen behöver hennes hjälp, brukar hitta henne till slut.

Annons

– Min resa som shaman började när jag var 42 år och jag fick chansen att åka till Spanien.

Ett svartvitt foto på Sachas son David som bara blev 34 år.
David blev 34 år gammal.

Hon levde då ensam med sina fem barn, men kände ett behov av att bryta upp och ta reda på vem hon var och vad hon ville göra.

– Det var många som dömde mig och rynkade på näsan, men jag ville att mina barn skulle ha en mamma som är sann mot sig själv. De var så pass stora och vi bodde i en lägenhet i min pappas hus, så de flyttade in med morfar under tiden jag var borta.

Väl i Spanien arbetade Sacha som sömmerska i ett par månader, och det var där som hon kom i kontakt med den inka-shamanska traditionen. När hon kom hem till Sverige igen flyttade hon hem till sin lägenhet, sökte jobb och började ett nytt liv med ledorden glädje och kärlek.

– Jag fortsatte att fördjupa mig i den andliga världen och gick kurser inom den nordiska gudinne-traditionen och senare den inka-shamanska energimedicinen.

Flyttade ut i skogen

När Sacha var 50 år flyttade hon ut i hälsingeskogen och stugan hon bor i nu. Det har tidigare tillhört hennes familj, men på den tiden kändes det inte som en plats att rota sig på. I dag är hon väldigt glad att det ändå blev så, hon tror det var ödet som förde henne hit.

– Jag var arbetslös och fick ett jobbtips av en vän i USA. Hon skulle sluta som Grandmother au-pair i den familj hon jobbade för, för att hon tyckte hon var för gammal. Planen var att jag skulle ta över hennes plats, men familjen bestämde sig för att de inte behövde någon ny efter det att min vän slutade där, att barnen var så stora att de klarade sig själva.

Jag fick en chock, allt blev totalt tomt inombords

Sacha hade hunnit flyttat sina saker till huset i skogen för förvaring och två av hennes barn bodde i lägenheten. Då hon skulle bli kvar i Sverige, och inte hade någon annanstans att bo, bestämde hon sig för att flytta in och börja ett nytt liv i den gamla släktgården.

Under två år bodde hon i huset utan vatten och toalett. Men det gick bra och bekom inte henne. Hon trivdes med livet nära naturen, där kunde hon utveckla sin gåva – att hjälpa andra människor, och hon fick jobb som fritidsledare i grannbyn. Livet lekte.

Fruktansvärd förlust

Men så kom våren 2005. Sachas son David gick bort och det försatte henne i djup sorg och saknad. Hon plockar fram foton på honom och stryker med sina händer över bilderna.

– Han blev 34 år gammal, men jag kände honom i 35 år. Jag bar honom i min mage under nio månader.

David dog av en nötallergi-chock. Han var allergisk mot mycket, och det började redan när han var barn. Han var alltid noga med att ha koll på vad han åt, men de tror att det fanns spår av nötter i maten han åt den morgonen då han dog.

Foton på en ung man ligger utspridda över ett bord.
Sacha minns sin älskade son med glädje.

Sacha tystnar, vänder blicken mot fönstret och börjar med lugn röst att berätta om den där morgonen för 14 år sedan när telefonen ringde. Det var Davids bror. Han berättade att Davids sambo hittat honom död i lägenheten.

– Jag fick en chock, allt blev totalt tomt inombords. Jag minns hur jag åkte tåg till Gävle och att det kändes som en evighet.

När Sacha kom fram till lägenheten var det folk överallt. Hon var tvungen att gå ut på balkongen för att få luft, och när hon stod där kom det en minnesbild till henne, från några veckor tidigare när hon senast besökte lägenheten. Doften av död hade kommit till henne.

– Jag trodde någon dött i lägenheten tidigare, men nu förstår jag vad det var, det var en föraning om att något skulle hända.

Vattnet var spegelblankt och vi förstod, att nu är det dags

När Sacha kom hem igen ville hon vara ensam med sin sorg. Hon grät och skrattade om vartannat, spelade låtar som David älskade och dansade ut sin sorg. Och än i dag, när hon saknar honom, sätter hon på någon av hans favoritlåtar, spelar högt och dansar.

– För mig är han inte död, jag tänker att han är bortrest och ska komma tillbaka. Det känns verkligen så. Jag är helt övertygad om att han är med mig, för det kan hända en massa spratt här hemma, och jag vet att det är David som vill visa mig att han finns i min närvaro och att jag inte ska vara ledsen.

Sacha återkommer ofta till att hon känner att David var klar med sitt liv på jorden, att även han kände det på sig. David hade bara några månader tidigare berättat för sin sambo hur han ville ha sin begravning, den dagen då han dör.

David, Sachas son, sågar till en bordsskiva utomhus.
Här sågar David till bordsskivan till bordet som står i Sachas hus.

För Sacha är hennes hem viktigt. David tillbringade mycket tid där redan innan Sacha tog över huset. Han älskade att fiska, snickra och hade börjat göra ljusstakar i järn till sin mamma, som han dessvärre inte hann bli klar med.

– Dem gjorde jag klart. Hela tiden när jag höll på med dem kunde jag höra honom viska till mig hur jag skulle göra. Steg för steg. Jag har också ett bord i stugan som David gjorde till mig.

Spred sonens aska i sjön

Begravningen ägde rum i Gävle, men Davids sambo visste att han ville att askan skulle spridas i sjön som ligger intill Sachas gård. Sacha ville uppfylla sin sons önskan, och fick tillstånd att sprida askan i vattnet.

– Den dagen vi skulle ha ceremonin regnade det och himlen var djupt blågrå, men efter att jag, Davids flickvän och mina andra söner med sambos hade ätit klart på eftermiddagen, slutade det regna och det blev ett blått skimmer på himlen. Vattnet var spegelblankt och vi förstod, att nu är det dags.

De gick ner till ner till sjön som ligger 200 meter från huset. Sacha bar Davids urna och hon tänkte på livets kretslopp:

– När jag födde David och höll honom på min arm så vägde han fyra kilo, nu bär jag honom igen och även hans aska väger fyra kilo.

Sacha visar upp en grön stickad babymössa.
Sacha stickar bebismössor som skickas till barn i Afrika.

Davids sambo ville att Sacha skulle vara den som strödde askan i vattnet, och när hon gjorde det, när det sista av askan nådde vattnet, var det som om den blev självlysande och Sacha såg en ljuspelare från vattnet, upp mot himlen.

– Jag hörde en röst säga: ”från ditt fostervatten till mitt fostervatten”. Då kände jag att livets cirkel var fulländad för min son.

Nere vid stranden hade de gjort upp en stor eld och tänt marschaller, och ett rejält fyrverkeri brändes av ute på bryggan. De stod alla och förundrade sig över den spegelblanka sjön som reflekterade både fyrverkerierna och den stora elden.

– I fem dagar efteråt kunde vi se hur askan lyste i vattnet. Vi vet att det var Davids sätt att visa att han har det bra på andra sidan.

Lindrade sorgen

En tid efter Davids bortgång så hände något. När Sacha berättade för andra om hur hon upplevde allt med minnesstunden i Gävle och spridningen av askan i sjön, sa hon inte begravning, utan bröllop. För Sacha blev det som om någon la de orden i hennes mun för att lindra sorgen. Varför det blev just ordet “bröllop” vet hon inte, men det fyllde hennes hjärta med värme.

Livet är här och nu, jag lever en dag i taget

– Det blev en påminnelse om att minnas David med glädje. Att hålla hårt i minnena från alla år då han levde.

Sacha är tacksam för sin andliga gåva, hur den hjälpt henne med sorgen efter David. Och i dag lever Sacha sitt liv precis som hon själv vill. Hon känner ingen stress över att saker måste ske, utan njuter av varje årstid och vad det har att ge.

– Jag lever en dag i taget. Nära Moder jord och nära djuren. Som en jordens väktare lever jag med min sanning i mitt hjärta. Jag känner stor tacksamhet för livet, en medvetenhet som gör mig lycklig, säger Sacha och tillägger:

– Det enda vi vet är att vi en dag ska dö, så varje dag är en livets gåva. Var tacksam för livet!

Av Anna Olofsson

Foto: Anna Thors

Mer inspirerande innehåll från allas.se: