Shamima hamnade på IS:s dödslista – tvingades fly från hemlandet

Porträtt av Shamima som berättar om sin flykt fråm hemlandet.
När Shamimas vänner och kollegor dödades och hon själv hamnade på en dödslista var hennes enda utväg att ta sin dotter och fly. Hon hamnade på Gotland, där hon i dag arbetar för integration via idrott.

Att få tycka och tänka som vi vill och öppet kunna kritisera sådant vi ogillar ses som en självklarhet i vår del av världen. Inte alla har den möjligheten.

– Jag fick fly för mitt liv från mitt hemland Bangladesh på grund av mina åsikter, säger Shamima Aktar, 32 år.

Hon pratar engagerat och passionerat om det som hände henne.

– Jag flyttade från Bangladesh den 5 november 2015, börjar hon sin berättelse om flykten och livet efter den.

Hon fruktade för sitt liv. Hade förlorat såväl vänner som kollegor med ”obekväma åsikter”.

– De blev dödade i sina hem eller på väg till jobbet. Halshöggs med svärd. Deras brott? Att i artiklar ge uttryck för eller blogga om jämställdhet mellan kvinnor och män, protestera mot våldtäkter, barnäktenskap och religiöst förtryck.

Jag fick hålla mig gömd

En rörelse som även Shamima var en del av som journalist på en dagstidning och som kritisk bloggare.

Arian, 19, tvångsutvisades: ”Hela mitt liv är i Sverige”

– Det sista halvåret innan jag lämnade Bangladesh fick jag hålla mig gömd. De som ville mig illa delade ut bilder på och information om mig. Även om jag flyttade flera gånger för att skydda mig och min dotter visste de hela tiden vart jag fanns. När en kusin till mig dödades bestämde jag mig för att jag inte längre vågade leva i Bangladesh.

Flydde med sin dotter

Det är 3,5 år sedan nu som hon tog sin dotter Orin, idag 7 år, i handen och lämnade sitt uppväxtland för att söka asyl.

– Jag bad internationella PEN-klubben om hjälp. De i sin tur förmedlade kontakt med Olof Palme International Center som hjälpte mig att komma till Sverige och jag är glad över att vara här.

Förutom modet att öppet fördöma regeringen och ta avstånd från religiösa fundamentalister, så var kvinnorättskämpen Shamima även verksam som aktivist i Bangladesh och deltog i demonstrationer som handlade om mänskliga rättigheter och blev därmed för dem som ville bevara samhället precis som det var en oönskad person, beskriver hon.

– En av demonstrationerna jag deltog i var en protest mot den religiösa politik som förs i Bangladesh.

Hamnade på dödslista

Själv är Shamima och henner familj ateister som vill ha ett sekulariserat samhälle där vilken Gud man tror på (eller inte) saknar betydelse.

– Jag hamnade som en konsekvens av min övertygelse och mina handlingar på en dödslista. En organisation som är en del av IS var ute efter mig. De ville eliminera 82 personer, bland dem bloggare, journalister och professorer. Fram till nu har 43 av dem mist livet.

Shamima kände sig totalt hjälplös. Det fanns inget skydd eller någon hjälp att få. Varken från rättsväsende eller politiskt håll.

– Alla frånsade sig ansvaret. Tyckte att vi skulle sluta protestera och låta bli skriva om sociala problem. Att det var lösningen, konstaterar Shamima.

Nu försöker hon skapa en ny tillvaro med sin dotter i en annan del av världen än den som tidigare var hemma. Det har tagit några år och hon har flyttat mellan olika asylboenden på Gotland. Till en början var omställningen svår. I Bangladesh var hon någon, hade en identitet, var en välkänd profil med många vänner och familj.

Porträtt av aktivisten och feministen Shamima på en strand på Gotland.

På Gotland känner Shamima sig trygg. Foto: Malin Winblad

– Jag fick lämna allt. Nollställa mitt liv. Jag var ingen när jag kom till Sverige. Det var en hemsk känsla.

Shamima som hade fått arbeta hårt för sin position i hemlandet var sorgsen och ledsen över det pris hon fått betala för sitt engagemang för kvinnors och barns rättigheter.

– Jag kämpar fortfarande för att bygga ett nytt liv, mitt gamla är ju slut.

Och hon saknar sin familj. Hennes mamma och syster är kvar i Bangladesh.

Jag är inte längre en del av mitt land som jag fortfarande har känslor för. Det gör ont.

Milad har förvekligat sin dröm: ”Vill visa att flyktingar kämpar”

– Normalt sett kan man åka och hälsa på, men jag är förbjuden att återvända. Det finns ingen väg tillbaka för mig, jag är inte välkommen dit. Jag är inte längre en del av mitt land som jag fortfarande har känslor för. Det gör ont. Vill man ifrågasätta och föra en diskussion om religionsfrihet, jämställdhet och demokrati kan man inte leva där, konstaterar Shamima, som tillsammans med likasinnande drömde om att bygga ett land utan krig, religiösa motsättningar, barnäktenskap och våldtäkter.

Opassande med idrott

Här i Sverige är hon åtminstone inte rädd för att fängslas eller dödas för sina åsikter. På Gotland känner hon sig trygg.

– Sverige är mitt land nu. Jag är glad för både min egen skull och för min dotters att vi fått permanent uppehållstillstånd. Att leva i en demokrati är en stor skillnad mot hur jag haft det tidigare. Här får kvinnor ta plats. Höras. Synas. Ha åsikter och drömmar som kan bli sanna om man jobbar för dem, förklarar Shamina.

Själv fick hon ta strid mot sin familj för att nå sina drömmars mål. Att bli journalist. Shamimas nära och kära ville att hon skulle bli ekonom och motsatte sig sig hennes planer.

På asylboendet träffade hon medsystrar som upplevt samma sak. Som stött på motstånd och kalla handen om de haft några egna tankar och önskemål om framtiden.

– Något som innebär att en del nyanlända kvinnor inte vågar, får eller kan ta för sig av de möjligheter som finns i Sverige, förklarar Shamima.

Hon såg därmed en uppgift att fylla i sitt nya land: Integration via idrott, som ligger henne varmt om hjärtat, men som inte är en självklarhet för alla medsystrar beroende på den kultur de kommer ifrån.

Basketlaget World Wide Ladies på Gotland.

Integration via idrott ligger Shamima varmt om hjärtat, men är inte en självklarhet för alla medsystrar beroende på den kultur de kommer ifrån. Foto: Privat

– Jag har hand om basketlaget World Wide Ladies här på Gotland och försöker få kvinnor från olika kulturer att delta.

Men det behövs en hel del övertalning, många törs inte, enligt Shamima.

– De är rädda för att betraktas som dåliga kvinnor eftersom det ses som opassande i en del länder att kvinnor idrottar.

Förtrycket följer med dem hit. Till exempel att det i en del kulturer anses att en kvinnas enda mål i livet är att bli gift och få två, tre barn. Något som gör Shamima ledsen.

– Alla kvinnor, tjejer och flickor som bor här borde ha tillgång till det som är självklart: Att få välja vad man vill göra med sitt liv och vem man vill leva med. Det finns ju inom räckhåll men går inte alltid att nå, konstaterar hon och fortsätter:

– Det finns inte plats för några drömmar när föräldrarna väljer vem man ska gifta sig med och försöker tvinga fram ett arrangerat äktenskap.

Träffade ny kärlek

Vi gör intervjun på svenska. Det är vad Shamima vill. Hon har lärt sig språket tillräckligt bra nu. Fått jobb. Egen lägenhet. Vänner. Och träffat kärleken:

Balqis hölls fången i Syrien – nu hjälper hon ungdomar i Sverige

– Det är en man från Syrien. Vi träffades i skolan, när vi läste svenska.

En del av sitt nuvarande umgänge har hon träffat genom idrotten.

– Min dotter Orin är uppvuxen i idrottshallen, säger hon skämtsamt.

Orin har hängt med när mamma tränat basketlag eller spelat badminton en stund. Shamima har fått flera priser för att genom idrotten ha stärkt nyanlända kvinnors rättigheter och integration i det gotländska samhället.

2017 tilldelades hon såväl Gotlands integrationspris som Ingemar Hedenius-priset av förbundet Humanisterna (som går till en person eller organisation ”som i Sverige under året främjat humanism, rationalism och vetenskaplig kunskap”).

– Jag tycker om mitt jobb. Känner att jag får fortsätta kämpa för något jag tror på och att jag kan göra något för tjejer och kvinnor som stöter på motstånd eller får höra att de inte kan eller inte får göra något grundat på genus. Jag vill fortsätta jobba för jämställdhet och kvinnors rättigheter. Och för att man inte ska behöva råka illa ut eller dö för att man enligt andra inte har rätt religiös tro.

På ett personligt plan drömmer Shamima om att så småningom kanske få fler barn.

– Min dotter säger hela tiden att hon vill ha ett syskon. Eller en katt. Jag säger att vi börjar med en katt…

Fotnot: PEN-klubben kämpar bland annat för yttrandefrihet och försvarar skribenter som förtrycks medan Olof Palme International Center arbetar för fred, mänskliga rättigheter och demokrati.

Film om förtryck mot kvinnor som idrottar

Foto: Folkets bio

Rött kort

Rött kort är en iransk film som bygger på verkliga omständigheter för kvinnor i Iran som spelar futsal, en variant av fotboll. Och det förtryck som spelarna utsätts för av det patriarkala samhället.

I centrum står Afrooz, stjärnan i laget, som har tagit sig till slutspel i Malaysia. Men Afrooz nekas utresa. Hennes man förbjuder henne att åka. Och i Iran behöver en gift kvinna sin makes tillåtelse för att resa ut ur landet.

Afrooz inleder en hård kamp för att ta makten över sitt eget liv. Medan maken är bitter för att Afrooz begärt skilsmässa och för att hon låtit fotbollen ta uppmärksamhet från familjelivet.