Silke: Jag blev föräldralös när jag var 10 år

När Silke var 4 år förlorade hon sin mamma i cancer. Sex år senare förlorade hon sin pappa i en olycka. Plötsligt stod hon ensam kvar utan trygghet i livet.

Silke sov gott i sin farmor och farfars säng när storasyskonen kom in i huset. Hon vaknade av att någon ropade hennes namn och när hon öppnade ögonen stod syskonen vid fotänden av sängen. Glädjen över att se dem fick henne att le, men de log inte tillbaka. I stället såg hon att de hade tårar i ögonen. Hennes bror berättade att deras pappa var död. Då bröt den lilla flickan ihop.

– Min pappa var den mest fantastiska människa man kan föreställa sig. Och jag tvivlade aldrig på att jag var det viktigaste för honom. När han dog förlorade jag min trygga grund, berättar Silke Camille Lin Jensen som numera är 27 år.

Hon bor i en lägenhet i stadsdelen Nörrebro i Köpenhamn. Buddhafigurer och konstnärliga bilder påminner om hennes pappas begåvning.

Stadsmiljön står i bjärt kontrast till den lilla by på Lolland som Silke växte upp i tillsammans med sina föräldrar, storebror och storasyster. Familjen var buddhister och vegetarianer. Livsstilen präglade vardagen och i det enkelt inredda hemmet fanns massor av levande ljus och stort utrymme för kreativitet.

Minnen av mamman

Silke minns hur hennes mamma smekte henne över håret när hon mådde dåligt. Och hon kan fortfarande komma erinra sig de lugnande ljud som kom från mamman. Men det lyckliga familjelivet ställdes på ända när Silkes mamma kände en knuta i armhålan. Silke minns att hon la sin leksakshund under mammas huvud så hon kunde ligga skönt, men efter två års kamp mot cancern dog mamman. Då var Silke bara 4 år.

– Jag har en minnesbild av att hon ligger i en kista men jag vet inte om det är något som jag har drömt eller om jag har fått det berättat för mig.

Ett gammalt foto på en cancersjuk mamma med dottern Silke i knät.

Silke med sin mamma, Jette. Foto: Privat

Tiden har suddat ut minnena av mamman, men Silke vet att hon tiden efter dödsfallet drabbades av magsmärtor.

– Jag har fått veta att jag frågade om vi kunde köpa en ny mamma. Så även om jag inte själv minns smärtan har jag utan tvekan saknat henne väldigt mycket.

Jag har en minnesbild av att hon ligger i en kista

Kort efter mammans död blev hennes pappa förälskad i en ny kvinna. Hon flyttade in i huset och blev som en andra mamma för Silke. Hon såg till att vardagen fungerade och även om sorgen efter mamman säkert påverkade hennes pappa så märkte Silke inte av det.

– Min mamma var min pappas stora kärlek, men han klarade inte av att vara ensam. Och jag tyckte det var härligt med en kvinna i vårt hem. På så vis påminde vi fortfarande om en familj som andra.

Se också: Irene lämnade barnen för att hitta sig själv

Silke hade ofta kompisar hemma. Pappan brukade röja på köksbordet och plocka fram målargrejor. Om något kom på golvet sa han bara ”strunt samma”.

Men som 8-åring upplevde Silke återigen en förlust. Pappans sambo dog av lunginflammation. Han skaffade sig snabbt en ny flickvän, men bara två år senare drabbades Silke av en ny överväldigande sorg.

Ett gammalt foto av en pappa och en dotter i en soffa.

Silke med sin pappa, Benny. Foto: Privat

Sent en kväll körde hennes pappa in i ett träd. När ambulansen kom till platsen lyckades personalen återuppliva honom men på väg till sjukhuset drog han sitt sista andetag. Dagen då Silke blev föräldralös var hon 10 år.

Jag tror han var tillsammans med mamma igen och att han var lycklig

– Jag fick komma till sjukhuset och se honom. Även om benen i han kropp var brutna så låg han där med ett leende på läpparna. Jag tror att han var tillsammans med mamma igen och att han var lycklig.

Längtade efter trygghet

Tiden som följde präglades av sorg. Medan vardagen fortsatte för hennes kompisar så åkte hon varje onsdag till Köpenhamn för att delta i en sorggrupp. Skolan kändes meningslös och även om pappans flickvän fortsatte bo med henne i huset så längtade hon efter trygghet och stabilitet. Hon frågade många gånger om hon skulle komma hem någon bestämd tid och hon älskade att vara hos de vänner som levde i en kärnfamilj.

– Pappa gav mig alltid fria ramar, och jag älskade det. Men när han dog började jag jämföra mitt liv med livet i andra familjer. Mina kompisar hoppade med sina mammor och fick pussar och kramar. Jag hade en känsla av att inte höra till någonstans.

Efter ett tag började hon ringa sina storasyskon som bodde i Köpenhamn. Hon bönföll dem om att få komma och bo hos dem. Och när hon var 12 år blev det så. Silkes 22-årige bror tog på sig ansvaret för sin lillasyster.

– Det var en trygghet för mig att vara med mina syskon. De stod mig närmast och just då var det var det viktigaste för mig.

Tre syskon i olika åldrar som håller om varandra.

De tre syskonen stod varandra nära och Silke fick flytta till sin bror som då var 22 år. Foto: Privat

Varje morgon väcktes hon av sin storebror. Han ordnade frukost till henne och följde henne till skolan. Och när hon kom hem fanns det bredda rågmackor och mjölk i kylen till henne.

Men förlusten av föräldrarna gick inte att förtränga och saknaden fick henne att tappa tron på sig själv. Om hon ombads läsa högt i klassen blev hon nervös och efteråt föll hon i gråt.

– Jag blev osäker på mig själv och jag förlorade riktning i livet. Min bror gjorde allt han kunde men han var ju fortfarande bara min bror. Jag saknade mina föräldrar.

I början tillbringade hon helgerna på Lolland med sina gamla vänner. Men när hon åkte tillbaka till Köpenhamn på söndagarna kände hon sig ofta sorgsen.

Det var en trygghet för mig att vara med mina syskon

– Det välbekanta gjorde mig trygg. I Köpenhamn kunde jag gå på bio eller ta en tur längs Ströget men på Lolland umgicks vi i flera dagar i sträck. Sedan bjöd föräldrarna på stekt kyckling och stoppade om oss när vi skulle sova.

Drack sig berusad

Barndomsåren övergick i tonårsliv och rotlösheten började på allvar prägla hennes vardag. Hon drack sig ofta redlöst berusad när hon gick ut och när hon vaknade på morgonen fick hon svår bakfylla som gjorde henne nedstämd i flera dagar.

– Jag hade ingen aning om vem jag vad eller vad jag skulle göra med mitt liv. Jag behövde fortfarande få vara barn men efterhand var jag så stor att jag skulle ta hand om mig själv. Det var som om min barndom hoppades över.

Silke började på internatskola. Där gjorde sammanhållningen och de fasta rutinerna att hon kände sig omhändertagen.

Kvinnan Silke i jeansjacka med en kaffekopp framför sig.

Under tonåren kände sig Silke rotlös och hon började dricka. Foto: Gregers Overvad

Trots det ringde hon flera gånger till lärarrummet och ljög om att hon var sjuk. Hon längtade så mycket efter att bli ompysslad av en vuxen.

– De visste mycket väl att jag inte var sjuk men det var så fint att bli omhändertagen.

En ny familj

Silke har 1-årige sonen Saxe tillsammans med sambon Joakim.

– Jag har många gånger önskat att jag kunde ringa mina föräldrar när det har hänt något kul. Eller för att bli tröstad när det har hänt något jobbigt. Men det kan jag inte. Jag tror att det är viktigt att vi värdesätter de människor som vi har i våra liv. Besöker dem och berättar för dem att vi älskar dem. Man vet aldrig hur länge de finns med oss, säger Silke som snart är färdig lärare.

Ett ungt par med sin son.

Familjen: Saxe, Silke och Joakim. Foto: Privat

Minnet av föräldrarna bär hon med sig i hjärtat och inombords är det som om hon snackar med dem. På så vis är de fortfarande en del av hennes liv även om de inte finns kvar fysiskt.

– Om mina föräldrar hade kunnat se mig och mina syskon tror jag att det hade varit stolta över oss. Vi har hållit ihop och det har varit viktigt för mig att hålla fast vid värderingarna som jag har fått med mig hemifrån. Utan mina föräldrars starka kärlek hade jag inte varit där jag är i dag.

Berättat för Nina Sommer

Svensk bearbetning: Lisa Södergren