Pernilla hamnade i fosterhem när föräldrarna dog

Pernlla Nordén porträtt
En ödesdiger novemberkväll 1976 krockade familjen Gustafsson med en älg. Föräldrarna omkom och de fyra barnen placerades i olika fosterhem. För Pernilla följde en kärlekslös uppväxt med misshandel och otrygghet. Över 40 år senare har hon nu börjat söka efter svar på varför det blev så fel.
Annons

Pernilla lever”. Så stod det på Expressens förstasida måndagen den 15 november 1976. En bild visar en femårig flicka på bår. Hon har just mist både sin mamma och sin pappa i en svår trafikolycka strax utanför Eksjö.

Annons

De hade just firat fars dag och var på väg hem från morfar i Eksjö till hemmet i Heda, Nottebäck. Pernilla Nordén, hennes föräldrar och två äldre bröder, 8 och 11 år, var alla med. Storasyster hade stannat hemma från firandet och var hemma hos en kompis.

Expressens förstasida från 1976 med rubrik "Pernilla lever".
Dagen efter olyckan hamnade Pernilla på Expressens förstasida. Foto: Privat

Det var en mörk och regnig kväll och åtta kilometer från Eksjö dök plötsligt en älg upp på vägen. Kollisionen var ett faktum, bilen girade av vägen och kolliderade med ett träd. Bilen blev helt ihoptryckt.

Inlägg på Facebook

– Jag minns egentligen ingenting från olyckan, säger Pernilla, 47, när vi ses några veckor efter att hon lagt ut ett inlägg på Facebook.

I inlägget skrev hon: ”Nu vill jag veta mer; hjälp mig att sprida bilden. Jag vill komma i kontakt med dem som var inblandade i räddningsarbetet. 14 november, 1976, olyckan hände utanför Eksjö, riksväg 32. Solvej och Alf Gustafsson omkom direkt. Vi barn hamnade på Eksjö lasarett. Behövs mer information så skicka bara PM.” Efterlysningen fick ett enormt gensvar.

Pernilla hade kommit till en punkt då hon kände att hon helt enkelt behövde få svar på frågor kring vad som egentligen hände. Vilka var först på plats? Och vad hände med barnen efter olyckan?

Vi var alla traumatiserade men fick allt annat än trygghet och kärlek

Sedan hennes två egna barn börjat ställa frågor kring hennes barndom kände Pernilla en skyldighet gentemot dem att söka svaren. Efter inlägget på Facebook har kommentarer och hälsningar strömmat in.

– Det är helt enormt hur många som hört av sig och har saker att berätta från olyckskvällen, men även från tiden efter. Bland annat berättar Pernilla om Mona-Lisa, en kvinna som kände familjen, som var först på plats.

Alf och Solvej Gustafssons bröllopsfoto.
Alf och Solvej Gustafsson omkom den 14 november 1976. Foto: Privat

– Mona-Lisa var visst barnflicka åt oss ibland, men även en god vän till familjen. Hon blev såklart förkrossad när hon kom fram och såg oss alla intryckta i bilen. Pappa hade fått vindrutan instucken rakt in i pannan. Han hade harklat till när hon kom fram och somnade sedan in ganska direkt. Mamma levde när Mona-Lisa kom fram men dog inte långt efteråt även hon. Fjädrarna från sätet hade gått in i ryggen på henne och räddningsarbetarna hade haft svårt att få ut henne då hon var så fastklämd, säger Pernilla.

En stor chock

Pernilla har fått berättat för sig hur hon och hennes två bröder satt i baksätet och skrek. Bröderna kunde med hjälp gå ut själva, men Pernilla fick de bära ut. Hon hade brutit benet. Barnen sattes i dikeskanten intill olycksplatsen.

Mona-Lisa har också berättat hur hon mindes stanken och värmen som rök från den döda älgen intill. Det var också hon som sedan följde med barnen till Eksjö sjukhus där de möttes av personal på intensivvårdsavdelningen.

– Jag har även fått tag på Anette, ett vårdbiträde som arbetade på avdelningen vi flyttades till morgonen därpå. Hon berättar att jag låg i sängen med gips och sträckanordning för mitt ben. Enligt Anette var jag en glad flicka, men ibland kom vemodet över mig. Då höll jag ut mina armar och ville att sköterskorna skulle komma och krama mig. Jag frågar mig själv om jag då förstod varför inte mamma och pappa var där och höll om mig?

Det jag saknat mest är mina föräldrars gränslösa kärlek

Pernillas äldre syster kom till sina syskon på sjukhuset morgonen därpå och man höll alla barnen ifrån tv och radio fram till dess. Därefter dök anhöriga upp, så även mor- och farföräldrar. Och man berättade för barnen att deras föräldrar inte längre var vid liv. För Pernillas syster blev chocken extra stor.

– Vi andra hade ju varit en del av traumat, men hon kom ovetandes från ingenstans, förklarar Pernilla och berättar vidare hur hon försökt få tag på olika dokumentationspapper om hur man resonerade kring vad som skulle hända med barnen.

Över 40 år efter olyckan gjorde Pernilla en efterlysning på sociala medier. Varför placerades inte syskonen i samma familj? Foto: Frida Funemyr

Man var överens om att man inte skulle försöka dela på syskonen, bland annat hade Pernillas farföräldrar visat intresse för att ta sig an alla fyra barnen. Pernilla har inte ännu fått svar på varför det aldrig blev så.

– Jag har hört att man resonerade om man skulle dela på oss eller om vi skulle hållas ihop. Men till en början hamnade äldsta brorsan hos våra grannar medan jag, storasyster och lillebror bodde hos ett par som hyrde ett hus av våra föräldrar. Det finns bara knapphändiga anteckningar, men jag har förstått att vi bodde där under cirka ett år.

Annons

Stor utsatthet

Paret som de bodde hos beskriver Pernilla som stränga och hennes storasyster tog på sig rollen som en omhändertagande ”mamma” till sina småsyskon. Men en dag när systern kom hem från en utekväll med sina kompisar var plötsligt Pernilla och lillebror borta. Paret hade sagt ”vi orkade inte med dem längre”. Det tog sedan lång tid innan deras storasyster fick veta var hennes småsyskon befann sig och hon mådde väldigt dåligt. Som 15-åring flyttade hon till en egen lägenhet i Sävsjö.

Aftonbladets förstasida med Pernilla Nordén och hennes syskon.
Två månader efter olyckan skrev Aftonbladet att ”syskonen funnit ro hos trygga fosterföräldrar … den första svåra tiden är över”. Det kunde inte vara mer fel… Foto: Privat

Pernilla och hennes lillebror hamnade på ett behandlingshem och där befann sig även deras äldre bror ett tag. Men när Pernilla var runt 7 år blev hon och lillebror adopterade av ett par som inte kunde få biologiska barn. Som om inte barnen redan var nog traumatiserade hamnade de nu i ännu en utsatthet.

Annons

– De var inga snälla människor. Utåt sett var allt perfekt, men på hemmaplan var livet allt annat än det. Jag fick stryk och kvinnan psykade mig dagligen. Jag minns speciellt en sådan där mattpiska i rotting som hon slog mig med. Hon var lång, kraftig och stor och inte sällan drog hon mig i håret. När jag kissade på mig av rädsla under misshandeln bad hon mig att städa upp efter mig.

Pernilla påverkades på olika sätt och under gymnasiet blev hon sjukskriven på grund av ”stress”. I efterhand har en vän till familjen sagt att ”du ska veta att vi alla visste om hur ni hade det”.

Hennes fostermor dog 1998, fosterfadern lever fortfarande men är svårt sjuk.

Jag minns speciellt mattpiskan i rotting som hon slog mig med

Pernilla rymde hemifrån strax innan hon fyllde 18, och som 19-åring träffade hon en 12 år äldre man. I efterhand kan hon se att det hon fann i denna man var den fadersgestalt som hon saknat, en trygghet i sitt liv. Relationen höll inte många år, men de hann få sonen Jesper tillsammans och för första gången upplevde Pernilla äkta, gränslös kärlek.

– Jag förstod där och då att det är ju så här det ska kännas. Det var en fantastisk känsla! Jesper och jag stod länge på egna ben och 2000 träffade jag pappan till min dotter Melina.

Pernilla beskriver en fin relation där det fanns kärlek vid första ögonkastet. Men även om de fortfarande är bästa vänner gick de skilda vägar efter sju år.

Solvej och Alf Gustafssons grav.
Vid ett besök till föräldrarnas grav började Pernillas barn ställa frågor om hennes barndom som hon inte hade svar på. Foto: Frida Funemyr

Sedan två år tillbaka bor Pernilla i en lägenhet i Varberg. Hon har en god relation till båda sina barn.

Annons

– Jesper är utflugen. Han är världens goaste, en lösningsfokuserad kille som är väldigt lik mig. Och jag har nu hört att både jag och Jesper är väldigt lika min pappa, som visst var en spjuver – stollig och skojfrisk. Melina är i dag 16 år, en kärleksfull, otroligt ambitiös och duktig tjej som bor växelvis hos mig och sin pappa.

Man får inte behandla barn på det här sättet

Obesvarade frågor

Det var egentligen i samband med att Pernilla fick ett samtal kring hur man skulle göra med hennes biologiska föräldrars grav som hennes historia kom ikapp.

– Jag har alltid känt att det är ett stort hål inom mig, en enorm rotlöshet. Jag minns att jag kunde känna avundsjuka på mina kompisar som hade fungerande familjer. Men jag har under många år lagt allt åt sidan och är en person som i stället engagerar mig och vill hjälpa andra i min omgivning. Men när jag och barnen satt i bilen på väg till mina föräldrars grav förstod jag att allt var långt ifrån bearbetat. Mina barn hade frågor som jag inte hade svar på. Vilka är våra släktingar? Är jag lik någon? Vem larmade? Vem var först på olycksplatsen? Detta blev upprinnelsen till mitt sökande. Och jag har förstått nu i efterhand att det inte bara är jag som haft frågor kring vad som hände oss. Det var så många människor, allt ifrån räddningsarbetare till vårdpersonal, som också gått genom livet och burit på frågor kring oss barn som blev föräldralösa den där kvällen.

Annons

Har gått vidare

Det Pernilla saknat mest efter sina biologiska föräldrar Alf och Solvej Gustafssons död är kärlek.

– Att bara få sitta i mammas eller pappas knä och känna genuin kärlek. Vi har fått höra från vår omgivning att vi ställt till med besvär och att vi kostat våra adoptivföräldrar pengar. Jag har saknat att känna den där gränslösa kärleken.

Trots allt har Pernilla stått stadigt på jorden och blivit en stark karriärkvinna med livsglädje.

– Det fanns många människor runt omkring oss som inte var snälla, men det fanns också de som var det. Jag tänker också att vill man vara lycklig måste man själv göra vad man kan för att bli det. Jag har alltid känt att ansvaret ligger i mina egna händer.

Närbild av Pernilla Nordén.
Pernilla har klarat sig bra trots den svåra uppväxten och är glad att hon nu börjat nysta i sitt förflutna. Foto: Frida Funemyr

Att Pernilla nu fått kontakt med personer som var delaktiga har inte rivit upp gamla sår, utan snarare gett henne en känsla av trygghet.

– Jag blir plötsligt någon, som en plats på en karta. Men ju fler svar desto fler frågor kommer upp. Varför vi syskon egentligen blev särade på och hur vissa människor kan få ansvaret att adoptera barn är frågor jag verkligen önskar få svar på. Min äldre bror fick bo på väldigt många olika fosterhem under ett par år. Vi var alla traumatiserade och hade förlorat våra föräldrar, men fick allt annat än trygghet och kärlek. Min äldre bror har som vuxen fått ersättning från staten för hur han blev behandlad. Så här i efterhand tycker jag det vi utsattes för var fruktansvärt. Man får inte behandla barn på det här sättet.

Pernilla har gått vidare och drömmer nu om framtiden.

– Jag skulle vilja hitta ett lantställe där jag kan renovera, måla, klinka och pyssla som jag vill. Men jag längtar också efter att träffa en man som är trygg i sig själv. Jag vill inte ha någon att ta hand om. Jag är inte otrygg i mig själv, snarare stark och driven, men jag vill inte leva ensam.

Hon har dessutom en blogg där hon skriver om livet och allt som hänt den senaste tiden.

– Dels skriver jag för min egen skull, en slags bearbetning. Men det är också ett sätt för mig att svara på alla kommentarer och frågor som jag fick efter mitt inlägg på Facebook.

Vem är Pernilla Nordén?

Ålder: 47 år.

Familj: Barnen Jesper och Melina.

Yrke: Redovisningskonsult.

Bor: Varberg.

Av Frida Funemyr

Läs också:

Mer inspirerande innehåll från allas.se:

Dela på:

Annons

Laddar