Monika: Min man blev svartsjuk på min nya hobby

3 faktorer som är grunden till nästan alla äktenskapsbråk

Det hade varit några tuffa månader. Vår vuxna dotter Matilda hade fått bröstcancer, och operationer och cellgifter hade tagit hårt på henne. Min man Olle och jag hade lagt mycket energi på att stötta Matilda och passa våra barnbarn så att hon och hennes sambo Petter kunde få lite egentid.

Både Olle och jag är pensionärer och hade gott om tid så det fattades bara annat. Lyckligtvis såg vi nu ljuset i tunneln då den senaste undersökningen hade varit positiv.

Plötsligt märkte jag att jag verkligen behövde en paus. Både mitt huvud och min kropp kändes som ett urladdat batteri och när jag såg mig själv i spegeln blev jag helt förskräckt. Då och då satt jag i min fåtölj och filosoferade över vad som skulle kunna få mig att må bra, och när jag råkade läsa en artikel om en vandrarklubb i grannstaden visste jag direkt – det var det jag skulle göra.

I min ungdom var jag mycket aktiv och höll på med både gymnastik och simning, men sedan fylldes dagarna med arbete och barn. Jag kunde inte komma ihåg när jag senast hade använt min kropp på riktigt. Jag ringde till klubbens ordförande som genast bjöd in mig till deras nästa vandringstur. Det var bara en liten tur i en närliggande skog så det skulle jag säkert klara av, även om jag inte var vältränad försäkrade han.

All oro försvann när jag började vandra

Och det gjorde jag. Det var en fin dag och solen sken och de andra – mest män och kvinnor i min egen ålder – hälsade mig varmt välkommen. När vi inte pratade gick vi tysta och njöt av naturens ljud och dofter. En flock rådjur sprang förbi på stigen framför oss och en nötskrika skrattade inne bland buskarna. Jag varvade ner och det kändes som att det blev helt tyst i mitt huvud. All oro för Matilda och hennes familj försvann för en stund.

Från den dagen gick jag troget på alla vandringsturerna. Ibland var det bara korta vandringar men andra gånger var det längre expeditioner till en naturskön plats eller längs en vacker vandringsled. Det var jobbigt och jag svettades och fick ont i benen, men samtidigt var det så skönt.

Människorna i klubben var öppna och trevliga, och det var helt okej om man ville prata eller bara gå tyst i sina egna tankar. Egentligen hade jag ju sökt mig till vandrarklubben för att få en hälsosam fritidsaktivitet, men till min stora glädje kom jag in i en härlig gemenskap.

Sa till min man att han behövde gå ner i vikt

När jag kom hem från vandringsturerna kände jag mig upplyft och berättade entusiastiskt för Olle om dagens upplevelser och intryck. Han är precis som jag mycket naturintresserad och jag var säker på att han skulle dela min entusiasm. Jag föreslog också att vi skulle åka på en vandringsresa i Italien.

Men efterhand gick det upp för mig att Olle inte var så förtjust i min nya hobby. Han frågade om jag verkligen måste vara med. Hur skulle det bli med kvällsmaten? Och vi hade ju pratat om att göra om trädgården. Jag insåg att Olle tyckte att jag hade lämnat honom i sticket när jag var ute och vandrade flera gånger i veckan och lät honom sitta ensam. Det stämde ju att vi alltid brukade göra allt tillsammans, och visst hade vi pratat om att göra i ordning trädgården.

Först försökte jag övertala honom att följa med. Det skulle vara den perfekta lösningen på problemet och då skulle han också komma i form.

– Du skulle behöva gå ner lite i vikt, kunde jag inte låta bli att påpeka.

Men den kommentaren föll inte i god jord och på det hela taget var Olle helt ointresserad av vandring. Det gav honom ingenting, sa han. Inte ens naturupplevelsen kunde jag locka med, den fick han hemma i trädgården bland blommor, fåglar och fjärilar. Det kunde väl stämma, men jag blev ändå besviken. När jag äntligen hade hittat något jag tyckte om så skulle det skapa problem.

Lämnade återbud på grund av min man

Veckorna gick och stämningen blev bara sämre. Vi pratade inte mer om det och inte heller om min dröm om en vandringsresa. Men jag märkte ju hur frustrerad Olle blev när jag tog fram vandringsskor och träningsbyxor och mot min vilja fick jag dåligt samvete. Jag ville ju inte vara en egoist som bara körde mitt eget race.

En av mina kusiner hade lämnat sin man efter hon engagerat sig politiskt och blivit så gripen att hon ägnade dygnets alla timmar åt lokalpolitik. Så ville jag inte att det skulle sluta, hem och familj hade alltid betytt mycket för mig.

Nu satt min man ensam och fick värma en färdigrätt till middag, medan jag var ute och vandrade. Kanske var jag självisk? Jag grubblade över vad folk tänkte och tyckte. Grannarna. Matilda och barnbarnen.

Plötsligt började jag tvivla och lämnade återbud till nästa vandringstur. Jag saknade det för nu hade jag ju vant mig vid att komma ut och röra på mig i friska luften. Det var inte samma sak att rensa ogräs hemma i trädgården.

Min dotter sa några kloka ord

I stället började jag besöka min dotter flera gånger i veckan. Både för att ha något att göra och för att döva mitt dåliga samvete. Matilda hade precis avslutat strålningsbehandlingen och började må bättre, även om hon var trött. Efter jag hade gått med i vandrarklubben hade jag inte besökt henne så ofta.

– Ska jag städa i köket? Och i badrummet? frågade jag en förmiddag när jag kom på besök.

Det var tyst i huset eftersom barnen var i skolan och Petter på jobbet. Det var svårt att se min dotter som i vanliga fall var så stark och självständig nu var en skugga av sig själv. Som de flesta mödrar skulle jag gladeligen tagit hennes sjukdom om jag bara hade kunnat.

I stället fick jag försöka använda min rastlöshet till något vettigt. Jag hade ju hjälpt till med hushållet tidigare så jag förväntade mig att Matilda skulle tacka ja till mitt erbjudande, men till min överraskning sa hon nej.

– Mamma, varför är du här egentligen? frågade hon och tittade granskande på mig. Varför är du inte ute och vandrar? Du tyckte ju att det var så roligt.

Jag var inte beredd på det hon sa och försökte först prata bort det, men Matilda lyckades lirka ur mig vad det hela handlade om:

– Din pappa tycker inte om det.

Så snart jag hade sagt det kändes det som att jag förrådde Olle. Det var ju inte hans fel att vi plötsligt ville olika saker efter många års enighet. Min dotter hade inte haft någon energi de senaste månaderna, men nu tände hon till och himlade med ögonen.

– Mamma, du måste faktiskt lära dig att prioritera dig själv.

Jag försökte slå bort det, men Matilda fortsatte att läxa upp mig. Hon mende att jag måste göra upp med mitt behov att vara alla till lags.

Försökte med en kompromiss

Medan hon pratade gick det upp för mig att hon inte alls kände sig försummad. Hon var tacksam för allt jag och hennes pappa hade gjort och nu tyckte hon att vi skulle göra sådant vi själva ville. Och om det innebar att jag fick gå ensam på vandringsturerna, så fick det väl vara så.

– Pappa är bara för gammaldags, avslutade hon.

Till min förvåning fick jag tårar i ögonen. Min starka, kloka dotter. Hon hade ju rätt. Visst skulle Olle klara av att då och då laga mat till sig själv. Dessutom hade vandringarna gett mig en inre ro och en fysisk energi som jag inte känt på länge.

När jag kom hem den dagen lagade jag Olles favoriträtt och över en trevlig middag berättade jag lugnt och sansat att jag hade tänkt börja med vandringarna igen och att Matilda stöttade mig. Jag behövde helt enkelt det som ett andningshål, som ett sätt att fylla på med energi. Och att åka på vandringssemester i Italien var jag fortfarande inställd på.

Olle tog det sådär. Men medan veckorna gick accepterade han långsamt min nya passion. Han började dricka kaffe med grannarna och fick tiden att gå. Vår sommarsemester blev en kompromiss – jag gick vandringsturen i Italien som jag drömt om med tre andra från vandrarklubben och sedan flög Olle till slutmålet och mötte mig där. Vi njöt tillsammans av det vackra italienska landskapet, god mat och gott vin.

Det gjorde att vi båda blev nöjda, men jag får erkänna att jag inte helt har gett upp att locka med min man ut och vandra.