Jag inser plötsligt att det är tre år sedan Lasse gick bort. Ändå är min känsla fortfarande att han snart kommer hem. Han har bara gått ut en stund och är snart tillbaka i sin fåtölj.
Karin blev änka vid 33 år - förlorade sin man i cancer
Det hela började i juni för tre år sedan med att röntgen visade att min man Lasse hade drabbats av metastaser i ryggen. Dessa kunde komma från den prostatacancer han hade några år tidigare, men vården var inte säker.
Vi trodde att allt skulle lösa sig lika smidigt som det gjorde förra omgången då allting bara rullade på. Då var det snabba besked följda av behandlingar.
Men den här gången tillkom komplikationer, vilket gjorde att flera olika vårdavdelningar blev inblandade utan att någon var ansvarig.
Onkologavdelningarna på vårt lokala sjukhus och det närmsta stora sjukhuset nio mil bort hade olika åsikter, vilket gjorde att den nödvändiga biopsin blev försenad. Vi fann också att vi var tvungna att själva sköta de flesta vårdkontakterna, men fick aldrig några direkta svar.
Ännu glad och skojfrisk
I augusti upptäcktes att Lasses ena njure fungerade dåligt så han fick en kateter insatt i sidan. I samband med det svullnade benen och vi fick kämpa länge innan något sjukhus tog emot Lasse för det. Vi fick inga svar på vad det berodde på, men hemsjukvård sattes in för omläggning i alla fall.
Fortfarande visste de inte var själva cancern satt och biopsin försenades ännu mer av en infektion. Vid ett besök på vårdcentralen i mitten av september konstaterades det att Lasses värden var alldeles på tok, så det beslutades att han skulle bli skickad med ambulans till det stora sjukhuset.
Jag kommer ihåg att han ännu var glad och skojfrisk då, ingen av oss var ännu direkt orolig för vad som skulle kunna hända. Vår tanke var att på sjukhuset kommer han att få den vård och tillsyn som krävs så att vi kommer vidare. Så att han får behandling, blir frisk och kommer hem.
Tappade gnistan
Men tiden gick och inget hände. Några gånger var han bokad för operation eller röntgen, bara för att i sista minuten bli avbokad. Lasse kände sig överkörd, började tappa gnistan och blev förvirrad. Jag kommer ihåg hur fundersam jag blev när min tekniknörd till make plötsligt inte klarade av att hantera sin mobiltelefon.
En gång när jag hälsade på vaknade han till där han sov, hans ögon lyste upp av kärlek när han såg mig innan han somnade om.
När sedan den länge väntade biopsin äntligen blev gjord såg jag fram emot att de nu äntligen skulle kunna ge Lasse rätt vård. I väntan på svar fick han komma till ett vård- och omsorgsboende närmare oss, vilket underlättade för oss att träffas.
Han skulle inte bli frisk
Vid mitt första besök där frågade personalen mig varför Lasse inte var inskriven som palliativ, de ansåg alltså att han var så pass dålig. Jag förstod ingenting, särskilt som Lasse den där första dagen var pigg och glad, och nöjd över att få komma bort från sjukhuset.
Fortfarande trodde jag att det här skulle lösa sig, att Lasse skulle komma hem och att han kommande sommar skulle kunna köra sin älskade motorcykel.
Men efter ett par dagar var det bara att inse att han inte skulle bli frisk. Sakteliga tappade han kontakten med världen, bara ett fåtal gånger fick jag se hans ögon lysa upp igen när han såg mig.
I mitten av oktober fick jag äntligen ett samtal från en läkare på stora sjukhusets onkologavdelning som talade om att biopsisvaret sa att cancern ändå kom från prostatan, något de inte velat tro tidigare och därför inte satt in någon behandling.
Dagen efter, en vacker fredag eftermiddag i oktober, tog Lasse sitt sista andetag. Begravningen hölls i samma kyrka som vi gifte oss i, med en underbar präst.
Hopplöst, tomt och ensamt
Året som följde försvann för mig i en massa arbete. Papper till advokaten skulle letas fram, uppsägning av diverse abonnemang skulle göras och det med varierande framgång. Jag sorterade och donerade kläder och saker, och däremellan skulle jag leva och överleva.
Detta är inget som går att förbereda sig på. Jag tänker på dem som verkligen faller i bitar, hur klarar de av det? Nu är jag inte funtad så utan ångade på, blundade för sorgen och bet ihop.
Lasses fåtölj står där tom, endast draperad med den quilt jag sytt av hans älskade t-shirts med olika texter och motiv. Själv är jag som ett rö som fastnat i dyn, livet rinner vidare omkring mig som en flod medan jag inte tycker att jag kommer någon vart.
Jag försöker vila i tilltron att jag en dag kommer loss, på något vis kommer jag vidare. Det vet jag även om det ibland känns hopplöst, tomt och ensamt. Jag vet också att jag är stark och klarar av det ensamma livet, men trist är det.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.Vill du berätta din?
