Sofia: Oron för dottern ville inte släppa
Jag var 27 år när jag och min man Thomas blev föräldrar till Emma. Hon föddes två månader för tidigt med akut kejsarsnitt på grund av havandeskapsförgiftning.
Förlossningen gick efter omständigheterna bra och den följande tiden låg vi inlagda med vår lilla dotter, som utvecklades som hon skulle. Det var jobbigt, och självklart hade jag haft andra förväntningar inför förlossningen, men samtidigt fann jag en trygghet i att läkarna bara var några steg bort. När vi kom hem från sjukhuset var det bara vi tre, och först var jag glad och lättad. Thomas hade varit ett stort stöd och jag hade lutat mig mot honom när det hade varit svårt. Vi hade tröstat och lugnat varandra. Några veckor senare ändrades det. Jag var mer orolig än Thomas och fruktade hela tiden att något skulle gå fel. På natten vakade jag vid Emmas vagga och sov knappt en blund. Jag var rädd för allt – plötsligt spädbarnsdöd, hjärnhinneinflammation, cancer – medan Thomas bara ryckte på axlarna. Han tyckte att jag var för kinkig samtidigt som jag anklagade honom för att vara oansvarig. Det tärde nästan sönder vårt äktenskap.
Jag nämnde det i min mammagrupp och kunde höra att de flesta hade samma bekymmer som jag. Men när de bara såg tiden an och lyssnade på andras erfarenheter, ringde jag hela tiden 1177 och gick till min allmänläkare.
Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Den här oron har varat under hela min mammaledighet, och jag kan inte räkna alla nätterna jag legat vaken – inte på grund av Emma, som sovit gott – utan på grund av min vånda. När Emma var ett år började hon i förskolan. Jag hade sett fram emot det, eftersom jag saknade mitt jobb som butiksbiträde. Samtidigt var jag såklart orolig över tanken på att lämna min dotter till främlingar. Emma kom till en bra avdelning med en rar pedagog, Kerstin, som tog väl hand om henne. Kerstin hade varit pedagog i 30 år, och jag litade på hennes professionalism, men kunde ändå inte slappna av när jag stod i butiken. Det var som om rädslan jag hade för att förlora henne när hon togs ur min mage alldeles för tidigt aldrig hade släppt taget om mig.
Bröt ihop
En dag när jag skulle hämta Emma blev det helt fel. Jag hade henne på armen när hon började hosta våldsamt. Ingen av pedagogerna reagerade, för det var egentligen inget konstigt, men jag fick panik och ropade på hjälp. I samma ögonblick som Emma slutade hosta bröt jag ihop. Jag var så rädd för att förlora henne.
Kerstin tog min hand och stunden efter satt vi i personalrummet. Vi pratade om min ångest, och det var första gången jag berättade om förlossningen. Det var bra att prata om det och jag kände att Kerstin förstod mig. Hon dömde mig inte, och hon förringade inte heller mina upplevelser.
Kerstin påminde mig om att tankar bara är tankar och inte ett uttryck för att något faktiskt är fel. Bara för att jag var rädd för att Emma skulle bli skadad var det inte sannolikt att hon skulle bli det.
– Allt tyder på att din dotter trivs här och känner sig trygg, sa Kerstin och jag fick hålla med henne.
Samtalet blev en vändpunkt för mig eftersom jag kände mig hörd. Det lugnade mig att Kerstin hade så stora erfarenheter och delade dem med mig. Hon bemötte mina känslor med fakta, och det fick mig att tänka mer realistiskt. Nu lyckades jag slippa den värsta oron. Även om jag fortfarande kan vara nervös, har jag mycket lättare för att släppa taget och bara njuta av min dotter.
/Sofia