Läsarberättelse: Jag hatade att vara sladdbarn

Eng söt kvinna med blonderat lite rufsigt hår och svart nagellack sitter på uteservering med en drink.

Foto: Shutterstock/TT (Bilden är arrangerad)

Med mamma, pappa och två storasystrar kändes det som om jag hade fyra föräldrar. Jag var tvungen att göra uppror och visa att jag klarade mig själv. Sedan satt det långt inne att be om hjälp.

Mina systrar, Marianne och Miriam, var 9 och 10 år när jag kom till världen. En gång i veckan var det de som hämtade mig på dagis, och de hjälpte gärna till att mata och byta på mig. Miriam hade gått ut grundskolan och började gymnasiet när jag började i förskoleklass, men jag fick ett år tillsammans med Marianne i samma skola.

I början kändes det fint att se ett välbekant ansikte på rasterna, men det blev snart irriterande, för jag märkte att hon höll ett öga på mig. Det var som om mina systrar fortfarande såg mig som den bebis de hade bytt blöjor på, medan jag själv tyckte att jag blivit en stor flicka.

Jag lade också märke till att min mamma var rynkigare än mina klasskamraters mammor och min pappa var den ende som hade grått skägg. Ibland kallade de mig för ”lillstumpan” utan att tänka på det, och då skämdes jag när jag hade kompisar med mig hem.

Så höll det på genom hela min skoltid, och det kändes som om jag hade fyra föräldrar. Mamma, pappa, Miriam och Marianne ställde samma frågor när jag skulle ut, och jag upptäckte att de sedan utväxlade information. Det gjorde mig trotsig att tänka på dem som en sammanhållen enhet mot mig, och det fick mig att börja ljuga om var jag höll hus.

På gymnasiet kom jag att hänga mycket med Lisette, och jag blev tillsammans med hennes storebror Martin, som var något av en strulpelle. Han hade precis fyllt 22 när vi blev ihop, och det faktum att min familj hade problem med att han var fem år äldre än jag gjorde mig bara ännu mer attraherad av honom. Som regel sov jag hos honom i hans lägenhet på helgerna, och även i veckorna ifall det blev en spontan fest en vardagskväll.

Skolkade och flyttade in hos killen

Mina betyg blev lidande av att jag ofta skolkade under morgonlektionerna samtidigt som jag lade ner minsta möjliga tid på mina läxor och inlämningsuppgifter.

Läsarberättelse: Jag kände mig som familjens svarta får

Jag hade känt Martin i sex månader när han frågade om jag ville flytta in hos honom, och mina föräldrar såg mycket bekymrade ut medan jag packade. Marianne och Miriam hade flyttat hemifrån för länge sedan och Marianne hade hunnit både gifta sig och bli mamma. Skillnaden var att hon hade hunnit skaffa sig en utbildning och fast jobb först. Medan det var ovisst om jag ens skulle klara studenten med godkända betyg.

Men det gjorde jag, nätt och jämnt, efter att ha sett till att bruka lite mer allvar på slutet och få ner min frånvaro. För jag ville ju visa att jag kunde stå på egna ben.

Se också: 6 saker föräldrar gör som tonårsbarnen hatar

1:06

Efter reklamen: 6 saker föräldrar gör – som tonårsbarnen hatar

(1:06)

Mina föräldrar och systrar mötte upp för att gratulera på studentdagen och Marianne hade sin yngsta dotter med i barnvagnen.

– Äter du ordentligt? frågade hon bekymrat och fortsatte:

– Du ser lite mager ut och du skulle behöva klippa dig. Ska jag beställa en tid åt dig hos min väninna?

Hällde ut studentchampagnen

Miriam hade ett förslag om vilken frisyr som skulle klä mig och mamma erbjöd sig att ta med mig ut och köpa nya skor. Även om jag nu var 19 så behandlade de mig som ett barn och pratade över huvudet på mig, vilket gjorde mig vansinnig.

Jag vände upp och ner på champagneglaset som min far hällt upp till mig, och hävde ur mig en hel massa innan jag drog därifrån, utan att säga hejdå.

Jag ville absolut inte höra av mig och erkänna att jag stod utan tak över huvudet

Några veckor senare tog det slut mellan Martin och mig. Jag hade inte pratat med min familj sedan episoden utanför skolan, och jag ville absolut inte höra av mig och erkänna att jag stod utan tak över huvudet. Istället bodde jag omväxlande hos olika väninnor, och först när jag träffade Alex fick jag en fast punkt. Innerst inne visste jag att han inte var något för mig, men han hade en liten trea och jag var trött på att sova på andras soffor och känna att jag var till besvär.

Jag hade bott hos Alex i tre månader när jag fick jobb i en klädbutik, och det dröjde inte länge innan jag blev förälskad igen. Joachim arbetade i smörgåsbaren som låg snett mittemot klädbutiken, och jag hämtade gärna mat där hela tiden bara för att få se honom.

Flyttade in hos en tredje kille

En dag frågade han äntligen om vi inte kunde ses efter jobbet och jag hade fjärilar i magen. Jag kunde både höra och se att han hade ordning på sitt liv och han berättade glatt att han snart skulle läsa vidare.

Fem veckor senare gjorde jag slut med Alex och bodde sedan hos en väninna i ett par dagar innan jag flyttade in hos Joachim. Jag befarade att det kunde förstöra mellan oss då vi inte känt varandra länge. Men vi var störtförälskade och jag njöt av att vara tillsammans med honom dygnet runt. Mina föräldrar visste att jag flyttat ihop med en ny, men jag svarade sällan när de ringde.

Jag blev närmast panikslagen, och på vägen hem köpte jag ett graviditetstest

Så en dag kände jag ett plötsligt obehag när jag satte mig på huk för att leta fram ett par byxor till en kund. Det fick mig att börja fundera på när jag senast haft mens. Normalt sett brukade den vara väldigt regelbunden, och när jag nu räknade efter kom jag på att den var hela åtta dagar försenad.

Jag blev närmast panikslagen, och på vägen hem köpte jag ett graviditetstest för att sedan genast slinka in på toaletten. I samma ögonblick som de två blå strecken uppenbarade sig hörde jag Joachim i hallen. Instinktivt kastade jag testet i sophinken och låtsades som ingenting.

Kunde inte hålla tillbaka tårarna

Jag kände ett omedelbart behov av att ringa Marianne, och så fort Joachim försvunnit för att träffa sina studiekamrater tryckte jag fram hennes nummer. Det var nästan ett år sedan jag pratat med henne och jag kunde inte vara säker på att hon ville hjälpa mig. I samma ögonblick som jag hörde hennes röst kände jag tårarna tränga fram.

Läsarberättelse: Jag var avundsjuk på min syster

– Maja? Är det något som är fel? frågade hon.

Jag ville gärna låta samlad och kontrollerad men orden bara forsade ur mig när jag berättade om det positiva testet.

– Lilla syster …, ungarna är iväg på fotboll och jag kan hämta dig var som helst, sa Marianne.

Jag föreslog att vi skulle ses på p-platsen bakom biblioteket och när jag anlände stod hennes röda bil redan där. Marianne gav mig en stor kram och jag tog emot en bit choklad som hon räckte fram. Jag förväntade mig att hon skulle hålla en liten föreläsning om preventivmedel, men hon nämnde inte något sådant. För övrigt hade jag faktiskt tagit mina p-piller så som jag skulle.

– Det är din kropp och det är du som bestämmer, men jag tycker ändå att du ska prata med Joachim först, sa hon och tillade:

– Du är inte mycket yngre än jag var när jag blev mamma första gången.

Vi tog tre dagars betänketid

När Marianne släppte av mig utanför vår port kände jag mig lättad, och jag lovade att jag skulle skriva till henne så fort jag pratat med Joachim.

Det var svårt att få det sagt, men han tog det bra, och vi kom fram till att vi skulle ge oss själva tre dagar att känna efter. Jag använde min betänketid till att prata med mina systrar, och jag bestämde mig för att jag ville behålla barnet. Så hade jag känt redan från början, men det var Mariannes och Miriams försäkringar om att jag inte skulle stå ensam som fick mig att tro på att det var möjligt.

Det visade sig att Joachim ville detsamma. Så nu såg vi alltså fram emot att bli föräldrar trots att vi vid det här laget bara varit tillsammans i fyra månader.

Under tiden som följde hade jag kontakt med mina systrar flera gånger i veckan och jag bad Marianne att berätta för mina föräldrar om graviditeten. Hon återkom med beskedet att jag och Joachim var hembjudna till dem på middag redan samma helg.

Nervös inför mötet med mina föräldrar

Jag var rejält nervös när vi stod utanför och jag befarade att det skulle bli dålig stämning. Men mamma bara slängde upp dörren och drog mig intill sig i en lång kram, medan pappa stod bakom henne och försökte få komma till han också. Sedan gratulerade de både mig och Joachim och det var som om de och jag fick en helt ny start. Mamma hade lagat god mat och vi pratade med varandra som vuxna människor medan vi åt.

Så slutade jag vara familjens svarta får – i mina egna ögon

Alba kom till världen när jag gått tio dagar över tiden. Jag hade tusen frågor när hon var nyfödd, men jag kunde ringa mina systrar när som helst, och både de och mina föräldrar har närmast stått i kö för att få några timmars egentid med Alba som nu snart ska fylla ett. De är ett stort stöd och jag har upptäckt att det inte är så dumt att vara sladdbarn trots allt.

När jag tänker tillbaka känner jag ändå att det var nödvändigt att göra uppror och visa att jag kunde klara mig själv, för mina föräldrar och systrar var verkligen överbeskyddande. Åren utan nära kontakt var nyttiga för både dem och mig och vi har alla har lärt oss av dem. Jag fick utrymme att göra mina egna misstag, och de har blivit bättre på att hålla inne med sina åsikter tills jag själv ber dem om råd.

/Maja