Sofia tog revansch på den felaktiga diagnosen: "Det förändrade mitt liv"

Sofia fick en felaktig diagnos som barn.

Sofia fick diagnosen utvecklingsstörd när hon var barn, men det visade sig vara fel och nu har hon fått upprättelse.

Foto: Susanne Stamming

Sex år gammal fick Sofia diagnosen lindrig utvecklingsstörning. Hon fick gå i särskola och blev mobbad. Senare utvecklade hon ätstörningar och ville ta sitt liv. Men diagnosen var fel...

Sofia Strömdahl har haft en uppförsbacke i livet som hon lyckats bemästra på ett imponerande sätt. Hon växte upp i lilla Nossebro i Västergötland och ansågs vara sen i utvecklingen med det mesta som att gå och prata och med sociala kontakter med andra barn. Hon var tillbakadragen och när hon var sex år gammal blev det en psykologisk utredning som skulle ge henne en stämpel för många år framåt.

– Det var lärare som tyckte att jag var svår att nå fram till. Jag var liksom i min egen bubbla och var lite efter i alla ämnen utom idrott, där jag var ganska bra, framförallt friidrott, berättar Sofia.

Snart kommer hon på att hon även gillade musik och att sjunga även om hon var blyg.

– Jag skrev mycket också, säger hon.

Kanske lever hon till viss del fortfarande kvar i den diagnos som stämplades på henne, för hon kommer på fler och fler områden som hon faktiskt var ganska duktig på under uppväxten.

– Diagnosen jag fick som barn var lindrig utvecklingsstörning och jag flyttades direkt till en klass med särskolenivå i undervisningen.

Sofia blev mobbad och kallades hemska saker

Sofia fick gå med andra elever som oftast hade helt andra och mycket svårare problem. Det fanns ingen direkt individuell tillpassning och Sofia fick inte längre några utmaningar i skolarbetet. Allt hölls på en så enkel nivå som möjligt.

– Det var för lätt, men jag orkade inte riktigt bry mig. Sedan när man gått i särskoleklass så står man ut från alla andra och jag blev efter en tid mobbad. Det var riktigt tufft. De gav sig på mig på skolgården, sparkade på mig, tryckte ner mitt huvud i toaletten och kallade mig för hemska saker, säger Sofia.

Det här är Sofia

Namn: Sofia Strömdahl

Ålder: 27 år.

Bor: I Halmstad.

Familj: Sambo Christian, dotter (föds i maj).

Gör just nu: Jobbar som resursperson, städar, hjälper till i köket och håller läsgrupper för personer med funktionsvariationer. Snart föräldraledig och sedan är målet studier på heltid.

Hon berättade aldrig om mobbningen för sina föräldrar och i skolan viftades det hon sa bort med förklaringen att de bara retades lite. Hon fick inget stöd någonstans.

– Det var inte förrän i gymnasiet som lärarna tog mig på allvar. Men hemma berättade jag fortfarande inte och var bara väldigt arg hela tiden, säger Sofia.

Ändå var det bättre när hon var hemma och hon hade en kompis som var hennes trygga punkt. Men det räckte inte för att hantera vad hon blev utsatt för, efter hand utvecklade hon något som liknar PTSD – posttraumatiskt stressyndrom.

– Jag kunde svimma plötsligt och helt oförklarligt. Sedan fick jag även attacker där jag hyperventilerade.

Sofia hämtades med ambulans i skolan vid ett flertal tillfällen, men läkarna på sjukhuset hittade inga fysiska fel. I stället skickades hon till BUP – Barn- och Ungdomspsykiatrin. Hon fick medicin mot depression och ångest och blev därefter mer stabil.

Sofia drabbades PTSD – posttraumatiskt stressyndrom.

– Jag kunde svimma plötsligt och helt oförklarligt, berättar Sofia.

Foto: Susanne Stamming

– Jag mådde mycket bättre efter det, men de hade ju inte hittat grundorsaken till mina problem. Det kändes inte som att man riktigt brydde sig om det långsiktiga, säger Sofia.

Sofia träffade en äldre kille som var trevlig först

Fyra år senare flyttade hon från Nossebro till Halmstad. Förhoppningen var att det skulle bli en nystart att komma ifrån platsen där all mobbning funnits. I stället kastades hon in i en helt annan eld.

– Jag träffade en några år äldre kille online på nätet och han var väldigt trevlig först, berättar Sofia.

De chattade ett tag, men killen ville hela tiden ha mer kontakt och ville att de skulle träffas så snart som möjligt. Till slut tjatade han till sig att de skulle ses nära hans föräldrars sommarstuga. Sofia ville bara prata och lära känna honom lite mer.

– När vi sågs ville han att jag skulle följa med till stugan vilket jag vägrade först, men han stod på sig och jag följde med. Där våldtog han mig, berättar Sofia.

Selektiv mutism – därför är Karoline tyst

Hon var helt stel av skräck under tiden övergreppet skedde.

– Jag frös till is och sen sprang jag chockad runt i området innan jag lyckades ta mig hem. Men jag skämdes så mycket att jag inte berättade för någon vad som hade hänt, säger Sofia och fortsätter:

– Det var som att det var mitt fel. Att jag inte hade varit mer bestämd och inte gett med mig.

I stället blev hon deprimerad och arg igen. Hennes familj förstod att något var fel, men de visste inte vad. Deras dotter var i ena stunden apatisk och i nästa irriterad på allt.

– Jag hade mardrömmar om händelsen, berättar Sofia.

Två år senare berättade hon till slut ändå och det gjordes en polisanmälan trots att Sofia inte visste förövarens fulla namn och att det med största sannolikhet inte skulle leda vidare till något åtal. Men det blev ett sätt att visa att det inte var Sofias fel och att det fanns någon som borde straffas.

Sofia var i dåligt skick och hjärtat slog svagt

Sofias mådde inte bra. Hon hade utvecklat ätstörningar efter händelsen och gick ner allt mer i vikt.

– Vid den här tiden dog också min lillebror, sex år gammal. Han var min bror på min pappas sida. Det var inte helt oväntat för han var född med mängder av hälsoproblem, svåra hjärnskador och inga ögon, men det var ändå tufft när det väl hände, säger Sofia.

Efteråt blev anorexin ännu värre. Hon hade under en period innan arbetstränat på ett sjukhuskafé där hon faktiskt trivts riktigt bra, men enligt reglerna skulle hon byta till nya platser vilket påverkade hennes mående negativt. Det blev för mycket på en gång och Sofia lades in på vuxenpsykiatrin under en månad 2017. Hon var i riktigt dåligt skick och hennes hjärta slog svagt på grund av näringsbrist.

– När jag kom ut fick jag gå på dagvård i Varberg och jag började förstå att det jag höll på med inte fungerade. Den vården jag fick hjälpte mig verkligen och jag insåg att utan mat kunde jag inte tänka logiskt. Jag behövde komma in i en god cirkel, säger Sofia.

Sofia insåg att hon behövde komma in i en god cirkel.

Sofia insåg att hon behövde komma in i en god cirkel.

Foto: Susanne Stamming

Men innan hon lyckades ta sig ur sina problem var hon nära ett självmordsförsök. Hon skrev ett avskedsbrev, men ångrade sig och ringde ambulans eftersom hon blev rädd för sig själv. Hon ville inte att hennes familj skulle hitta henne död.

Chefen ifrågasatte Sofias diagnos

2019 blev året då det vände och hon fick en individuell placering för att arbetsträna. Chefen där insåg snabbt att Sofia inte behövde denna dagliga verksamhet – hon skulle kunna jobba som vanlig anställd. Det fanns inget hon inte skulle kunna klara av. Han ifrågasatte också hennes diagnos som utvecklingsstörd eller intellektuell funktionsnedsättning som det numera heter.

– Han hjälpte mig att komma in på en kurs där jag blev certifierad lokalvårdare och den gjorde jag klart på åtta veckor.

Se också: Anicia våldtogs – fick PTSD och blev vilsen i sin sexualitet

Därefter tog Sofia kontakt med habiliteringen för att få en ny utvärdering. Tyvärr dröjde den på grund av coronapandemin, men till slut i januari i år så fick hon göra testen.

– Det var verkligen nervöst. De intervjuade min pojkvän och en kollega på jobbet. Jag fick göra en massa tester och därefter kunde de konstatera att jag inte är utvecklingsstörd, utan att jag har en mild form av autism i grunden som påverkat mig och som förvillat de tidigare psykologerna, säger Sofia.

Även hennes tid i en lågpresterande miljö som särskolan där kraven varit alldeles för låga kan också ha hindrat hennes utveckling.

– Jag är sämre på abstrakt tänkande, men det går att träna.

Hennes diagnos togs bort och med det fick Sofia ett helt annat hopp om framtiden.

– Att få ett riktigt jobb utan lönebidrag från kommunen, det är min dröm. För då är jag värd något på riktigt. Jag vill ut på den riktiga arbetsmarknaden. När diagnosen försvann kan jag inte bli dumförklarad igen.

Helene fick en andra chans i livet: Nu vill jag vara en röst åt de som har det svårt

Hon bestämde sig också för att läsa in det hon missat i grundskolan och gymnasiet. Det ser hon verkligen fram emot. Men det hon kanske ser ännu mer fram mot det är att bli mamma.

Sofia och Christian föll för varandra direkt

För någonstans på vägen fick hon så pass mycket självförtroende tillbaka att hon vågade söka kärleken igen. Hon träffade Christian och berättade direkt vad hon utsatts för tidigare. Hon ville vara rak och ärlig.

– Sedan sågs vi bara på platser med mycket folk i början.

Både hon och Christian föll för varandra direkt.

– Han är en lugn, trygg historienörd och jag gillar att göra youtubefilmer om bland annat psykisk ohälsa så vi är ganska olika, men vi passar bra ihop. Jag älskar att göra mina filmer och få känna att jag kanske kan vara en förebild för någon.

Sofia inser att hennes liv kunnat se annorlunda ut om hon inte fått den där felaktiga diagnosen som barn, men hon vill inte vara bitter.

– Jag hade helt klart autism och det var den jag hade behövt hjälp med. Nu vill jag bevisa att jag kan plugga också. Efter föräldraledigheten kör jag 100 procent, men jag tänker börja redan nu med en del.

Sofia tillsammans med pojkvännen Christian.

– Vi har världens bästa liv i dag, säger Sofia här med pojkvännen Christian.

Foto: Privat

Drömmen är att gå vidare och bli undersköterska. Hon vill jobba med människor inom vård och omsorg.

– Jag är så glad att Christian inte gav upp när jag var försiktig i början när vi träffades för vi har världens bästa liv i dag. Även min chef på jobbet måste jag tacka som fick mig att ta testerna som ändrade min diagnos. Det förändrade mitt liv och hur andra ser på mig.

Sofia ler med hela ansiktet och lyser av självförtroende när hon berättar om sitt nya liv och egentligen är det hon som varit modig och vågat ifrågasätta en stämpel hon aldrig skulle fått.

– Det är därför jag vill berätta – för att ingen ska behöva gå igenom detta.