Sofie blev deprimerad som gravid

Foto: Pernilla Wahlman

Förlossningsdepression hade Sofie hört talas om, men varför var hon så trött och ledsen som gravid?
Hon ville ju ha barn, varför kände hon så här?

Vägen till Nor i Järvsö slingrar sig mellan djupa skogar, leende bygder och sjöar. I fjärran blånar bergen. Tanken kommer att den som bor i detta landskap måste vara lycklig. Men så är det så klart inte alltid.

Familjen Larshans möter oss på trappan till gården med den vida utsikten mot sjön. Två livliga och nyfikna barn på mammas och pappas arm: Thyra, fyra, och Holger, ett år. Två älskade och efterlängtade barn. Men som för mamma Sofie blev en plåga att bära fram.

När vi alla hälsat går pappa Jonathan går iväg med barnen en stund och Sofie berättar sin historia.

– Jag förstod inte själv vad som hände. Jag var gravid med ett barn jag ville ha, jag borde vara lycklig. Men jag hade inte varit gravid med Thyra i mer än åtta veckor när jag en morgon bara la mig ner på badrumsgolvet.

Sofie och Jonathan lekar med barnen och en jättestor nalle.

Sofie och Jonathan tillsammans med barnen. De vill gärna ha fler. Foto: Pernilla Wahlman

Orken tog helt slut. Sofie sjukanmälde sig och orkade inget annat än att ligga på soffan i fyra dagar.

– Jag hade aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Men trodde att jag bara var dålig på att vara gravid, att det kanske skulle vara så här. Jag hade ju hört talas om förlossningsdepression.

–Men ingen hade talat med mig om att det fanns något som hette depression under graviditeten.

Se också: När depressionen var som djupast ville småbarnsmamman Magriffe inte leva.

Slå på ljud

Sökte inte hjälp

Det blev en tung tid för Sofie.

– Under en av föräldraträffarna sa sköterskan ”ni kommer att sakna de här sparkarna”. Och jag tänkte: ”när sjutton ska jag sakna sparkarna?”

Det kändes som om en parasit levde i mig, som stal all min kraft. Sofie kontaktade aldrig vården för att be om hjälp. Hon berättar att hon inte ville vara till en belastning och att hon trodde att alla gravida hade en liknande situation som hon. Hon fortsatte att jobba heltid och att kämpa i det tysta, trots att all energi var slut.

– Jag blev väldigt beroende av min make Jonathan. Och jag är ganska självständig i vanliga fall, men det sopades bort direkt. Jag kände inte igen mig själv. Jonathan gör oss sällskap igen och ger sin fru en varm blick.

– Jag jobbade visserligen heltid då. Men när hon nu fick problem var det bara självklart att jag skulle ställa upp. Både för henne och våra framtida barn, säger han och fortsätter:

– Jag hade ju vetat sedan första gången vi träffades att hon skulle bli kvinnan i mitt liv, som skulle föda mina barn. När de träffades hade Jonathan nyligen flyttat till en ny stad och skaffat en ny fin lägenhet. Nu hade han också hittade en tjej som verkade fin, via en dejtingapp.

– Jag bjöd henne på middag och vi bara pratade hela kvällen och natten. Nästa morgon ringde jag min pappa och berättade att nu hade jag hittat min framtida fru och modern till mina barn.

Bjöd på middag

Sofie ler vid minnet av hur de träffades. – För mig tog det lite längre tid. Han började skriva till mig, och jag tänkte han är väl en 22-årig spoling som inte är torr bakom öronen.

Men jag hade lite tråkigt, så när han bjöd på middag i Falun körde jag dit från Edsbyn där jag bodde. Hon tänkte inte stanna över natten, men packade ner toalettsaker ifall att ...

– Och när vi hade pratat oss igenom den första natten kände jag att vi inte var färdigpratade, så jag stannade en natt till. På onsdagen åkte Sofie hem igen, på fredagen kom Jonathan till Edsbyn.

– Och på lördagen, när jag kom hem från jobbet, bara visste jag inom mig att det var vi två. Så då frågade jag om han ville vara ihop med mig. Det ville han! Och resten är, som man säger, historia.

Under isen

Jonathan ser på de två små vildingarna som nu kommer fram och vill smaka på äppelpajen som stå på bordet. Äppelpajen har sin egen historia. Sofie berättar:

– Jag fortsatte att vara deprimerad även efter att Thyra föddes. Visste ju inte om att jag var sjuk.

Thyra fick födas med kejsarsnitt, det skulle bli sätesbjudning, och sedan kom inte amningen igång, så jag var helt under isen. Vad var jag för mor som inte kunde vare sig bära, föda eller amma mitt barn? Jag fick fruktansvärda katastroftankar.

Sofie flydde tillbaka till arbetet – något som hon i alla fall klarade av - och Jonathan tog hand om Thyra till en början. Så småningom blev Sofie bättre.

– Våren 2017 kände jag mig frisk och stark igen och redo för en ny graviditet. Jag hade ju längtat så efter att få flera barn – gärna fyra! Men när jag då blev gravid med Holger bröt jag ihop igen efter några veckor. Sofie berättar att hon hade varit förkyld och gått tillbaka till jobbet för tidigt.

Sofie och Jonathan går tillsammans på en grön gräsmatta.

Jonathan har både stöttat och pushat. Foto: Pernilla Wahlman

– Jag var jätterädd att han skulle dö i min mage – för jag visste inte om jag skulle överleva ännu en graviditet.

–Min syster ringde mig och hörde på min röst att något inte stämde. Hon frågade ”hur MÅR du egentligen?”

–Och då rann allting ur mig för första gången: om att jag inte kunde sova, inte kunde koncentrera mig, tappade minnet saknade livslust. Jag försökte säga att det nog bara var en liten svacka. Att jag bara var lite dålig på att vara gravid. Men systern lyckades övertala Sofie att söka hjälp. Inte i morgon utan nu!

– Ja, hon sa till mig att ”jag har ju inga barn själv, men så mycket förstår jag – så här ska det inte kännas!

Läkaren lyssnade

Sofie fick en läkartid redan samma dag.

– Jag var jätteorolig innan och började lite försiktigt med att säga ”hej jag mår inte så bra...”. Så räknade jag upp alla symptomen som jag skrivit ner.

Att äta frukost kan skydda mot depression

Och läkaren lyssnade – och förstod. Såg att jag verkligen var helt körd i botten. Och det var en sån lättnad att förstå att det inte var inbillning. Jag var sjuk. Det finns något som heter havandeskapsdepression!

Men när hon fick se sjukintyget ”troligen återkommande depression” sjönk hon ännu längre ner...

– Innan hade jag tänkt att jag ville ha många barn, att det säkert skulle gå över. Men nu?? Ska jag behöva må lika illa då? Det var en jättesorg! Men nu fick Sofie äntligen hjälp. Hon blev sjukskriven och fick terapi för att bearbeta sina känslor.

– Jag fick jättebra hjälp av en kurator. Hon förstod mig och kom med konkreta tips om hur jag kunde planera dagarna för att orka. Jag klarade då knappt att plocka i och ur diskmaskinen. När jag gjort det fick jag vila i fyra timmar efter!

Men då fanns Jonathan där. Han har både stöttat och pushat lagom där det funkat. Skött allting utan att ifrågasätta. Och nu kommer äppelpajen in i bilden. Inte bara en utan nitton äppelpajer på raken bestämde Sofie att baka när hon fått veta att hon var gravid igen.

Sofie i blommig klänning och rak lugg sitter i soffan med en färgglad stor kaffemugg.

”Det kändes som om en parasit levde i mig, som stal all min energi ", berättar Sofie. Foto: Pernilla Wahlman.

– Jag visste ju att krafterna skulle ta slut. Och att vi skulle behöva något att bjuda på när Holger var född. Och vi hade fått en massa äpplen som inte fick förfaras, av mina föräldrar. Så jag organiserade pajtillverkning i stor skala, och frös in. Det är samma recept som den som står på bordet idag.

– Efter pajerna slutade min hjärna att fungera. Jag kunde inte ens laga den enklaste maträtt. Jag som hade hånat hemkunskapsboken där det stod hur man kokade te eller kokade ägg. Nu fick jag själv fick läsa noga på nudelpaketet hur man lagar nudlar! Men dagens paj har Sofie bakat själv. Utan att behöva vila efteråt.

Idag är hon tillbaka i livet. Och barnen och Allas utsända kan intyga att pajen är jättegod!

Vägrar skämmas

Under graviditeten ville Sofie inte äta någon antidepressiv medicin.

– Men efter att Holger föddes började jag med antidepressiv medicin. Nu mår jag bra igen. Och jag bestämde mig för, när jag fick diagnosen, att jag aldrig ska skämmas för den. Det lär vara så många som var tionde kvinna som drabbas av den här depressionen. Jag ser det som min plikt att med huvudet högt berätta om detta, som för många fortfarande är en okänd diagnos.

Och hur ser Sofie nu på framtiden?

– Vi vill ju ha fler barn. Och nu har jag gott hopp nu om att det kommer att gå bra. Men just nu är Thyra och Holger mer vilda än tama, så vi ska nog vänta lite, säger hon med ett leende.

Läs mer om Sofie på hennes instagramkonto @whenitravels

Foto: Pernilla Wahlman

Detta är havandeskapsdepression

Gravid och deprimerad? Detta är symtom för havandeskapsdepression:
• Du känner dig nedstämd hela tiden under mer än två veckor.
• Sådant som du tidigare tyckt om att göra är inte längre roligt.
• Du har problem med sömnen och är mycket trött, utan energi och har svårt att koncentrera dig.
• Du har skuldkänslor och känslor av hopplöshet. Du känner dig värdelös.
• Humöret växlar. Du känner ångest, stark oro eller panik.
• Du går upp eller ner i vikt, har svårt att äta eller småäter hela tiden.
• Du orkar kanske inte sköta din hygien och kan även ha svårt att orka ta hand om barnet när det kommer.
• Det är jobbigt att träffa vänner och närstående.
• Du har tankar om att skada dig själv eller barnet.
Tänk på att symtomen kan vara olika från person till person. Tveka inte att söka hjälp. På mödravårdscentralen eller vårdcentralen finns stöd och råd att få. Tala med din barnmorska eller kurator, de finns där både för ditt blivande barns skull men även för dig som blivande förälder.
Källa: Vårdguiden 1177.