Sofie växte upp som maskrosbarn: ”Vi var rädda och hungriga”
Sofie minns den där morgonen så tydligt.
– Jag var sex år gammal när vi barn vaknade upp och upptäckte att mamma inte var hemma.
Det var ganska mörkt ute, dimman låg tät över ängen, morgontrafiken hade ännu inte kommit igång.
– Mammas säng stod orörd. Var fanns hon?
Vi sitter i Sofies vardagsrum medan hon berättar om sitt första klara minne av hur det var att växa upp som ett maskrosbarn, ett barn som ingen vuxen brydde sig om.
Morgonen hon skildrar utspelades på tidigt 1990-tal. Sofie och hennes syskon bodde tillsammans med sin mamma i ett nedgånget, gult trähus. Var deras pappa fanns visste de inte.
–En lekkamrat hade sovit över hos oss. Vi var rädda och hungriga. Ytterdörren var låst så vi kunde inte ta oss ut. Vi gick ner i den mörka källaren där det stank av mögel och släpade fram en stol till fönstret där vi lyckades klättra ut, berättar Sofie.
Mamma var full
Barfota och endast iklädda pyjamas sneddade de över åkern hem till en ”gubbe” där deras mamma brukade hålla till. Försiktigt gick de upp för stentrappan och knackade på. Han öppnade med en cigarett i mungipan och en ölburk i handen.
”Är mamma där?” frågade barnen. Inne i köket satt hon.
– Hon var stupfull. Kunde knappt hålla sig upprätt. Jag minns att hon höll en cigarett mellan tummen och pekfingret som hon glömt att aska av. Jag var såå rädd.
– Hon tittade upp under sin långa lugg utan att kunna fästa blicken på någon av oss. Ögonen bara snurrade. ”Tripp, trapp, trull, mammas lilla hjärtegull”, lallade hon, minns Sofie.
Ringde socialtjänsten
I nästa stund går barnen på rad längs landsvägen hem till lekkamratens föräldrar. De låg fortfarande och sov. Efter att den första förskräckelsen lagt sig lagade mamman i huset frukost till dem och ringde sedan socialtjänsten.
Obehagskänslorna kröp i kroppen på Sofie. Allt hon ville var att få mamma med sig hem.
Hur det kom sig, vet hon inte, men där i huset hos lekkamratens familj blev de tre syskonen kvar i fem månader. Under den tiden träffade de inte sin mamma, pratade bara någon enstaka gång med henne i telefon. Sedan fick de flytta hem till henne igen. Utan någon förklaring.
Se också: Alva, 17, fick livshotande sjukdom av vanliga läkemedlet
Fick inte bo kvar
– Familjen vi bodde hos hade själva tre barn, så jag förstår ju att vi inte kunde fortsätta att bo där. Men varför socialen skickade hem oss till mamma igen är ett enda stort frågetecken. Var det bara enklast att göra så? Ingenting hade ju förändrats till det bättre.
– Mamma satt hela dagarna på en pall i köket invid spisfläkten och rökte och söp. Det fanns ingen som gav oss mat, ingen som tvättade våra kläder, ingen som såg till att vi duschade eller skötte skolan. Tills jag fyllde tio år lämnades vi vind för våg.
Smutsiga och hungriga
Vardagen var väldigt tuff. Ofta fanns det ingen mat i huset. Barnen fick höra att de skulle äta sig mätta i skolan. De var smutsiga och luktade illa, men ingen vuxen reagerade. Inte heller på att de halkade efter i skolarbetet.
När släktingar från andra delar av landet någon gång kom på besök fylldes kylen med mat och barnen duschades. Sedan åkte de igen.
– När jag lekte hemma hos någon kompis fick föräldrarna alltid köra mig hem eftersom mamma aldrig kom och hämtade mig. När de lämnade av mig såg de i vilket skick mamma var. Ändå ingrep ingen, säger Sofie.
Började skolka
Sofie fick ont i magen av oro. Hon blev tillbakadragen, blyg och rädd. Mer än en gång försökte hennes mamma ta livet av sig med tabletter och alkohol. Sofie minns hur hon kunde hitta henne liggande på köksgolvet, hur hela hennes kropp skakade okontrollerat.
– Vi barn fick ringa efter ambulans. Jag började skolka efter självmordsförsöken eftersom jag inte vågade gå hemifrån. Tänk om mamma dog medan jag var i skolan. Jag fick svårt att sova, ofta slocknade jag av ren utmattning.
Åren då hon var mellan sex och tio år hände det att syskonen fick komma till olika avlastningsfamiljer under helgerna. En sådan familj fanns på en bondgård där barnen förväntades att hjälpa till från morgon till kväll och det gjorde de gärna. Det var roligt med djur, skönt att komma hemifrån, de fick mat och dryck och en ren säng att sova i.
Hos en annan avlastningsfamilj var det sämre beställt. De hade själva problem med spriten.
Det var ju ingen som helst hjälp för oss att åka från ett alkoholiserat hem till ett annat.
–Där var det ofta fyllefester, minns Sofie. Det var ju ingen som helst hjälp för oss att åka från ett alkoholiserat hem till ett annat. Socialen kan inte haft någon koll på vart vi skickades!
När Sofie fyllt tio år kom vändpunkten. Medan syskonen var i skolan tittade en grannfru förbi och hittade deras mamma liggande redlöst berusad på golvet oförmögen att ta sig upp. Då ringde hon myndigheterna.
–När vi kom hem möttes vi av socialen. En tant sa till oss att packa ihop våra saker, vi skulle åka därifrån. Jag fick panik, kastade en stol i väggen och sprang därifrån.
Motstridiga känslor
Sofie försöker förklara den svåra ekvationen som inte går ihop. Å ena sidan far man illa, mår dåligt och önskar sig bara bort. Å andra sidan känner man inte till något annan tillvaro. Och trots allt älskar man sin mamma.
– För när hon någon gång var nykter, så var hon fin och snäll.
Vem skulle nu ta hand om mamma? Vem skulle ringa ambulansen när hon var dålig? Och den kanske svåraste frågan av alla, vem skulle vakta henne för alla gubbar som slog henne?
Oftast sprang vi upp på vårt rum och gömde oss med händerna för öronen.
–Det gjorde så ont… Från tidig ålder var vi med om att mamma blev misshandlad av olika män, även av vår biologiska pappa. Vi försökte hjälpa henne, men vi var ju så små och rädda. Oftast sprang vi upp på vårt rum och gömde oss med händerna för öronen, förklarar Sofie.
Har satt djupa spår
Att se sin mamma bli misshandlad har satt djupa spår i henne. Hon fick en skev bild av män och trodde långt upp i vuxen ålder att alla bara var ute efter att göra henne illa, eller att de ville ha hennes kropp.
Mycket har Sofie förträngt, men obehagskänslorna när hon såg gubbarna ta på hennes mamma glömmer hon inte. Mer än en gång hände det att någon smög in på barnens rum under natten. Om de satte sig i farbrors knä skulle de få en slant.
– På något sätt lyckades vi freda oss. Jag var ju så liten att jag inte riktigt förstod, men mina äldre syskon tog det väldigt hårt.
– Att se mamma bli slagen var det värsta av allt, fortsätter Sofie. Speciellt när vår egen pappa någon gång kom förbi och behandlade henne som skit framför ögonen på oss. Huset blev sönderslaget, telefonsladden avklippt, på golvet låg fullt av glaskross.
Tak över huvudet
Tillbaka till dagen då syskonen blev placerade i en fosterfamilj. Sent på kvällen kom de fram, fick mat och kände sig trots allt välkomna. Ganska snart blev Sofies syskon omplacerade i andra hem, men själv bodde hon kvar tills hon började gymnasiet.
Hon hade, som hon säger, tak över huvudet, mat och någon som försökte se till att hon gjorde sina läxor. När hon fyllde 15 år separerade fostermamman från sin man och plötsligt stod hon och Sofie utan bostad.
Under ett par års tid flyttade de runt, bodde ett par veckor här, ett par månader där. Slutligen hittade fostermamman en ny man och Sofie fick stå på egna ben. Myndigheterna hjälpte henne att få en liten etta.
–Det gick bättre för mig när jag bodde själv. Jag började sätta upp mål, som att klara av gymnasiet. Jag gick hotell- och restaurangprogrammet, hade väldigt bra lärare och fick även stöd från klasskamrater och deras föräldrar.
– Jag såg att om jag bara försökte så kunde jag, och vad som än hände skulle jag aldrig få det som mamma.
I dag lever Sofie, som hunnit fylla 31 år, ett bra liv. Hon är tjänstledig från ett föräldrakooperativ där hon jobbat som kock och studerar nu på heltid till förskollärare.
Studierna går bra och Sofie har växt som person. Varannan vecka har hon hand om sina söner, 4, och 7 år. Hon älskar dem över allt.
Kände stor ilska
Att bli gravid satte igång många tankar. Skulle hon klara av ansvaret? Tänk om hon hade alkoholism i blodet. Det var ju efter att hennes mamma fått barn, som suget efter sprit kom.
Mycket ilska vällde fram. Hur var det möjligt att hennes mamma behandlat henne som hon gjort?
Sofie blev nästan manisk i sin iver att vara en bra mamma. Hennes pojkar skulle få allt som hon själv inte hade fått. Tvättmaskinen gick varm, inte en fläck fick finnas på deras kläder. Hon gav dem presenter och ordnade fina födelsedagskalas.
Kärlek och trygghet
– Nu inser jag ju att det inte är saker som har betydelse utan kärlek och trygghet. Att de får bekräftelse. Att de får pussar och kramar. Att de får och lugn och trygghet och tillräckligt med mat.
Sofie lever med en konstant oro över hur henne mamma mår, men sedan hon fick egna barn har hon lärt sig sätta gränser när mamman ringer och behöver hjälp.
– Mamma är bara drygt sextio år, men ser ut som nittio. Hon stapplar fram med rullator, och genomlever sina dagar nu som då, på en pall under köksfläkten med cigaretter och sprit. Att hon överhuvudtaget lever är ofattbart.
–Men när hon är nykter är hon en jättefin människa. Det gör att jag trots allt älskar henne. Hade bara den mörka sidan funnits hade jag aldrig orkat.
Vill bryta tystnaden
Att Sofie gör den här intervjun vet hennes mamma om. Hon vill att hennes dotter ska göra det som känns bäst för henne, och vet att hon vill bryta den tystnad som råder runt maskrosbarn.
Ser man ett barn fara illa, så ska man alltid, alltid ingripa.
– Ser man ett barn fara illa, så ska man alltid, alltid ingripa, säger Sofie.
När hon tittar tillbaka önskar hon att hon hade sluppit de där första tio åren i sitt liv, och att samhället hade agerat tidigare. En önskan hon har är att bilda en samtalsgrupp med personer som varit i samma situation som hon själv, en Maskrosförening.
– Nu ser jag ser ljust på min framtid, avslutar Sofie. Jag har satt upp mål. Jag vill ge mina barn en trygg uppväxt och drömmer om att köpa ett hus och att klara av mina studier. Det känns bra.
