Susanne Altsund: Mammas missbruk satte mig på barnhem

Susanne Altsund som hade ett tufft liv på barnhem kräver nu upprättelse.

Foto: Susanne Stamming
Hemma var det fylla, våld och kaos. Men det blev inte bättre när Susanne placerades på barnhem. Sadism, övergrepp och tvångsmatning hörde till vardagen. Nu vill Susanne ha upprättelse.

Susanne Altsund har alla kännetecken av en framgångsrik affärskvinna och hon utstrålar självförtroende, styrka och inte minst en cool egen stil. Hennes bakgrund är däremot periodvis så avgrundsmörk att den är svår att förstå. Hon genomled en barndom som knappt kan kallas barndom. Den var mycket långt från en lycklig sådan.

När jag var tre år var jag ute på egen hand, fick ta hand om mig själv och när min mamma blev misshandlad av någon av hennes vänner...

– Min mamma hade svåra missbruksproblem. Det färgade hela min uppväxt, säger Susanne.

Hemmet var en mardröm av fylla, stök och bråk som inte sällan urartade till misshandel. Allt väl känt av myndigheter som ändå lät Susanne och hennes ett år äldre bror Peter bo hos mamman under deras tidiga år. Pappan försvann redan när hon var ett år och sedan gick nya män in och ut ur deras liv.

Susanne hade en fruktansvärd barndom

Susanne som barn, en liten flicka som tidigt tog hand om sin missbrukande mamma.

Foto: Privat

– När jag var tre år var jag ute på egen hand, fick ta hand om mig själv och när min mamma blev misshandlad av någon av hennes vänner så fick hyresvärden ta sig in. När man gav sig på mig ställde sig min bror i vägen och han fick ta smällen, berättar Susanne.

Räddade mammans liv med en träslev

Själv hindrade hon en gång en man från att slå ihjäl hennes mamma.

– Jag tog ner en träslev som hängde på väggen och slog till honom.

Han ville sitta och smeka mig över ryggen när vi tittade på tv och det fanns annat, men mycket har jag nog förträngt...

Ändå ville hon inte lämna sin mamma och bo på fosterhem. Där kunde hon inte larma om något skulle hända. Hon kände tidigt ett stort ansvar att hålla sin mamma vid liv. Men när hennes mamma åkte in och ut på psyket hände det att de placerades på olika hem.

– Det var inga bra minnen därifrån heller. En familj i Småland bestod av en äldre kvinna och hennes vuxna son. Jag har nu förstått att en del av det han gjorde inte var ok. Han ville sitta och smeka mig över ryggen när vi tittade på tv och det fanns annat, men mycket har jag nog förträngt. Det fanns ingen trygghet i de där familjerna heller, säger Susanne.

Se också: Frida Boisens mamma tog sitt liv ”för att hämnas”

Ur askan i elden

Så fort hennes mamma var lite bättre fick de återvända till det som snabbt förvandlades till kaos igen.

– En gång tände hon eld på lägenheten och en annan gång tänkte hon hoppa från balkongen. ”Nu hoppar jag”, sa hon när hon klättrade upp på en pinnstol och jag sa till henne: ”Hoppa då!” Men det gjorde hon aldrig, säger Susanne.

Vid ett annat tillfälle ramlade en man in i ett tusenlitersakvarium som sprack – det blev en snabb färd med ambulans till sjukhus och till slut ledde den farliga miljön till att en man dog i deras hem.

Susanne minns också att hennes bror fick hjälpa en man med diabetes som låg mitt på golvet svårt sjuk.

– Han la sockerbitar i hans mun. Det är några av mina minnen av barndomen fram till jag var sex år.

Ville bli en ”Svensson”

Susanne var som en förälder till sin egen mamma och ingen verkade riktigt bry sig. Hon städade upp kräks och ringde ambulans när det behövdes. Ändå kunde mamman lura myndigheterna eftersom lägenheten såg okej ut och det fanns mat i kylskåpet.

– På ytan såg det jättefint ut.

Men till slut gav myndigheterna upp och Susanne och hennes bror placerades på ett barnhem, även om de periodvis skulle få komma till sin mamma igen.

Carin och Micke lider av psykisk ohälsa: ”Innerligt glada att vi lever”

– Det var ett hem för killar som begått brott eller missbrukade och inte alls lämpligt för vare sig mig eller min bror. Det var som slänga oss från askan in i elden.

Hennes bror fick också senare egna missbruksproblem.

– Jag reagerade annorlunda och blev något av en perfektionist. Jag hade alltid ordning och reda på mina saker, skötte skolan och var noga med allt.

Men det hjälpte inte alltid – det fanns bra människor på en del barnhem, men det fanns också sadister som njöt av sin makt.

– Jag och min bror rymde en gång och med sig hade han sin älskade nalle. När vi upptäcktes eldade de upp hans nalle framför hans ögon. De visste hur de skulle krossa ett barn.

Susanne och hennes bror kom ifrån varandra när de blev äldre och de placerades på olika ställen.

Saras barn utvisades till Egypten – grannen Hanne hjälpte dem tillbaka

– Han missbrukade och höll till inne i stan och när jag var 13 år placerades jag på ett internat som hette Alphyttan. Jag ville inte längre gå i vanliga skolan så det blev ett alternativ.

Det var bara killar där och tillvaron var tufft. När inte det fungerade placerades hon i Onsala och kände sig uttittad av de boende i området.

– Jag kände verkligen att det måste vara något fel på mig och mitt mål blev att bli som alla andra. En Svensson.

Fick förebilder i nya familjen

Men efter att ha blivit illa behandlad hela sitt liv så hade hon inga ramar eller gränser längre – inte för sig själv eller för hur andra var mot henne. Rädsla fanns inte.

Det som kanske räddade henne var hennes nästa och sista fosterhemsplacering. Plötsligt fick hon en familj som var allt igen­om normal.

Carolina: Stödet hjälpte mig bli drogfri

– De tog hand om varandra, studerade och blev mina förebilder. Något jag aldrig haft tidigare. Jag kom dit när jag var 16 år och var där i två år. Jag tror ärligt inte jag levt om jag inte hamnat där, säger Susanne.

Mamman dog bara 36 år gammal

Strax innan hade hennes mamma gått bort, bara 36 år gammal.

– Hon missbrukade ihjäl sig. Jag tyckte det var skönt för henne att få dö och kände en befrielse. Det skulle dröja 15 år innan jag besökte hennes grav. Hon var en sökande person och hon var ofta glad, men hon klarade inte av ansvaret för barn och det förstörde min uppväxt, konstaterar hon.

Susanne kunde till exempel aldrig ta med sig några vänner hem. Alla visste. Grannarna, lärare, socialen och många fler visste hur familjens liv såg ut. Men ingen gjorde något åt det.

Det har gått bra i livet för Susanne trots allt.

Susanne har ofta undrat varför hon klarat sig bra i liv trots den tuffa uppväxten.

Foto: Susanne Stamming

– Jag har pratat med många efteråt. Ingen vill lägga sig i trots att små barn for illa. Det är helt obegripligt för mig.

Susanne Altsund har fått ärr i själen

Själv gifte hon sig tidigt i jakt på den normala familjen, fick två söner och både hus, Volvo och katt. Det höll i 13 år.

– Jag hade ärr i själen. Det blev mer och mer tydligt. Jag har gått till en psykolog under en lång tid.

Men efter skilsmässan levde hon upp, startade sitt företag som utbildar truckförare och har med tiden nått stor framgång.

– Jag har aldrig ont om jobb för det behövs certifiering av alla som ska köra och det finns massor av lager som behöver flyttas runt, berättar Susanne.

Hon känner sig också bra bemött och behandlad med respekt.

– Jag tar ansvar och har lätt för att skratta. Det tror jag hjälper. Mycket har jag fått från min sista fostermamma Gunnel som alltid ville hjälpa.

Susanne växte upp med missbruk.

Susanne hade en fruktansvärd barndom, nu vill hon ha upprättelse.

Foto: Susanne Stamming

Men Susanne för också en kamp som blivit aktuell på senare tid. Hon vill rädda sin bror. Och ett av de sätt hon vill hjälpa är att se till att både hon och han får upprättelse för vad de varit med om som barn. Hon vill hålla myndigheterna ansvariga för det de utsatts för genom åren.

– Det är så mycket – övergrepp med sadistiska inslag, tvångsmatning och misshandel tillhörde vardagen på en del hem där vi placerades. På ett av dem var vi barn inlåsta i en stor sal dagtid och fick inte gå ut.

Hon har ofta undrat varför hon ändå klarat sig så bra och fått både en karriär och två fina barn.

– Många andra hamnade i kriminella sammanhang och missbruk. Jag blev perfektionisten, säger Susanne.

Men att hon nu stämt kommunen för vad de gjort handlar inte om hämnd, utan att det aldrig ska få ske igen. Det ska kosta att förstöra barns liv.

Christina: Min son kommer att bli blind precis som jag

Emelie: Jag bad min sambo donera sperma till min bästis

Mer intressant innehåll hos allas.se: