Sonja: Min man bedrog mig – fick tröst från oväntat håll

Så förstår du din katt: 4 humör att känna igen

Henrik och jag hade varit gifta i över 30 år. Han hade funnits vid min sida under så många milstolpar i livet. Vi hade fått två döttrar och en son.

Jag hörde ofta om relationer som föll sönder när barnen flyttat hemifrån och föräldrarna insåg att de inte längre hade något gemensamt. Men jag trodde aldrig att det var något som kunde hända oss. Vi hade fortfarande gemensamma intressen, älskade att resa och tillbringa lugna veckor ute i sommarstugan som vi renoverat på egen hand.

Vi hade också en hel del goda vänner som vi träffade, och så hade vi ju våra jobb. Det låter kanske naivt, men jag trodde att vi hade alldeles för mycket att göra för att hinna tröttna på varandra.

Hade en annan i ett halvår

Med facit – eller rättare sagt skilsmässopapperen – i hand kände jag mig både lurad och dum. I mina ögon hade vi haft ett bra äktenskap och ett bra liv tillsammans. Men så fick Henrik en ny, skild kollega och blev kär.

De hade haft ett förhållande i ett halvår när han väl berättade det. Då hade han redan bestämt att han ville skiljas. Han hade till och med rest utomlands med henne under sommaren. Hur hade jag kunnat missa att han varit förälskad i någon annan så länge?

Själv tillbringade jag sensommaren i sommarstugan och hade aldrig känt mig så ensam. Jag satt som förstummad. Det fanns något så förödmjukande i att bli övergiven. Efter alla våra år tillsammans förstod jag inte hur han bara kunde ge mig ett besked som detta, och sedan gå vidare med någon annan.

Kände mig oerhört ensam

Redan efter det att Henrik hade avslöjat affären började han packa. Han tillbringade inga fler nätter hos mig, utan flyttade direkt hem till den andra kvinnan. Vi hade inte hunnit bestämma hur vi skulle göra med sommarstugan, men Henrik hade sagt att jag kunde använda den.

Jag packade en väska och körde dit ut på egen hand. Den här gången var det en helt annan sak att komma dit och de första dagarna undrade jag om det kanske var ett misstag. Vart jag än såg fanns minnen av Henrik och vår tid tillsammans.

När väninnorna erbjöd sig att komma ut och bo hos mig tackade jag nej, men även om jag inte orkade med sällskap kände jag mig samtidigt så oerhört ensam.

Det blev en katt som hjälpte mig igenom den värsta tiden i mitt liv. En dag dök den upp på altanen. Hon var förmodligen inte så gammal. Hon låg i mitt knä i flera timmar och när kvällen kom följde hon med in i stugan och sov i sängen hos mig hela natten.

Katten blev min ljuspunkt

Det var som om hon kände min stora sorg och ville trösta mig. Det var väldigt rogivande för mig att få stryka hennes mjuka päls och höra hur hon spann. Då spann jag lite själv inombords.

Under de följande dagarna kom hon och gick, men varje kväll ville hon med in i stugan. Jag hade ingen aning om var hon hörde hemma. Jag ringde polisen och den lokala kattföreningen, men hennes signalement stämde inte in på någon katt som anmälts saknad.

Jag hade mycket att ta mig igenom och katten blev min ljuspunkt. Jag var fortfarande chockad, men katten hade en stor del i att jag successivt läkte.

Nu är det fem år sedan jag skilde mig och Henrik lever fortfarande med den andra kvinnan. Själv lever jag med katten, som följde med mig hem när jag reste tillbaka. Efter barnen är det numera hon som står mig närmast.