Stina föll tre våningar: ”Mirakel att jag överlevde”

Porträtt av Stina med grönskande bakgrund
Det skulle bli en trevlig resa till solen. Men efter en olycka hamnade Stina på sjukhus där hon låg i koma i två veckor. Vägen tillbaka har varit tuff – och storasyster Rebeckas stöd har betytt mycket.

Hon minns bakåt och kan se framåt, men själva olyckan är höljd i dunkel. Klart är dock att hon kunde mist livet när hon föll nerför tre våningar och landade på huvudet. Hjärnan tog stryk, men Stina Sundin, 31, har återhämtat sig fantastiskt bra, inte minst tack vare storasyster Rebeckas, 40, insatser. Hon har hela tiden funnits vid Stinas sida och hjälpt henne med rehabiliteringen.

– Det har varit många tårar, säger Rebecka Sundin. Men nu ser vi bara framåt och i dag ska jag och Stina ut och springa för första gången efter olyckan.

Stina ler till svar. Hon är inte den som ger upp, även om hon fortfarande har lite svårt med balansen samt lider av hjärntrötthet. Men hon blir piggare för var dag som går och räknar med att ta upp sina sjuksköterskestudier till hösten. Och det hade ingen läkare i spanska Alicante kunnat tro, även om de kallade henne för ”miraklet”.

– Aldrig hade jag kunnat tro att min och bästa kompisen Johannas resa till Alicante skulle sluta på ett spanskt sjukhus, säger hon. Vi reste för att få lite ljus, men hamnade i det totala mörkret.

Systrarna Rebecka och Stina kramar om varandra och ler stort

Systrarna har starka band till varandra, för Rebecka var det självklart att ställa upp och hjälpa Stina.

Stina är västgötska och har sin familj – mamma Lisbeth, 71, och syskonen Robert, 43, Rebecka, 40, Kristoffer, 39, Josefin, 37, och tvillingbrodern Johan, 31 – i Sjuhäradsbygden. Just nu bor hon hemma hos Josefin och Johan i Blidsberg, och där har även Rebecka flyttat in för att stötta en älskad lillasyster.

Vi reste för att få lite ljus, men hamnade i det totala mörkret

I vanliga fall bor Stina i Norge. Hon flyttade till Oslo för tio år sedan och har haft olika jobb innan hon bestämde sig för att läsa till sjuksköterska och kom in på utbildningen i Bodö förra hösten. Där råder ett kompakt mörker under vintermånaderna och Stina ville se solen. Därför bestämde sig hon och Johanna för att resa till Alicante några dagar och den 25 november i fjol bar det iväg.

Föll ner i trappschaktet

Hon minns resan, men inte så mycket av Alicante. Redan första kvällen hände det som kunde ha slutat mycket illa, då de båda väninnorna hade tagit sig tre trappor upp till hotellrummet. Johanna gick först och skulle precis låsa upp dörren, när hon hörde hur Stina som lutat sig emot ett lågt räcke föll handlöst ner i trappschaktet.

– Detta minns jag inget av, säger hon.

Men Johanna har berättat att hon skrek så högt att hon förmodligen väckte hela hotellet och att någon som hörde skriket larmade ambulans.

Stina i sjukhussäng med systern Rebecka vid sin sida

Rebecka åkte genast till Spanien för att stötta Stina på sjukhuset.

Stina fördes till sjukhus där hon omedelbart opererades och kan inte nog lovprisa den spanska sjukvården – samtidigt som hon är medveten om att hon hade en enorm tur

i oturen.

– Hade detta hänt i Bodö hade jag inte haft en chans, säger hon allvarligt. Nu befann jag mig i en storstad och kom snabbt till ett stort sjukhus där läkarna tog hand om mig på

bästa sätt.

Stina svävade mellan liv och död och medan denna kamp pågick försökte en förtvivlad Johanna komma i kontakt med hennes familj. Rebecka hade sin telefon på ljudlöst, och när hon vaknade på morgonen hade hon massor av missade samtal och meddelanden. Hon förstod att något inträffat och fick tag på Johanna som hade ett kort och rakt meddelande: ”Kom hit. Läget är mycket, mycket allvarligt.”

Stina låg nersövd och hade ingen aning om vilken dramatik som utspelade sig. Rebecka och Josefin satte sig på ett plan samma dag och dagen efter flög mamman och övriga syskon dit.

– Det var extremt svårt att komma in på intensiven, minns Rebecka och skakar på huvudet. Och inte gjorde det saken bättre att sjuksköterskorna inte pratade engelska. Allt de kunde säga var: ”It’s very bad”.

Kunde inte prata

Familjen vakade över Stina som låg i koma och efter en vecka gjorde läkarna ett försök att sänka narkosen. Efter ytterligare en vecka upptäckte Rebecka att Stina rörde sina fötter. Lite senare låg hon och kliade sig på låret, och Rebeckas hjärta nästan svämmade över av glädje.

Stinas tvillingbror Johan läser högt för henne under sjukhusvistelsen

Stina på sjukhuset. Hennes tvillingbror Johan läser ur en sagobok för henne.

– Jag tänkte att ”nu är min syster där”, säger hon och ler varmt. Efter två veckor behövde hon ingen narkos och vi grät glädjetårar när hon kunde krama våra händer.

De var försiktigt hoppfulla och glada, men vågade inte fira eftersom de var rädda för bakslag. Och räddast av alla var Rebecka som har mycket starka band till sin lillasyster. Hon

vågade inte vara den som gick in först till Stina utan gömde sig bakom Josefin.

Nu var det min tur att vara patient.

Familjen fick träffa läkarna varje dag, men språksvårigheter gjorde att de inte fick någon klar bild över det som hade hänt. Lyckan kände inga gränser den dag Stina vaknade upp.

– Jag minns att jag låg och tittade i taket och förstod att något hänt som inte var bra. Jag såg droppställningen och fattade att jag var på sjukhus – men nu var det min tur att vara patient.

Hennes korttidsminne var dåligt. Läkarna och syskonen fick varje dag berätta om det som hänt henne: Hon var på sjukhus eftersom hon hade ramlat och slagit i huvudet. Stina kunde ännu inte prata, var kopplad till apparater och slangar och förlamad på höger sida. Efter en tid kunde hon le och succesivt återvände känseln.

Efter två veckor åkte mamman och bröderna hem medan Rebecka och Josefin stannade kvar. Och de gjorde allt som stod i deras makt för att göra Stinas tillvaro så ljus som möjligt. De masserade henne, höll hennes hand, pratade med henne, spelade hennes spotifylistor och läste högt ur Astrid Lindgrens böcker för att träna upp minnet. Allt detta fick sjukvårdspersonalen att kalla Stina för ”prinsessan” och läkarna sa att syskonens omsorger var tusen gånger bättre än blodtrycksmedicin.

– Vi hade hyrt ett boende i närheten och gjorde inget annat än pendla till och från sjukhuset, säger Rebecka.

Inte rätt till ambulansflyg

Fem veckor vårdades Stina i Alicante och sedan önskade familjen få hem henne till Sverige för fortsatt vård. Men där stötte de på patrull eftersom hon är skriven i Norge. Hon skulle till ett sjukhus i Bodö och då blev det komplicerat.

Stina hade rätt till vård utomlands och nu skulle hon förflyttas och flyga ambulansflyg. Det kostade en rejäl slant – hon saknade nämligen rätt försäkring.

– I de flesta fall täcker hemförsäkringen den här typen av resor, förklarar Stina. Men jag bor i kollektiv, har bara ett litet rum och har inte tecknat den försäkringen.

Det fanns bara en sak att göra: starta en insamling. Rebecka skred till verket via Facebook och många stöttade henne. Hon behövde få ihop hela 340 000 kronor och nådde nästan målet då hon lyckades samla in 300 000 kronor. Resterande belopp fick familjen stå för.

Stina lastas på ambulansflyget till Norge

Efter en insamling på Facebook kunde Stina åka ambulansflyg hem.

– Människor var oerhört generösa. Men vi stötte också på dem som var raka motsatsen, säger hon och blir med ens mycket allvarlig. Några skrev ”skyll dig själv” och en del andra ”det luktar bedrägeri”.

Det fick henne att må mycket dåligt då hon befann sig mitt i sitt livs trauma. Men hon kunde ändå glädja sig åt den hjälp de fick, liksom att hon har en förstående chef som gett henne ledigt för att stötta sin syster. Sedan olyckan har hon till stor del levt på sparpengar samt att hon hyrt ut sin lägenhet i Borås och bor hos syskonen i Blidsberg.

Pengarna fanns och hon kontaktade SOS International. Ambulansflyg bokades och ombord fanns både läkare och sjuksköterska. Allt borde ha varit bra, men en omtöcknad Stina och en närvarande Rebecka möttes av en mycket oförstående svensk läkare.

Människor var oerhört generösa

– Han kunde inte ett ord spanska trots att de visste att Stinas journaler bara var skrivna på spanska, säger Rebecka och ryser vid minnet.

– Sedan satt han och sov nästan hela resan och det var en hemsk upplevelse.

Sjukskriven för posttraumatisk stress

Inte blev det bättre när de kom till sjukhuset i Bodö. Stina hamnade i karantän och Rebecka fick tjata om allt från dropp till blodtryck.

– Det borde varit den lyckligaste dagen i mitt liv men jag satt och storgrät, säger hon och torkar en tår. Dessutom ville de att jag skulle åka därifrån men jag gjorde klart för dem att jag inte skulle lämna Stina om jag så skulle kedja fast mig vid sängen…

Efter två veckor i Bodö förflyttades Stina till sjukhuset i Tromsö. Där vårdades hon tolv dagar innan hon skrevs ut. Hon var långt ifrån återställd och kunde inte gå för egen maskin. Läkarna ville att hon skulle flyttas till ett behandlingshem, men då protesterade syskonen igen.

Stina ligger nerbäddad i en sjukhussäng under flygningen hem från Spanien.

Tack vare generösa bidrag och sin familj kunde Stinas flygas hem.

De tyckte att de kunde erbjuda henne bättre rehabilitering hemma i Blidsberg. Rebecka skulle finnas vid hennes sida dygnets alla timmar, de skulle träna på gym och vistas utomhus och Stina skulle träna sig i att utföra hushållsarbete i sin egen takt.

Överläkaren stödde idén och så fick det bli. Rebecka, assisterad av de andra syskonen, tog hand om Stina som i början var så dålig att hon fick åka rullstol. Tack vare intensiv träning rör hon sig bra i dag, även om balansen inte är hundraprocentig.

Systrarna har fått stötta varandra, för även Rebecka har tagit stryk och är nu sjukskriven för posttraumatisk stress.

– Men jag ska snart börja jobba halvtid samtidigt som Stina blir mer och mer självständig.

Sedan får tiden göra sitt. Stina är ordinerad vila och måste sova ordentligt, gärna också på dagen, för att hjärnan ska återhämta sig. Hon är fast besluten att komma igen och ser fram emot att plugga färdigt.

– Nu vet jag hur det är att vara sjuksköterska och kommer att använda mina nya erfarenheter när jag skriver min kandidatexamen, säger hon och ler mot sin syster.

Och Rebecka ler tillbaka.

– Vi har fått perspektiv på livet och insett vad som är viktigt, säger hon och kramar om Stina.

 

Av Anna Lindau Backlund

Foto: Tommy Hvitfeldt, Privat