Stina: Min mobbare slet av mig håret – hennes yrkesval får mig att skratta

Kakan Hermansson om tiden som tonåring: "Jag grodde ett enormt självhat"

Jag var sju år och skulle börja första klass på skolan i Malmö. Jag hade långt lockigt hår och fina Carl Larsson-inspirerade kläder. Jag kom till skolan med stor förtjusning över att få nya klasskamrater och en ny lärare. Förväntningarna var stora.

Jag var ganska blyg och ville först betrakta både miljön och människorna som jag skulle vara med i sex år. I min klass fanns en flicka, som jag här kallar Anna, och som jag instinktivt kände inte tyckte om mig.

Veckorna gick och jag lekte på rasterna med de andra flickorna som var bra att umgås med. När Anna var inblandad i våra lekar blev det andra bullar. Hon blev våldsam på alla fronter och bestämde sig för att mobbning skulle ske. Jag skulle bli hennes första offer.

Fortfarande hårlös på huvudet

Hon började trampa mig på skorna med lera så att de skulle se smutsiga ut. Jag låtsades inte bry mig om det utan tog upp skorna och torkade av dem med en trasa. Men därefter började helvetet!

Nu tog hon tag i mitt hår och drog av stora delar så att hårtestarna föll ner på asfalten. Jag skrek av smärta medan blodet rann ner längs ryggen, och jag blev helt bedövad i huden där hon dragit av håret.

Anna sprang skrattande iväg men mina klasskamrater kom skyndsamt och hjälpte mig till sjuksystern där man tvättade och satte ett stort bandage runt huvudet. Sedan fick jag åka direkt till akuten för att få omvårdnad.

Än i dag har jag en plätt på huvudet där inget hår växer ut.

Mobbarens förbluffande yrkesval

Mamma blev ursinnig över vad som hade hänt och jag fick aldrig gå tillbaka till den skolan mer.

Efteråt fick jag klippa av mig allt hår så att jag såg ut som en pojke. Jag glömmer aldrig känslan då jag satt hos frisören och såg det fina lockiga håret falla ner på golvet.

Det tog lång tid innan jag ville gå ut, eftersom jag trodde att jag skulle bli mobbad för min pojkfrisyr. Men efter ett tag tog jag mod till mig att börja på en ny skola med nya skolkamrater.

De var betydligt snällare och klokare men jag blev ändå mycket av en betraktare och var väldigt försiktig när jag inte var på hemmaplan. Däremot var jag ledaren i mitt eget bostadsområde då jag var trygg med mina egna vänner som jag tyckte mycket om.

Tiden gick och jag kan i dag bli lite fundersam över hur Anna påverkades av denna händelse. Hon är nämligen perukmakare på en teater, vilket kan få mig att både skratta och gråta!