Som barn fick Allas Linn Asterby svindel av stjärnhimlen och känslan av hur liten människan är. När hon i dag spanar efter meteorregn tänker hon annorlunda.
3 myter om fullmåne
Det fanns ett mörker på landet i min barndom som jag inte har sett sedan dess. Inte sånt mörker som skrämmer för att man inte ser. Utan ett som får det att hisna för att man ser för mycket. Stjärnmyllret, Vintergatans mjölkiga band, hela det obegripliga djupet.
Det var anledningen till att jag som barn såg norrsken oftare än regnbågar. Och till att vi hade första parkett där vi låg på rad i nedfällda baden-baden-stolar, så påbylsade i overaller och filtar att vi knappt kunde vrida på huvudet, till meteorregnet som strösslade stjärnfall över himlen.
Med ett ångande moln från den varma chokladen kan man tycka att jag borde ha känt mig trygg. Men i själva verket hade jag svindel och höll hårt i armstöden. De kändes ungefär lika nödvändiga för hälsan som ledstången i en isig trappa.
Jag fick svindel av att titta. Som om himlen var ett djup jag när som helst kunde falla ut i. Svindel inför rymdens enorma skala och hur obetydlig jag är. För alla dessa osannolika förhållanden som behöver stämma för att vi ska finnas, för att just du ska råka födas och leva din korta stund.
”Jag trodde att stjärnhimlen visade hur lite vi betyder”
Det är ett nästan allmänmänskligt tidsfördriv att snudda vid funderingar om meningen med livet. Liftarens guide till galaxen går så långt som att låta en superdator räkna fram ett svar: 42. Absurt och obegripligt, men ändå betryggande konkret jämfört med att frågan ”varför finns vi här?” får bita sig fast i hjärnan.
Men en annan lika träffsäker maskin i böckerna var faktiskt inte lika rolig: En tortyrmaskin byggd på den grymma och alldeles för effektiva tanken att tvinga dig att se din obetydlighet utan möjlighet att blunda. Hur liten du är, hur kort tid du existerar och det på en pytteliten hörna av alltet. Med den måttstocken är vi ju ingenting. Dammkorn med mössor. Om ens det. Den tanken ekade i mig när jag såg meteorerna rista sina ljusstrimmor över oändligheten. Galghumoristiskt skämt, ja. Sant? Ja, det tyckte jag då. Men kanske var det ändå helt fel. Kanske till och med raka motsatsen till sanningen.
När jag nu spanar efter meteorregn är mitt perspektiv det omvända. Vår litenhet är vår storhet. Såvitt vi vet är detta den enda platsen där stjärnstoff har kunnat bli längtan, hud som rodnar, nyfikenhet, minnen och barn i vinteroverall som försöker förstå himlen. Kanske är det just det som är meningen. Kanske är det vår lilla planet, där något har blivit medvetet nog att både se världen och bry sig om den, som ger mening åt verkligheten.
Den 12 augusti kan vi här se meteorregn – och partiell solförmörkelseFoto: Per-Magnus Hedén/TT
Det tänkte jag inte då när jag tacksamt greppade baden-baden-stolens armstöd och i tanken höll ett tacktal till gravitationen. Jag trodde att stjärnhimlen visade hur lite vi betyder, men tvärtom visade marken under mig hur mycket den betyder – och väckte ömhet för denna lilla plats i mörkret som bär allt man älskar. Ibland behöver man kanske titta upp och få lite svindel för att minnas det.
