Lästips:RelationsproblemVänner för livetVår familjSkilsmässaFöräldraskap

Susanne: Jag blev så ensam när barnen flyttade

29 jun, 2024 
Anonym läsarberättelse
Glad kvinna på stranden
Foto: TT/Shutterstock (arrangerad bild)
Vem är jag när jag inte är mamma? Jag gick genom en kris när barnen flög ur boet. Vad skulle jag göra resten av livet?
För att spara den här artiklen så måste du vara inloggadLogga in på ditt kontoellerSkapa ett konto
Annons
Se också: Linda lever med Erik och Hampus – alla älskar varandraBrand logo
Se också: Linda lever med Erik och Hampus – alla älskar varandra

Mitt yngsta barn hade precis flyttat hemifrån. Simon gick fortfarande på gymnasiet när han flög ur boet och ville prova vuxenlivet.

Egentligen hade jag längtat efter att få rå mig själv efter nästan 20 år som ensamstående mamma. Jag hade rott iland en tuff uppgift.

Men när Simon nu hade flyttat infann sig inte alls den lättnad som jag hade förväntat mig. Tvärtom. Det var tomt. Det var tråkigt.

Jag kände ångest. Barnen hade tagit så mycket plats i mitt liv och nu var de borta. Helt plötsligt! På väg ut i sina egna liv där jag inte hade någon plats längre.

Överraskad att sonen flyttade ut

Jag kände mig fruktansvärt ensam i mitt lilla hus. Vem var jag egentligen? Vem var Susanne när hon inte längre var mamma med stort M? Jag fick ett meddelande om att någon ville tala med mig på Skype.

Annons

Det var Simon. Innan han flyttade hade han insisterat på att jag skulle lära mig att använda Skype så att vi kunde prata gratis med varandra. Det var jag tacksam för för det innebar att vi hade kontakt i stort sett varje dag, om så bara för att säga hej.

Nu ville han att jag skulle läsa genom en uppsats han hade skrivit. Simon har dyslexi och får kämpa med språket och bad mig ofta om hjälp – och självklart ville jag hjälpa honom.

Efter jag hade hjälpt Simon kom missmodet åter över mig. Det var faktiskt en total överraskning att Simons flytt skulle påverka mig så mycket och få mig att känna att jag hade förlorat min identitet.

Jag trodde att det var så det var förr när kvinnor var hemma och inte hade annat än hem och barn att bry sig om. Men nuförtiden? Och till på köpet jag själv?!

Det var ju inte så att jag satt och rullade tummarna hela dagarna. Jag hade fullt med mitt jobb som klassföreståndare på högstadiet. Ofta tog jobbet även en stor del av min fritid eftersom arbetsuppgifterna knappast var avklarade när klockan ringde ut.

Annons

Ändå saknade jag Simon, och jag saknade min roll som mamma. I de mörkaste stunderna undrade jag vad jag skulle göra resten av livet. Jag var så nere, säkert på gränsen till en depression.

Fullt upp på jobbet som lärare

Telefonen ringde.

– Hej mamma! Hur har du det? Det var Simons storasyster Maria som flyttade hemifrån för två år sedan.

– Så där, suckade jag.

– Du låter nere.

– Det är väl vädret, försökte jag slingra mig.

Jag ville ju inte skuldbelägga mina barn för att de hade flyttat hemifrån.

– Det är väl lite tomt utan Simon, sa Maria.

Henne kunde jag inte lura.

– Alldeles för tomt, erkände jag.

– Men, mamma nu har du ju äntligen tid att satsa på kärleken. Hur har du det med Nils? Är det inte något på gång mellan er?

Jo, visst skulle det vara trevligt att möta kärleken, men min kollega Nils kunde jag inte se som en ny kärlek. Visst trivdes vi ihop och hade flörtat lite, men det handlade inte om kärlek.

– Nej, nej inte Nils. Det kan aldrig bli något mellan oss. Men vad hade du på hjärtat då?

Annons

– Jag undrar om jag kan få låna 500 kronor i en vecka. Det är några böcker jag vill köpa och jag får inte lön förrän på fredag.

– Självklart! Jag skulle kunna bjuda på middag i morgon så får du pengarna då.

– Toppen! Kan jag ta med mig Emma?

– Absolut.

Vi avslutade samtalet och jag försökte hitta tillbaka till mitt missmod. Det var faktiskt inte helt lätt. De behövde mig ju fortfarande, barnen. Jag kollade datorn för att se om Simon var online och det var han.

Han tackade genast ja till söndagsmiddag hos mamma och undrade om Benjamin också var välkommen.

Naturligtvis var han det. Emma och Benjamin var Marias och Simons bästa vänner och de hade alltid varit mycket hemma hos oss. Skulle jag nu ha alla ungdomarna på middag fick jag gå och handla.

Barnen på middag

Klockan var redan fyra på eftermiddagen. Jag såg nog lite glåmig ut men jag orkade inte sminka mig bara för att handla mat. Jag skulle knappast träffa någon jag kände i affären ändå.

Jag hade tur. Det fanns bara en stor stek kvar i den nästan tomma köttdisken. När jag böjde mig fram för att ta den kände jag plötsligt en varm hand på min nacke.

Annons

– Susanne, ska du ha storfrämmande? frågade en välbekant stämma.

Det var Nils.

– Nej, det är bara barnen och deras vänner som kommer på middag i morgon.

– Trevligt! Vad ska du göra i kväll då?

– Ja, inget speciellt. Det är väl en deckare på tv ...

Nils tittade undersökande på mig.

– Du ser ledsen ut. Är det Simon som har lämnat ett stort tomrum efter sig?

Det var ju helt otroligt att alla verkade förstå hur jag kände mig.

– Står det skrivet i pannan på mig? undrade jag.

– Inte långt ifrån, sa Nils. Hör här, nu följer du med mig hem så ska jag laga mat till dig. Vad säger du om det?

– Jag vill nog helst bara vara hemma, sa jag undvikande.

– Då går vi hem till dig. Jag klarar nog att använda din spis.

– Nils, jag mår inte så bra i dag. Jag ser ut som något katten släpat in och det är ännu värre på insidan. Nils la armen om mig och gav mig en kram.

– Slappna av, snälla du. Jag kräver inte något av dig. Ta nu bara emot. Njut av att det är någon som vill göra något för dig. Det kostar ingenting.

Annons

En våg av värme steg inom mig och jag fick tårar i ögonen.

Han var min kärlek

En kryddig doft med inslag av vitlök slog emot mig när jag kom ut från badrummet. Från vardagsrummet hördes lugn musik.

Jag gick in i sovrummet. Jag borde sätta på mig något snyggt, men jag drog bara på mig mina joggingbyxor och en stor tröja. Mitt våta hår hängde ner på axlarna.

– Var det skönt? frågade Nils.

– Precis vad jag behövde.

Han hade dukat bordet och i en vas stod några blommor från trädgården. Det var gulligt av honom.

– Är det okej med joggingbyxor? undrade jag.

– Självklart. Ta ett glas rödvin, så är maten klar om fem minuter. Jag fick tårar i ögonen igen.

Nils såg det och la armarna om mig.

– Du får gärna gråta, men ska vi inte äta först?

Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat

Lätta ditt hjärta är en podcast från Aller media, där du får ta del av vanliga människors berättelser. Problemen som lyfts diskuteras med en psykolog.

I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!

Vi vaknade först långt in på förmiddagen. Nils hade sovit över hos mig. Han hade hållit om mig medan jag grät, lyssnat på mig och funnits där för mig.

Annons

När vi vaknade låg vi länge och tittade på varandra. Nyfiket. Som om vi upplevde något helt nytt. Det var det också. Jag hade i alla fall aldrig haft de känslorna för Nils. Det var väldigt länge sedan jag hade haft några känslor för någon.

– Om du visste vad jag har saknat kärleken i mitt liv, slapp det ur mig.

Jag hade ingen aning om var orden kom ifrån.

Nils log och drog mig intill sig. Plötsligt visste jag att kärleken jag saknat funnits bredvid mig hela tiden, eller i alla fall de senaste tre åren.

Det var ju bara jag själv som hade stängt ute kärleken ur mitt liv. Eller så hade jag varit för upptagen för att upptäcka den som ensamstående mamma till två tonåringar.

Men nu hade jag precis som Maria sagt tid för kärleken. Och min kärlek låg ju här bredvid mig, en snäll och omtänksam man. Han var faktiskt helt underbar. Och det upptäckte jag först nu!

Nils stannade hela dagen och först vid femtiden sa han att han skulle gå hem.

– Vill du inte stanna och äta med oss? undrade jag.

Annons

Han kysste mig och log varmt.

– Nej, ha du det så trevligt med dina barn. Det är kanske sista gången du får äta middag ensam med dem.

Jag var tvungen att krypa in i hans famn en gång till och få en lång kram innan han gick. Den helgen blev en vändpunkt för mig.

När jag en timme senare satt till bords med Maria, Simon och deras vänner strömmade deras värme mot mig och jag visste att jag alltid skulle vara en viktig person i deras liv.

Jag var inte längre den mamma de hade behövt som små, men en mamma som de gärna träffade för att det var trevligt och för att de tyckte om mig.

Nils hade öppnat mitt hjärta och jag längtade redan till nästa dag då vi skulle träffas igen. Det var dags för ett nytt kapitel i mitt liv.

Berätta din historia!

Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.

Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]

Annons