Susanne blev cirkusprinsessa vid 14 års ålder: ”Svävande damen – det var jag”
På bordet ligger högar av gamla cirkusprogram, tidningsurklipp och fotografier. I 28 år levde 58-åriga Susanne Lind som cirkusartist.
– Cirkuslivet är inte för alla, det innebär hårt arbete, men jag tyckte om det livet, säger Susanne. Jag fick resa, träffa folk, se nya platser – och så fick jag ju uppträda. Det var det roligaste så klart. Det blev ett liv, att resa runt så till en massa olika ställen.
Det hela började i Furuviksparken – djur- och nöjesparken drygt en mil utanför Susannes hemstad Gävle. Där fanns förr Furuviksbarnen som varje sommar underhöll besökarna med cirkusuppträdanden.
– Jag var sju–åtta år när jag kom med i Furuviksbarnen, berättar Susanne. I början fick jag mest dansa och vara som en liten maskot. De större tjejerna gjorde akrobatik och satte mig på axlarna.
I tonåren blev Susanne sedan upptäckt av cirkusfamiljen Svensson. Carl-Axel Svensson och hans fru Anna-Greta, även de skolade i Furuviksparken, hade då gjort sig ett namn världen över främst på grund av sitt komiska ryttarnummer.
– De tyckte att jag var duktig och sa ”jobbar du på så kanske du får komma och arbeta med oss”. När jag var 14 år gammal började jag hos dem. Det var spännande. Jag började träna på häst och gjorde det med familjens son Carlos som var sex år äldre än mig. Vi var som syskon.
Åkte utomlands med The Svensons
Susanne ler en aning när hon minns det första utlandsjobbet. Hon var 15 år, det var vinter och hon reste med The Svensons till Frankrike.
– Det var fantastiskt – jag hade aldrig varit utomlands tidigare. Vi åkte först till Lille och sedan vidare till Toulouse.
Sommaren därpå stundade nästa utlandsresa, denna gång var målet Blackpool i England. Efter det valde Susanne att fokusera helt på cirkuslivet.
– När jag kommit in i det kändes det självklart att sluta skolan och satsa på cirkusen, förklarar hon. Jag gick aldrig ut nian. Min första riktiga cirkusturné var i Tyskland 1982. Jag, Carlos och en tjej till hade fått kontrakt med en tysk cirkus och åkte dit en säsong. På den tiden gjorde vi också trollerinummer, utöver våra nummer till häst.
Med ett skratt lägger Susanne till:
– Svävande damen, det kunde jag må du tro.
Så småningom blev Susanne och Carlos ett par – och de hyrdes in av olika cirkusar i Europa.
– Utomlands reste vi inte runt med vår egen cirkus, det var bara i Sverige, säger Susanne. Vi åkte till Italien och Spanien och uppträdde med våra hästnummer. För det mesta utförde vi ett komiskt nummer, klassisk pas-de-deux (parakrobatik, red anm) och ballerina till häst som var mitt eget nummer. Min första ballerinahäst hette Toby. Honom köpte vi i Blackpool och vi tränade själva upp honom.
Frimärken – Svensk cirkus 200 år
På väggen bakom Susanne hänger en stor tavla föreställande en remsa med frimärken. 1987, när svensk cirkus firade 200 år, gavs en serie cirkusfrimärken ut och på ett av frimärkena finns Susanne avbildad.
– Det kändes coolt. Många skickade ett set frimärken som de ville att jag skulle skriva min autograf på. Fotot som målats av är taget när jag uppträdde i Danmark med Cirkus Benneweis.
Susanne Lind blev La Dame de Cirque
Några år senare hände nästa stora grej i Susannes cirkuskarriär. 1989 fick hon, 24 år gammal, ta emot ett av världens finaste cirkuspriser. Hon utnämndes till La Dame de Cirque, bästa kvinnliga artist, vid cirkusfestivalen i Monte Carlo.
– När de ropade upp mitt namn tänkte jag ”va, ska jag få det priset?!”. Det var en häst i brons. Men den blev nog kvar i USA sedan…
Snart efter festivalen i Monte Carlo lämnade nämligen Susanne och Carlos Europa. I 17 år reste de runt och uppträdde på olika platser i USA. Men innan Amerika hann de prova på cirkuslivet i Mexiko.
– Vi packade ihop allt vi hade – två containrar med hästar och en container med material – och flög över. En stor lastbil vi hade kom med båt senare.
I Mexiko city arbetade Carlos och Susanne för Circo Tihany. Susanne berättar om hur de uppträdde på en scen i ett jättetält. Hästarna jobbade på trägolv med specialskor.
– Där fick de inte bajsa, säger Susanne med ett snett leende. Men föreställningarna var helt fantastiska, med magishow och danstjejer. Vi gjorde vårt komiska nummer och jag ballerina till häst. Sedan använde de våra hästar även i andra nummer.
Susanne, som i det komiska numret alltid var utklädd till en äldre dam, gör en kort paus men fortsätter snart:
– Vi var i Mexiko i sju månader. De var en rolig tid. En gång när vi var lediga åkte vi ett gäng till Acapulco. Cirkusdirektören höll på att smälla av! Hade det hänt något hade hela showen varit förstörd. Men det gick bra, vi kom tillbaka.
Det stora cirkusäventyret fortsatte därefter i Texas. Houston blev första anhalt i USA.
– Det hade jag sett fram emot, säger Susanne. Det kändes så spännande med Amerika!
Senare skapade Carlos och Susanne en hemmabas i Sarasota, Florida, men större delen av tiden reste de runt mellan olika stater. I programbladen kallades Susanne ofta för Miss Susanna Ballerina – och tillsammans med Carlos var de The Svensons.
– Vi arbetade bland annat med Ringling Brothers and Barnum & Bailey Circus – världens största cirkus med tre maneger. I Europa finns inget så stort som Ringling. Men de stängde faktiskt ner för några år sedan. Jag trodde inte det var sant.
Träffade Richard Gere i New York
Bäst tyckte Susanne om att arbeta för den New York-baserade cirkusen Big Apple Circus.
– Det var en klassisk cirkus, med en manege, mitt i New York på Manhattan. Det var suveränt. Vi hade våra husvagnar bakom tältet.
Susanne berättar vidare att det till Big Apple Circus föreställningar kom en hel del kändisar. Vips en dag stod Richard Gere i hennes husvagn. Susanne och Carlos hade då fått sonen Isac som träffat på Richard Geres son backstage.
– De var i samma ålder och Isac hade sagt ”vill du följa med hem till mig?”. Vår filmkamera låg på bordet – jag tänkte ”ska jag verkligen…?”. Det kändes pinsamt. Men så gjorde jag det och frågade om jag fick ta en bild eller filma lite.
Susanne skrattar vid minnet.
– ”Richard Gere är hemma hos mig!”. Han var verkligen jättetrevlig. Jag hoppas att inte Isac spelat över det filmklippet med legofilmer han brukade hålla på med.
Susanne bläddrar bland fotona på bordet. På ett av fotografierna syns hon sittande på en struts.
– Vi hade strutsar och getter också, förklarar Susanne. Det var jag som tränade getterna. Deras nummer var som ett hundnummer. De hoppade över hinder och gick på bakbenen. Jag tyckte att det var väldigt roligt med getterna – de var så söta. Jag minns att jag tränade dem i en park i Des Moines, Iowa. Den sommaren stod vi på samma ställe hela sommaren. Då var vi på en vanlig cirkus med tält, korta föreställningar och karuseller utanför. Vi körde tre föreställningar om dagen och däremellan tränade jag getterna.
Susanne konstaterar att det blev en hel del runtkuskande med husvagnen under de 17 år hon bodde i USA.
– När jag först kom till Amerika kändes det väldigt häftigt och spännande med ett så stort land. Men det var också det jag till slut blev trött på – alla långa resor. Det var jobb, jobb, jobb hela tiden med olika shower.
Fick nog av det kringflackande livet
I slutet av 2007 hade Susanne fått nog av den kringflackande vardagen.
– Jag var hemma i Sverige på besök under sommaren och kände det redan då. Jag var trött i kroppen och längtade hem. Båda grejerna gjorde att jag bestämde mig. Det var också mycket för Isacs skull. Han var åtta år. Vi var nästan jämt ute och reste. Ibland hemskolades han, andra gånger stannade vi i Florida medan Carlos åkte i väg. Jag och Carlos var fortfarande ett par men vi kände nog båda två att det var på väg att ta slut. Jag sa till Carlos ”jag vill åka hem, jag orkar inte mer”. Han håller fortfarande på med hästar, fast inte med cirkus.
Susanne lutar sig tillbaka samtidigt som hon fortsätter:
– Det gick bra ändå. Det funkade. Jag fick jobb som personlig assistent. Men kvinnan som jag skötte om hade varit lärarinna och tyckte att jag skulle läsa, så jag blev senare undersköterska. Nu har jag jobbat på Hälsocentralen City här i Gävle i fyra år.
Drömmer om cirkuslivet
Susanne saknar inte cirkuslivet idag men hon går gärna på föreställningar – och hon drömmer fortfarande om cirkus.
– Antingen handlar det om att jag letar efter något – eller så kommer jag för sent, säger hon med ett skratt. Det kan vara att jag inte hittar hatten till det komiska numret eller att jag inte hittar garderoben. Det är ofta stora byggnader, säkert Ringling. Jag irrar runt och letar, hittar inte tillbaka och clowner springer runt. Det sitter kvar. Men halva livet har jag ju jobbat med cirkus. Inte undra på att man drömmer om det.
Efter en kort paus lägger Susanne till:
– Ibland när någon frågar ”tror du att du skulle kunna göra ett nummer på häst nu?” har jag tänkt ”ja det tror jag”. I huvudet känns det så, men jag vet inte säkert. Det komiska numret skulle jag nog klara av. Någon gång skulle jag vilja prova.