Susanne vågade inte lämna hemmet efter hoten på internet

Rädd kvinna tittar ut genom persiennerna på ett fönster.
När Susanne engagerade sig i styrelsen för sin bostadsrättsförening kunde hon inte ana vad det skulle leda till. Att hon skulle sluta parkera sin cykel i källaren och alltid sätta på säkerhetskedjan när hon kom hem. Här får du ta del av hennes dagboksanteckningar om tiden när hon levde i rädsla.

30 april 2018 – ”Helt slut”

Jag har precis kommit hem från mötet med bostadsrättsföreningen. Om jag vetat hur mycket bråk det skulle bli skulle jag aldrig tackat ja till en plats i styrelsen. Det verkar som om de andra medlemmarna glömmer att vi i styrelsen ställer upp på vår fritid för att främja våra gemensamma intressen. För att vi ska ha ett så bra boende som möjligt. Just nu står vi inför en större renovering och ett av projekten är jag väldigt involverad i. På det senaste mötet kom det upp mycket kritik mot några av besluten som jag har varit med om att fatta. Jag känner mig helt slut.

2 maj 2018 – ”Vansinnig”

När jag kom hem från jobbet gick jag in och läste på bostadsrättsföreningens debattforum på nätet. Vår ordförande hade lagt upp en uppdatering om vårt möte i måndags och det har kommit många sura kommentarer. Folk har synpunkter på hur vi har jobbat och menar att det inte gjorts på lämpligt sätt. ”Det är undermåligt skött”, står det bland annat. Det gjorde mig vansinnig att läsa det. Jag har lagt ner så många timmar på projektet. ”Om folk är så missnöjda kan de räcka upp händerna och erbjuda sig att hjälpa till”, skrev jag som svar. Det var kanske lite väl skarpt formulerat men det var så jag kände.

Jag läste noga igenom varje ord och kände mig säker på att inte stöta mig med någon. Jag misstog mig.

3 maj 2018 – ”Blev ledsen”

Johannas öppna brev till stalkern: ”Du fick mig att vakna av panik”

Ibland önskar jag att jag hade någon i närheten som kunde stoppa mig innan jag sätter mig vid tangenterna. Jag var lite väl hastig igår. Nu har det kommit ett antal nya sura kommentarer. Flera av dem var riktade direkt till mig. Det var en som skrev att jag var ”en dum, självbelåten kärring”. Jag blev ledsen när jag läste det.

7 maj 2018 – ”Misstog mig”

Efter att ha hållit låg profil i ett par dagar skrev jag igår ett nytt inlägg där jag pedagogiskt försökte att förklara hur vi i styrelsen resonerade när vi tog besluten som vi menar är de rätta. Jag läste noga igenom varje ord och kände mig säker på att inte stöta mig med någon. Jag misstog mig. ”Susanne, kan du inte bara hålla käften”, skrev en man till mig. Jag har ingen aning om vem han är, men det är inte så konstigt med tanke på att vår bostadsrättsförening är stor. Jag blev överraskad över att han riktade sig direkt till mig. Kan inte förstå vad jag har gjort som får honom att tycka att det är ok att skriva så till mig.

15 maj 2018 – ”Jag kunde inte hålla tyst”

Min första tanke var att inte skriva mer om saken, men jag blev så upprörd när jag såg hur folk kritiserade projektet och skrev lögner om det. Igår skrev en person att vi i styrelsen blivit mutade av byggfirman för att välja den. Jag vet att jag inte borde ha skrivit något men jag kunde inte hålla tyst när folk spred lögner. Så jag skrev ett inlägg till där jag tillbakavisade alla anklagelser och la till att många hade uppfattat det helt fel.

24 maj 2018 – ”Mycket obehagligt”

Jag vet inte vad jag gör för fel. Vad jag än skriver så blir jag missförstådd. Jag har slutat kommentera det som skrivs i vårt debattforum. Nu skriver vissa av dem till min privata mejladress och det är mycket obehagligt. De skriver från anonyma adresser och jag vet inte vem som är avsändare. Jag tycker inte det känns särskilt trevligt eller tryggt att människor i mitt område är så arga att de skapar anonyma mejlkonton för att skriva elaka saker till mig.

7 juni 2018 – ”Fick ett anonymt mejl”

Igår fick jag ett anonymt mejl från en person som skrev att jag borde vara försiktig: ”man vet ju aldrig vad som döljer sig i mörkret”. Jag blev så rädd att jag ringde polisen, men de hade tydligen för mycket att göra för att hjälpa mig. Polisen jag pratade med såg det som ett busstreck och inte som ett reellt hot. Om jag får fler hot är jag välkommen att höra av mig igen, sa han. Det var inte det svar jag hade hoppats på så jag kontaktade de andra medlemmarna i styrelsen. Några av de andra hade också fått obehagliga meddelanden men de hade bara raderat dem och inte gjort mer åt saken. Ordföranden verkade faktiskt tycka att jag var lite paranoid. Jag är trots allt 48 år och borde inte ta så illa vid mig av sura kommentarer. Men det gjorde jag.

Pia levde med en psykopat: ”Såren kommer att läkas men ärren finns kvar”

13 juni 2018 – ”Slutat skriva”

Jag har slutat skriva på bostadsrättsföreningens forum. Jag vågar inte. Det känns obehagligt att folk i min egen förening skriver så hemska saker till en annan människa. Jag vet faktiskt inte om det är någon jag känner eller inte. Det kan vara den sura grannen som bor under mig och som har haft ett ont öga till mig ända sedan jag spelade för högt vid en fest. Hon hälsar fortfarande inte. Det kan också vara han, den unge mannen som bor på nummer 16. Han blev väldigt förnärmad när jag sa till honom att sluta parkera sin cykel så att den blockerar porten.

20 juni 2018 – ”Jag får klä skott för folks irritation”

Renoveringen har startat och varje gång någon luftar sin frustration offentligt så nämns mitt namn. Det är som om jag får klä skott för folks irritation över förseningar, byggkaos och oväsen. Bara för att jag har deltagit i mötena om bygget. Folk kommer säkert ihåg mig för att jag är den enda kvinnan i styrelsen.

2 juli 2018 – ”Någon därute håller koll”

Jag har fått ännu ett anonymt mejl om att vara försiktig. ”Det sker så mycket otäcka saker i trafiken och du cyklar ofta tidigt hemifrån”, stod det i mejlet. Det är ju helt galet. Det finns någon därute som håller koll på mig. En som vet att jag ofta har tidiga möten. Resten av kvällen låg jag på soffan och stirrade upp i taket. När jag gick och la mig kunde jag inte sova och var uppe flera gånger och kollade om dörren var låst och att alla gardiner var fördragna.

6 juli 2018 – ”Skrämmer mig”

Jag vill inte längre gå ner till tvättstugan för jag är rädd för vem jag kommer att möta. När jag kommer hem på kvällen parkerar jag min cykel utanför porten istället för i cykelförrådet. Tanken på att gå ensam genom den mörka cykelkällaren skrämmer mig. Jag har aldrig tidigare varit rädd för det, men nu får blotta tanken mitt hjärta att slå snabbare. Kanske är det bara jag som är lättstött och känslig?

9 juli 2018 – ”Dörren är alltid låst”

Mitt hem har blivit mitt fort. Dörren är alltid låst med säkerhetskedjan, som jag aldrig använde tidigare, och mina gardiner är fördragna. Tanken på att det sitter någon och håller koll på mig gör mig rädd. Jag lämnar bara lägenheten när jag ska till jobbet eller ska handla.

12 juli 2018 – ”Föreställer mig det värsta”

Jag vågar inte kolla mejl eller läsa på föreningens debattsida, men jag tänker hela tiden på vad som ligger och väntar på mig. Jag föreställer mig det värsta. Mina tankar är säkert värre än verkligheten men jag kan inte komma mig för att öppna datorn.

17 juli 2018 – ”Fånge i mitt eget hem”

Jag kan inte ha det så här. Jag känner mig som en fånge i mitt eget hem och när solen är som starkast är det outhärdligt att sitta inomhus med nedrullade gardiner. Snart är det semester och tanken på att tillbringa tre veckor i detta fängelse gör mig modfälld.

Kvinna går på strand och njuter av frihet och lugn.
Susanne tillbringade tre veckor i sin mosters hus vid havet – och dessa veckor blev en vändpunkt.

24 juli 2018 – ”Känner mig tryggare än hemma”

Solen håller på att gå ner och från terrassen är det en fantastisk utsikt över havet. Jag är i min mosters sommarhus. Hon är i Grekland och jag tvekade inte många sekunder när hon föreslog att jag skulle komma hit under semestern. Tre veckor utan internet och dator och jag ska inte göra något annat än att läsa böcker och ta promenader. Det är precis vad jag behöver. Det gör inget att jag är helt ensam eller att det verkligen är mörkt på natten. Jag känner mig mycket tryggare här än hemma i min lägenhet.

13 augusti 2018 – ”Debatten lugnat ner sig”

Tinderdejten var en stalkare – förstörde Eydis liv

Igår kom jag hem till min lägenhet igen efter tre veckor i mosters sommarhus. Det kändes konstigt att låsa upp dörren, men jag insåg att jag mår bättre eftersom jag direkt drog isär gardinerna och öppnade fönstren. Innan jag kom hem pratade jag kort med en annan styrelsemedlem och han berättade att debatten lugnat ner sig över sommarsemestern.

5 april 2019 – ”För våldsamt”

Jag har inte öppnat min dagbok från förra året på länge och blev helt chockad när jag läste om hur det var att hamna i det osannolika blåsväder som jag plötsligt befann mig i. Renoveringen är sedan länge slutförd och jag tror att de flesta boende är nöjda med resultatet nu när arbetet är färdigt. Jag är inte längre med i styrelsen och även om jag kommit ut på andra sidan så är jag mer försiktig numera. Jag går inte längre in i diskussioner på nätet för jag vet att jag aldrig vill vara med om något liknande igen. Det var helt enkelt alltför våldsamt.

Bearbetning: Lisa Södergren

Foto: Shutterstock/TT, Unsplash (Obs! Bilderna är arrangerade)

Mer intressant innehåll hos allas.se: