Läsarberättelse: Jag var tvungen att lämna bort min hund

Newfoundlandshund ligger på vitt golv framför vit vägg.

Foto: Shutterstock/TT (Bilden är arrangerad)

Mitt hjärta brast när jag måste skiljas från min Stella. Men jag visste att hon skulle få det bättre hos någon annan.

När barnen flyttat hemifrån föreslog jag för min man Sören att vi skulle skaffa hund. Vi köpte Stella, som var så liten och näpen, att det var helt omöjligt att föreställa sig att hon bara ett par år senare skulle vara en riktig bamse till hund.

Stella var en tillgiven newfoundlandshund, och hon var mest min. Jag gick långa promenader med henne, vårdade hennes päls, tränade henne – och vi fick ett tajt förhållande.

Se också: Vi blev hundägare – trots allergi

1:58

Efter reklamen: Vi blev hundägare – trots allergi!

(1:58)

Några år senare insåg jag och Sören att vi vuxit ifrån varandra, och vi skilde oss. Jag flyttade in i en liten tvåa med Stella, även om jag förstod att hon var van vid och behövde större plats att röra sig på.

Snart kom jag till insikt om vad jag borde göra, men det var alltför smärtsamt att tänka tanken fullt ut.

Läsarberättelse: Så hanterade jag sorgen när min hund dog

Stella behövde ett nytt hem och en ny familj som kunde tillfredsställa alla hennes behov av plats och motion.

Insikten gjorde mig olycklig, för hon hade varit min fasta punkt de senaste åren, och jag var mycket fäst vid henne.

Jag tog mig samman och gjorde ett inlägg på Facebook, där jag sökte en kärleksfull familj till Stella.

Alla som ringde och skrev till mig verkade rara, men jag fastnade snabbt för familjen Andersson, och vi bestämde att de skulle komma förbi och träffa Stella helgen därpå.

Familjen Andersson bestod av Anne, Finn och deras två barn på tio och åtta år. Kemi uppstod i samma stund som de kom innanför dörren.

– Så underbar hon är, sa Anne och klappade Stella på huvudet.

Stella tittade lyckligt från Anne till mig och jag kände direkt att den här familjen var det rätta valet.

Det var en märklig blandad känsla, för på något sätt hade jag kanske hoppats att Stella skulle vara mer reserverad mot dem, och då hade jag lättare kunnat försvara för mig själv att behålla henne ett tag till.

– Jag förstår mycket väl hur svårt det måste vara för dig. För många år sedan var jag i samma situation, sa Anne, och det överraskade mig hur rörd jag blev över hennes ord.

– Om du tycker att Stella ska bo hos oss, så ska du veta att du kan passa henne när du vill. Det skulle också vara till stor hjälp för oss, fortsatte hon.

Det övertygade mig. Samma kväll körde jag hem Stella till familjen Andersson. Jag kunde lika gärna få det överstökat med en gång.

Få det överstökat

Stella sprang glatt in i deras hus, och jag bestämde med Finn att jag skulle köra meddetsamma, och inte dra ut på avskedet så att hon skulle märka att jag lämnade henne.

Linnea Kolding blev frisk från utbrändhet – tack vare hundarna

När jag satte mig i bilen och stängde dörren om mig rann tårarna. Stella och jag hade upplevt så mycket tillsammans, och kvällarna när hon låg bredvid mig i soffan var så mysiga.

Det tog ett par månader för mig att vänja mig vid att Stella inte bodde hos mig längre. Lägenheten kändes så tyst och tom utan henne.

Jag hörde av Anne då och då. Hon skickade bilder på Stella och det var gulligt av henne att tänka på mig.

När hon en dag ringde och frågade om jag ville passa Stella när familjen reste iväg på skidsemester, sa jag glatt ja. Jag köpte hennes favoritgodis och planerade för långa promenader.

När dagen kom då Finn och Anne lämnade Stella hos mig var hon uppenbart glad att återse mig. Ändå stod det snart klart att allt var annorlunda.

Stella ville inte längre ligga i soffan hos mig och se på tv. Hon ville hellre ligga på filten som luktade familjen Andersson, och hon följde mig inte heller runt i lägenheten så som hon brukat göra tidigare.

Visste att jag gjort rätt

Det var tydligt att Stella inte längre var min hund. Först gjorde det mig ledsen, men så insåg jag att det ju var precis som det skulle vara.

Sju tecken på att din hund älskar dig mest

Stella trivdes i sin nya familj, och när de kom för att hämta henne efter en härlig vecka, hoppade hon lyckligt in i deras bil.

Jag stod på trottoaren och vinkade när de körde iväg. När jag kom upp i lägenheten kändes den åter tom, men det var okej.

Stella var glad och jag visste att jag hade gjort rätt.