Vår mamma blev mördad med ett järnrör

Världen gick i bitar när syskonen Susanna, Sebastian och Jesper
fick chockbeskedet om sin mamma Pia. Hon var ett av offren i ett vansinnesdåd i Ljungsbro utanför Linköping. Barnen förlorade inte bara en älskad förälder – de sveks också av samhället efteråt med alla dess brister i kommunikation och medkänsla.

Foto: Lina Salomonsson

Världen gick i bitar när syskonen Sebastian och Susanna fick chockbeskedet om sin mamma Pia. Hon var ett av offren i ett vansinnesdåd i Ljungsbro utanför Linköping.

Pia var ett av offren i vansinnesdådet i Ljungsbro

Lindome tågstation, fredagen den 1 november 2013. Det var Sebastian Perssons 22-årsdag, en typisk hösteftermiddag med solen på väg ner och en klarblå himmel. Här kramade han sin mamma Pia hejdå – hon skulle resa till Linköping och vara borta några dagar.

Det var sista gången han såg henne.

Vid 03-tiden den natten kommer en polispatrull in till arresten i Linköping. Med sig har de en man misstänkt för mord. Bara någon timme tidigare har en 15-årig pojke och en 57-årig kvinna slagits ihjäl med ett järnrör.

Tvingas till inbrott

Ljungsbro, en tätort cirka en och en halv mil nordväst om Linköping. Tre tonårspojkar umgås med varandra under kvällen. De är på väg hem när de träffar på personen som senare blir känd som gärningsmannen.

Enligt vittnen ska två av pojkarna ha träffat mannen tidigare. De följer med honom och lovar att vara tillbaka inom en kvart, men de återvänder aldrig. Istället tvingar gärningsmannen med sig pojkarna för att genomföra ett villainbrott.

I en källare tejpar han pojkarnas huvuden och armar, går upp till bottenplanet och viftar vilt omkring sig med ett järnrör. Mamman i huset får en sårskada på handleden, medan dottern får ett slag mot överkroppen.

Gärningsmannen tar därefter med sig den 15-årige pojken ut igen, medan kompisen lämnas kvar i villan.

Ringer 112

En stund senare slår gärningsmannen mot något i ett dike.

Den 57-åriga kvinnan vid namn Pia Östlingh har gått utomhus för att ta lite luft när hon lägger märke till att något inte står rätt till. Hon går till platsen och ser att det är en pojke som ligger i diket.

När hon försöker gå emellan möts hon av flera slag mot huvudet. Hon lyckas ringa SOS Alarm, vilket också ett antal vittnen gjort.

Pia Östlingh var en glad, omtänksam, genuin och djupt älskad mamma. Foto: Sebastian Persson

När polisen kommer till brottsplatsen påträffas två avlidna. En av dem är Pia Östlingh. Mamma till Sebastian Persson, som för inte så länge sedan avslutade en lyckad födelsdagskväll.

Hon är också mamma till 28-åriga Susanna och 21-årige Jesper Persson, vilka vid denna tidpunkt befinner sig i Nya Zeeland respektive Stockholm.

Ett helvete börjar

För de tre syskonen börjar nu ett helvete där deras själar ska vändas ut och in flera gånger, en skärseld som än idag är långt ifrån över.

Under hösten 2013 bor Susanna Persson i nyzeeländska Auckland. Hon sitter på restaurangen Genta Japanese Izakaya med sina vänner när hennes pappa ringer och berättar att hennes mamma har varit involverad i ett brott.

Susanna drar snabbt slutsatsen att något orättvist har hänt. På ett fåtal sekunder försöker hon lista ut vad som skulle kunna vara en rimlig verklighet, värjer sig.

Det visar sig snart att brottet är det värsta tänkbara.

– Att säga det muntligt till mina vänner, som undrade vad som hade hänt … ”Min mamma har blivit mördad”. Jag får fortfarande inte in det i mitt huvud. Hjärtat stannade, allt stannade. Det var för mycket att ta in. Plötsligt var hon bara borta, för alltid.

Svarar inte i telefonen

På lördagsmorgonen vaknar Susannas bror Sebastian Persson upp i sin kompis lägenhet.

Han behöver bege sig hem till lägenheten i Lindome där han bor med sin mamma, då väglaget tyder på att han måste byta till vinterdäck på bilen.

På parkeringen möter han grannen och får berättat för sig att polisen har knackat på familjen Östlingh-Perssons dörr ett par timmar tidigare. Han ringer sin mamma, men får inget svar.

– Jag ringde henne åtta eller nio gånger och fick en oroskänsla när hon inte svarade. Vi hade inga hemligheter för varandra, oavsett om det var positivt eller negativt.

Sebastian sover hos sin kompis även natten mellan lördag och söndag. På morgonen sitter vännen och scrollar nyheter på datorn. Han läser högt: ”Dubbelmord i Linköping” och Sebastian hajar till. Han blir orolig och tänker på hur hans mamma aldrig är den som låter bli att svara i telefonen när det ringer.

Halv sex den kvällen ringer ett för Sebastian okänt nummer.

Det är tidningen Expressen och reportern undrar om han vill kommentera det som hänt hans mamma i Linköping.

– Då föll pusselbitarna på plats. Då fanns inget hopp kvar. Jag fick veta svart på vitt vad som hade hänt av media. Hela min värld rasade, för det var så jävla otänkbart. Det blev väldigt tomt, det gjorde ont i hela kroppen, jag grät så mycket.

Det är lördag kväll och Jesper Persson sitter hemma och tittar på film när Expressen ringer även honom.

Reportern frågar om han känner till dubbelmordet i Linköping. Det gör han inte. De frågar om hans mamma heter Pia Östlingh.

Jesper trodde först telefonsamtalet om hans mamma var ett dåligt skämt. Foto: Sebastian Persson

Jesper tror till en början att det är ett så kallat ”prank call”. Att någon eller några försöker spela honom ett spratt. Han googlar och får fram Expressens artikel om den 15-årige pojken och den 57-åriga kvinnan.

– Jag fattade inte. Jag kopplade ingenting. Det var först senare på söndagen när pappa ringde – jag var på väg hem från en handbollsmatch – som jag förstod. Men det tog tid. Jag fattade inte förrän han sa rakt ut att hon var död.

Bröderna pratar sedan med varandra i telefon och bestämmer att de ska mötas nere i Skåne hemma hos sin pappa. Därifrån ringer de sedan storasyster Susanna och berättar om det ofattbara, fasansfulla.

En evig process

Att bearbeta sin mammas onaturliga bortgång är en evig process.

För Susanna, Sebastian och Jesper har det inneburit kopiösa mängder telefonsamtal, att flertalet kontaktpersoner hos polisen bytts ut utan att syskonen informerades och ett rättsligt system som syskonen anser gång på gång har svikit dem.

– Det skrivs aldrig om ett brotts baksida. Jag upplever så många fel hos rättsväsendet och känner mig otroligt kränkt av myndigheternas agerande. Det vi behövde göra själva för att få ut information blev till slut en omänsklig överansträngning. Vi fick böna och be för att få ha en begravning för vår mördade mamma. Till slut fick vi låna mammas kropp innan den skulle skickas tillbaka till utredning. Det är på en så sjuk nivå att det inte ens går att förklara, säger Susanna.

– Vi var så himla vilsna, säger Susanna och Sebastian om tiden efter mordet på deras mamma Pia. Foto: Lina Salomonsson

Tunga samtal

Syskontrion menar att informationen flöt som på en yta av grumligt vatten. I massmedia stod en sak, myndigheterna hävdade en annan och besluten som togs ignorerades i en annan instans.

– Vi som anhöriga till ett brottsoffer har ingen aning om hur en sådan här process fungerar. Vi fick ingen information från något håll om någon stödgrupp eller vad vi behövde göra. Ingenting. Det fick vi ta reda på själva. Vi var så himla vilsna. Jag hade önskat att det fanns ett sätt för myndigheterna att visa oss vägen, någonting som hade hjälpt oss komma vidare, säger Sebastian.

Ett enda samtal är allt som krävs för att Susanna ska få sin dag förstörd. Ibland flera dagar, ibland veckor.

Att prata med en myndighet, om så bara en kort stund, innebär att hon behöver backa bandet och gå tillbaka in i alla svåra, tunga känslor.

Hon förklarar att ett samtal ofta leder till flera andra samtal och innebär att hon hela tiden får starta om på ruta ett.

– Jag önskar att det hade räckt med ett samtal och att jag sedan får hjälp med resten. Det är motgång efter motgång att hela tiden få börja om på noll. Efter ett samtal blir jag trasig och helt dränerad, känner mig ohjälpt. Det är djupt kränkande att bli ifrågasatt om varför jag behöver stöd. Det är så otydligt vart jag ska söka mig för såren på insidan. Jag behöver hjälpen, men orkar inte jaga den. Vem hjälper den som inte orkar hjälpa sig själv?

Vid tiden för vår intervju är det nästan på dagen fem år sedan en älskad mamma vid namn Pia Östlingh utsattes för ett vansinnesdåd.

En lejonmamma

Kvar finns bilderna av en kvinna som av sina barn beskrivs som sprallig, omtänksam, genuin.

En riktig lejonhona som tog alla under sina vingars beskydd utan att begära något tillbaka.

– Hon satte alltid andra människor först och tänkte väldigt lite på sig själv. Hon tog verkligen hand om alla, det var hennes bästa egenskap. Det finaste jag har fått av henne är att aldrig sluta tro på mig själv, säger Sebastian.

Jesper har tagit efter hennes positivitet. Att hela tiden, i alla lägen, se möjligheter. Ofta dyker bilder av hans älskade mamma upp på hornhinnan, inte minst efter handbollsträningen.

Den stunden brukade vara deras gemensamma kvalitetstid, när han ringde henne på vägen hem.

– Jag kan inte ringa henne längre, det är mycket som påminner mig om det. Men efter det här är det inte mycket som är svårt. Det värsta som kan hända har redan hänt.■